fredag 30 november 2007

Skivhyllan: Blue - Sitting on the Sofa (1994)

Först kände jag mig lite matt när jag såg att Chrille hade valt 1994 som år för sin näst näst senaste skivhyllanpost och därmed också för den här. 1994 vad gjorde jag då, vad lyssnade jag på? Det var väl the third summer of indie eller? Någonstans långt efter Smiths och Stone Roses men ändå ganska nära. Shed Seven var ett namn som blixtrade förbi i hjärnan trots att jag nog inte gav deras debutsingel så många varv och det nog var senare ändå. Kanske berodde det på att jag i någon musiktidning såg att de helt obegripligt turnerar Storbritannien nu med någon samlingsplatta. 1994. Jag stod extra på en skivbörs, vikarierade som fritidsledare och spelade skivor på Kalmar Nation på helgerna. Förmodligen försökte jag ta lite universitetspoäng också.

Kanske hette popkvällarna på Kalmar fortfarande Kennelklubben, kanske hade vi gått vidare. Jag tror att jag festade lite för hårt eller var det somrarna efter? Jag vet att jag såg fler band än vad en normal människa gör under en livstid mellan 1992 och 1996 men jag kan inte hålla isär åren riktigt. 1994. Jag kollar i skivhyllan och där står Oasis debut ospelad. Jag sålde min cd när jag köpt den som dubbelvinyl. Tyckte att jag hört den många gånger nog och att singlarna egentligen kunde räcka men att den var så fin med sitt utvik. De gjorde en smått legendarisk spelning på Hultsfred det året. Så mycket minns jag. Framme vid kravallstaketet delades det ut gratis öronproppar. De behövdes. Volymen var vansinnigt hög. Liam hade armarna på ryggen och stämningen inne i det stora tältet precis vid ingången till festivalområdet var uppskruvad till max eller mer. Jag hittade just en bootleg i cd-hyllan och ser att det var 17 augusti. Rundgången skär som en tandläkarborr i bakgrunden i inledande Columbia. Jag har ett vagt minne av att jag såg de lätthåriga recensenterna Stefan Malmqvist (SvD) och Peter Lindholm (UNT) smyga ut eller åtminstone bakåt efter några låtar. Oasis avslutade med beatlescovern I am a Walrus.1994. Förmodligen var det deras år men det var också året då Odd Numbers fick full pott av Torbjörn Thorsén för sin The Jam-impregnerade debut Retrofitted For Today i Sound Affects (hur är det möjligt att det inte finns någon Wikipedia-post om en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin?). Jag spelade den väldigt mycket under några korta veckor.

Jag bläddrar i tidningen Pops sammanställning av popåret 1994 och ser att jag, om inte minnet sviker mig, äger eller har ägt minst 16 av 30 skivor på deras topplista. Morrissey släppte tydligen Vauxhall and I, det känns inte så länge sen. Stone Roses följde äntligen upp debuten men med undantag för Ten Storey Love Song var The Second Coming en besvikelse. Blurs Parklife (både i original och Pet Shop Boys-remix) var en brottarhit på dansgolvet liksom Primal Screams egna Rocks off och Chemical Brothers (som då fortfarande hette Dust Brothers) remix på deras Jailbird. Har för mig att Scream också var på Hultsfred men att jag var tvungen att gå och krascha i sängen efter öppningen med just de två låtarna och den äldre Movin on up. Fast det kan lika gärna ha varit året efter.

Ensamma nätter och tomma söndagar spelade jag förmodligen Velvet Crushs finaste stunder från plattan Teenage Symphonies to God och Ulf Lundells Xavante (frasen "Jag har ett hål i bröstet/som aldrig blir fyllt/som ständigt gapar efter mera" kändes väldigt relevant då men jag tror att både jag och Uffe i någon mån lämnat det bakom oss nu, medan raderna från den avslutande Gruva fortfarande ringer ut över ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom, där de som inte var med på festen fortfarande betalar notan – för att mer än lite grann låna från Per Bjurmans utmärkta recension i Pop).

Andra artister som släppte skivor det året som jag ser i skivhyllan är till exempel Hardy Nilsson, Terry Hall, Kajsa Grytt och The Figgs men det var Kirsty MacColl jag skulle skriva om eftersom det finns en risk att ni missade Titanic Days både då och när den återutgavs härom året. Men sen blev det inte så. Jag kom inte längre än hit med den tanken. Jag drömde nämligen en konstig dröm. Jag försökte hämta mat i en matsal men kom inte fram till plåtfaten eftersom det var ett dansgolv ivägen. Det hjälpte inte hur jag än försökte tränga mig. Låten som alla i drömmen dansade som tossiga till var Hearts med örebrobandet Blue. På morgonen när drömmen var på väg att glida undan kollade jag och jodå skivan Sitting on the sofa kom 1994. Så det blir en tredje rak svensk platta i min skivhyllanserie trots att jag redan tidigt diskvalificerat Lundells Xavante just för att undvika det. Så kan det gå.



Blue var verkligen inget stort band. Inte ens bland svenska indieband. Inte ens bland svenska indieband på skivbolaget A Westside Fabrication. Faktum är att det ganska ofta talades om att de var Westsides sämst säljande band någonsin. Men Blue var mitt band. Det var så tydligt att vi kom från samma låtar och ville samma sak. Innan Sitting on the Sofa hade de gjort en del mesigare indiepop men nu ville de vara ett modband. De ville vara The Jam på In the City fast med blås och vetskap om att 15 år och lite till hade gått.



Klart att en svensk indiescen som bara två år tidigare vägrat att dansa till Going Underground inte var redo att helt omfamna det. Ändå blev Hearts en dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala. Jag spelade den helg efter helg och golvet kunde inte stå emot. Blue spelade också live på Kalmar en gång. Det var en vanlig veckodag tror jag, bord och stolar framför scenen och ganska dåligt med publik. Jag intervjuade bandet för Pop-Saras fanzine Fozzie efter en annan spelning på Lindgården i Stockholm. Den var bättre men det var ganska glest med folk då med och modsen i publiken verkade mer intresserade av sina kavajärmar än bandet på scenen. Detta trots att plattan och soundet var som skräddarsytt för dem.

Jag sprang ganska ofta på bandets sångare Micke Nordgren på klubbar i Stockholm när jag flyttat dit 1996. Blue var nedlagt men han hade ett nytt band som hette Uptight! De varade bara ett kort tag men jag fick en trespårsdemo utan låttitlar på Lollipop ett år som jag vårdar ömt. Jag såg dem även inviga en liten del av kulturhuvudstadsåret i Kulturhusets nedre regioner. De var blåsförstärkta och skitbra men mer blev det inte. Om Blue var Mickes The Jam var Uptight! hans The Style Council så nästa steg var förstås renodlad dansmusik. Först med Slippery People och som klubbarrangör och sedan med hur många alias som helst även om jag tror att D’Malicious var det kändaste.

Jag försökte lite snabbt spåra honom via nätet inför den här texten men han verkar uppslukad. Hemsidor gapar tomma. Någonstans hoppas jag att det innebär att han förbereder nästa fas som ju borde innebära en akustisk platta i Paul Wellers efterföljd men det vet jag inget om. Så länge går det faktiskt fortfarande bra att lyssna på Sitting on the Sofa. Den har åldrats med både viss värdighet och bibehållen energi även om den nog tillhör den mer bortglöda delen av åren när Swindie var ett begrepp och band kunde hoppas på en karriär i Japan. Det är snärtigt blås, hackande gitarrer, studsande basgångar och en brinnande iver att missionera om musikens kraft och dansens innebonde glädje för nästan hela slanten. En slant som nog inte är mer än en löjligt billig tia om du hittar skivan i en begagnatback.

"The Beat makes me feel better about myself, makes me feel precious …just for once"

Kolla aldrig ett bra artikelslut, då kanske det spricker. Jag letade vidare på nätet. Micke finns fortfarande. Nu under namnet Tiger Stripes. Den som vill provlyssna kan gå in på hans MySpace. Det handlar nog fortfarande om att fångas av musiken och dansa hela natten även om det inte riktigt är min musik eller dans. Men det är mer än ok. I sådana här sammanhang handlar det om Keep on burning.

-----------
Uppdatering. Nu länkar lyssnalänken till en bättre sida.

torsdag 29 november 2007

Skivhyllan 1981 The Keys-Album

The Keys-I don´t wanna cry
Höger klicka och öppna i nytt fönster

Att använda sig av musikaliska referenser i sitt skrivande kan ha sina sidor. Ofta är det nödvändigt för att sätta in ämnet i ett sammanhang. Om man bara låter det sväva helt fritt utan någon som helst omvärldskontakt kommer texten högst troligt att bli oläsbart flummig. Jag tycker också det är kul att kanske få nya namn att kolla upp, om man gillar artisten det vill säga. Det händer ju också tvärtom ibland. Ett namn etsar sig fast i minnet, men det är för att det använts i en recension av låt oss säga Radioheads nya, ett namn som jag egentligen satt varningsflagg för.

Sen kan man naturligtvis vara olika skicklig på att referera. Ett tråkigt sätt är att använda sig av helt nya band som inte fått tillräcklig spridning eller genomslag och bara når de allra mest insatta. Lika trist är hänvisa till obskyra band från förr som endast finns på ett fåtal sjutummare eller svåråtkomliga samlingar. Jag tycker nog det skall finnas åtminstone en rimlig chans att kunna lyssna på artisterna som man använder som referens.

Men nästan lika tråkigt är att ta till helt uppenbara referenser. Att bara skriva Beatles vad gäller 60-tals pop, Aretha Franklin för att beskriva soul eller Bruce Springsteen kopplat till stelbent rock, blir väldigt grovhuggigt. Fördelen är naturligtvis att de flesta på något sätt får ett hum om vad det rör sig om. Om man däremot kan precisera detta lite närmare, försöker hitta gemensamma ljudbilder, sånginsatser, låtstrukturer, instrumentsättningar, körer eller stämningar och så vidare, så funkar det. Nog om detta, inledningen är till viss del ett urskuldande för kommande orgie i namedropping.

Om The Keys finns inte mycket information att hitta. Bandnamnet och albumtiteln är ju inte heller de roligaste orden att googla, prova själv. Men jag har fått fram att Londonbandet endast släppte denna lilla juvel och att vissa av medlemmarna fortsatt med karriärer i andra för mig helt okända band. Sättningen är enkel, fyra män, två gitarrer, en bas, ett trumset och tre röster. Allt känsligt producerat av Joe Jackson, som lyckas knyta ihop plattan trots att låtarna spretar åt lite olika håll, här samsas 60-talspop, surfpop, rock´n roll och powerpop med new wave. Helt enkelt en sammanfattning av Elvis Costellos skivsläpp mellan 77 och 82.

När jag lyssnar slås jag varje gång av hur snärtigt det låter. Det finns inte ett uns trötthet eller seghet, alla låtarna är inte hundraprocentiga men den smittande entusiasmen som bandet visar döljer det mycket väl. Skivans första spår Hello hello är hårt driven powerpop med mycket stämsång. Den hade inte gjort bort sig på the Plimsouls mästerverk Everywhere at once. Den påminner också en hel del om Cheap Tricks popigare låtar, tänk Surrender. Nästa spår It ain´t so är det mest tidstypiska. Lätt avig och knyckig pop, liknande vad XTC och Elvis Costello sysslade med i slutet av sjuttiotalet. Sångaren pratsjunger fram versen på ett sätt som påminner väldigt mycket om hur Elvis sjunger tidigt i sin karriär.

Visst får Nick Lowe plats också i denna post, One good reason är någon slags puttrig dansbands rock´n roll, sådan som Nick är mästare på, och det är menat att vara ett positivt omdöme. Listening in är ringlande powerpop a la 1976, med skönt gitarrspel men lite tam refräng. Men den blir en bra språngbräda till plattans bästa spår, tillika postens ljudspår I don´t wanna cry. Här landar vi på Flamin´ Groovies och deras täta gitarrbaserade pop främst representerad på Shake some action, med en melodi i rakt nedstigande led från 60-talets allra ljuvligaste pop. Lyssna själv och jag hoppas att ni blir lika varma i sinnet som jag blir när jag lyssnar.

Saturday to Sunday night är ytterliggare en sprattlande poplåt, med tydlig Plimsouls referens. Men det doftar också tidiga The Bangles, kolla gärna in EPn The real world från -82. Fem låtar med samma sprudlande och lätt spattiga känsla.

Sida B fortsätter i samma anda och jag nämner bara If it´s not to much som ligger nära I don´t wanna cry i sin karaktär. Med ett ännu ljuvligare gitarrspel påminner den en hel del om The Toms platta från -79, låten är dock ett litet snäpp svagare än sin like på sida A.

Jag har inte en aning om hur svår denna platta är, minns inte var jag köpte den. Men om den dyker upp så rekommenderar jag alla som gillar någon av de artister som nämnts i texten att plocka upp den, och om någon vet mer om bandet så tar jag gärna emot informationen.

tisdag 27 november 2007

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien del 2: Sagor & Swing – Vals på vingar (2001)


Jag vet inte ens om Sagor & Swing kommer att sorteras in i rockhistorien. Instrumentalduon – med Eric Malmberg på hammondorgel och Ulf Möller på trummor – rörde sig ofta på territorier bortom rock och pop. Däremot är jag övertygad om att deras Vals på vingar kommer att bli en svensk klassiker bredvid Jan Johanssons Visa från Utanmyra, Merit Hemmingsons Gammal jämtländsk brudmarsch och Lars Hollmers Boeves psalm.

Organisten Eric Malmberg hade övertagit en Hammond B-3 av den legendariske Bo Hansson. Det känns som att mästaren lät sitt instrument gå i arv till den gode lärjungen i sann spelmanstradition, även om jag tror att Malmberg fick köpa loss orgeln. De har på senare år spelat en del ihop under namnet Dubbelorganisterna. Visserligen var Sagor & Swing från början kraftigt influerade av Hansson & Karlssons och Bo Hanssons musik, men duon var å sin sida mer inne på att tonsätta skogen och John Bauers sagovärld, än att som Bo Hansson tolka Tolkiens Sagan om ringen. Debutalbumet Orgelfärger var inspelat i ett gammalt hus i Dalarnas skogar. Den miljön genomsyrade verkligen musiken som också fick stråk av svensk folkton i sig.


Sagor & Swing - Vals på vingar

Skivan inleder med Vals på vingar som jag tycker är den vackraste och mest värdiga melodin som finns, framburen med dova och mättade orgelfärger. När jag hör Vals på vingar ser jag för min inre syn en berguvs luftfärd i skymning strax ovanför talltopparna i skogen som saknar slut. Stämningen är förtätad rakt igenom.

Men det är under de sista sekunderna som allt händer, i det ögonblicket då fingrarna lyfts från slutackordet. Det omgivande rummet framträder samtidigt som ekot av orgeltonerna skingras. Över skogen och ut i rymden. En själ lämnar sin kropp. Det är som om hela melodin imploderar till ett koncentrerat av ensamhet som fullständigt övermannar mig. Allt jag har lagrat under mitt liv tränger ut.

Jag känner igen den känslan från barndomen under någon gudstjänst i Sankt Olofs kyrka, när kantorn släppte upp tangenterna i slutet av en psalm. Kanske satt jag i kyrkbänken invid den kraftiga mittpelaren, i vilken pilgrimers bomärken ristats in för ett halvt årtusende sedan. Det kan ha varit vid en skördevesper med blåst och höstmörker utanför på kyrkogården. I skenet från de väldiga ljuskronorna såg jag min morfars djupt religiösa äldre syster sitta vördnadsfullt i kappa och hatt framme i koret. Det mäktiga slutackordet irrade runt genom det väldiga kyrkorummet innan det tog sin tillflykt upp i stjärnvalven och in i de medeltida kalkmålningarna. Jag överväldigades varje gång just i detta ögonblick. Man sa att jag var blödig.

C30, C60, C90, Go!

Inte kunde jag låta bli när Mattias nu nämnde både C60 och C90 i postningen nedan. Bow Wow Wow och deras debutsingel C30, C60, C90, Go! Helst hade jag gett er den här liveversionen men den gick inte att inbädda så ni får den nedan istället och så får ni klicka på länken för att se den andra. Att låten uppmanade till hemkopiering gjorde inte folket på skivbolaget tokglada men ledde förstås till en viss uppmärksamhet.Malcolm McLaren hade uppenbarligen en del branschtricks kvar i skjortärmarna efter tiden med Sex Pistols.

måndag 26 november 2007

Gott och blandat om blandat gott

C60. C90. Har man kommit en bit upp i åren så minns man utan tvekan fenomenet blandband. Jag har verkligen en kärleksfull minnesbild av denna smått antika företeelse. Kanske har det att göra med det enkla formatet och det hantverksmässiga, jordnära arbetssättet. Snart raderas nog banden ut bokstavligen ur folks medvetanden. Vet dagens sjuttonåringar överhuvudtaget vad man pratar om ifall man nämner ordet ”blandband” (eller ”blanneband” som det visst heter på skånska)?

Ja, vi pratar ju om en avlägsen tid här. Ni vet, när man kunde sina skivor utantill: hela låtordningen, många av texterna, kanske till och med hur långa låtarna var. Ibland kunde man få ett album inspelat på band av en polare, eller snarare två album plus några extralåtar som rymdes inom de 2 x 45 minuterna. Jag minns att man fick kämpa rätt hårt för att få till nittio minuter helgjuten musik, i varje fall om man gjorde ett regelrätt blandband, alltså med en massa olika artister.

Nu skriver vi 2007 och nuförtiden bränner man med lätthet sina egna samlingsskivor på cd-r. Åtminstone är det hyfsat lätt rent tekniskt. Förr i tiden var det mer frustrerande: kände man sig nödgad att ändra låtordningen på en kassett så fick man helt enkelt göra om allt från början. Bara en sån redigeringsmässig sak är ju avsevärt lättare nu.

Hursomhelst: jag tänker här förmedla några av de erfarenheter som jag har gjort när det gäller konstruktionen av bland-cd:s. Se det som goda råd, se det som löjligt (nördigt) nonsens, se det som en normal människas väg mot vansinne.

Vi tar det från början:


1. Idén/uppslaget

Det är som med allt annat projekterande: tänk först, agera sedan. Den grundläggande idén, konceptet, temat bör man ha klart för sig innan man börjar. Kanske även bland-cd:ns ”interna” regler. Är det en artist/grupp vars karriär ska sammanfattas? Är det bara en viss del av artistens/gruppens karriär som ska sammanfattas? Är det en samlingsskiva med många artister jag ska göra? Får jag i så fall ha med samma artist två eller fler gånger? Är det en genre som jag har i fokus, är det en geografisk plats? De bästa idéerna är de som kommer av sig självt. Man ska inte göra en bland-cd som redan finns ute i handeln, man ska göra en bland-cd som världen behöver.


2. Urvalet

Om första punkten är viktig så är denna punkt superviktig. Här kommer vi in på mer exakt vad bland-cd:n ska innehålla. Ett grundligt arbete i detta skede kommer att ge ränta när man står där med facit i hand. Min erfarenhet är att det absolut lönar sig att vara generös och tillåtande i insamlingsfasen. Ska du göra en tjugo låtars ”best of” med en väldigt produktiv artist/grupp, så lyssna om möjligt gärna igenom upp emot femtio-sextio låtar innan. Det går sedan ganska snabbt att i detta utsållningsskede stryka sig ner till det antal spår som skivan rymmer och kräver.

Var kräsen och hård mot dig själv! Själv har jag en gång väntat 7-8 månader innan jag kunde färdigställa en samling och känna mig nöjd, men det är ju kanske inte att rekommendera. Samtidigt måste man betona att det är just här som ditt subjektiva tyckande / tänkande / kunnande får blomma ut. Alla människor gör olika samlingar. Men även om det inte finns några rätt och fel, så kan ju slutresultatet lika gärna bli ”helt OK” som ”alldeles fantastiskt”…


3. Låtordningen

Ännu en central punkt i detta sammanhang. Och en svår konst. Det är lätt att bränna allt krut i början, så att resten/slutet av skivan blir helt torrlagd. Många tror att första spåret är viktigast, men jag vill hävda att de tre första spåren tillsammans är de viktigaste. Första spåret sätter färg, stämning, tonläge. Andra spåret bör bibehålla samma färg, stämning och tonläge. Tredje spåret befäster färgen, stämningen, tonläget. Sedan kan kommande spår göra små utflykter utan att det gör något.

Även slutspåren är viktiga, särskilt det allra sista som får äran att klinga ut i tystnad. Här knyts säcken ihop, här lämnas det sista intrycket (som helst bör vara ”vilken bra skiva det här var!”). Tacksamma avslutningsspår bör i någon mening vara hypnotiska, smäktande, magiska, hudlösa, sentimentala, böljande, ja kanske rent av triumfatoriska.

Hur man löser detta med Ramones-blandskivor har jag dock inget svar på.



4. Det interna regelverket

Närbesläktad med låtordningen är följande punkt: regelverket. Här finns en oändligt antal variationer att tala om och alla följer de samma princip: har man satt upp regler för låtordningen så är de överordnade allt annat. Alltså: om skivan är kronologiskt upplagd så löser sig låtordningsfrågan av sig själv (oavsett om kronologin går ”framåt” eller ”bakåt”). Samma sak om låtarna, av någon outgrundlig anledning, bestäms komma i bokstavsordning. Kanske vill man ha med två låtar från varje album (i ordningsföljd) med ifrågavarande artist/grupp. Busenkelt! Man behöver inte ens fundera eller ägna låtordingen någon tid.

Någon gång emellanåt bör man dock göra en Panduro och ”skita i traditionerna”: skippa reglerna och känn dig som en fri fågel.


5. Omslaget

Nu har du kanske kommit så långt att du börjar känna dig ganska nöjd (var och en sin egen måttstock). Men något väsentligt fattas. Omslaget! En samlingsskiva utan omslag är ingen samlingsskiva, även om den är hemmagjord. Med omslaget signalerar du professionalitet och seriositet. Med omslaget lockar och frestar du lyssnaren. Med omslaget informerar du om det som det bör informeras om: titeln, låtordningen, eventuell övrig kuriosa. Med Google:s bildsök-funktion kan man hitta det mesta, ifall man behöver associerande bilder. Självklart sparar du dina tidigare omslag så att du har kvar dem som ”mallar” tills nästa gång det är dags.


Några bonustips:

Energi-begreppet

Det här kanske låter new age-flummigt - och det är det också. En samlings-cd på ca 60-70 minuter har enligt min mening en inneboende energi, en kraft som driver den framåt. Känner man efter låt elva att det sackar och tappar fart, så är det helt enkelt denna energi som inte omhuldats. I ett idealfall, när allt faller på plats, så är energin konstant rakt igenom. Observera! Detta är mycket svårt att uppnå, endast ett fåtal belagda exempel finnes. Desto vanligare är att samlingsskivor faktiskt har en del svaga punkter. Detta får man leva med och inte ta personligt.


Korrekturläs!

Inget är så onödigt som slarvfel i arbetet. Kolla gärna en extra gång på omslaget så att låttitlar och artistnamn är rättstavade. Även den bästa bland-cd mister sin glans och värdighet om tryckfelsnisse varit framme igen. Kardinalfelet är om låtordningen på omslaget misstämmer med låtordningen på skivan (ifall det inte är avsiktligt och ingår i regelverket), då blir det rött kort på en gång.


Sunda avvägningar

Detta är en svårbemästrad och svårförklarad punkt med flera dimensioner. Häri ingår bland annat begreppet ”kill your darlings”, vilket innebär att man ibland får lov att göra saker mot sin inre vilja för att kunna uppnå det bästa resultatet. En annan central valsituation är när man avgör hur lång samlingsskivan ska bli. Ska skivan verkligen vara maximalt lång, kommer lyssnaren att kunna behålla koncentrationen hela tiden? Självklart får en samlingsskiva inte vara för kort heller, även om det är ett mindre problem. Jag lyssnar ju faktiskt hellre på (oförskämt korta) 24 minuter med ofelbart fantastisk musik än på likaledes fantasisk musik på 78 minuter, men inklusive toppar och bottnar. Det blir lätt för mastigt, om man säger så.

Låtantalet

Slutligen har jag så en egen käpphäst, som jag tror att jag är ensam om i hela världen (är det bra eller dåligt för ens mentala hälsa?). Det handlar såklart om antalet spår på skivan. Enligt min enkla mening så finns det här ett antal ”förbjudna antal” som jag snart ska redovisa. För att harmoni ska uppstå i en bland-cd så bör man nämligen inte ha ett alltför udda antal spår på den. Tolv spår går bra, men inte tretton. Arton spår går bra, men inte nitton. Detta har också en estetisk aspekt: det ser inte snyggt ut helt enkelt!

Alltså: 2, 3, 4, 5, 6, 8, 10, 12, 15, 16, 18, 20, 24, 25 går bra. Möjligen 14 också. Men 1 går inte bra, för då är det ingen bland-cd eller samlingsskiva. 7 funkar inte, för det är på tok för udda, detsamma gäller 9 och 11. Följande antal låtar går alltså INTE bra: 1, 7, 9, 11, 13, (14), 17, 19, 21, 22, 23.

Handen på hjärtat: kan du ens i din vildaste fantasi tänka dig en The Best Of The Beach Boys som innehåller sjutton låtar???

söndag 25 november 2007

What a Waste/Wake Up ( A- och B-sida #1)

Jag tänkte eftersom jag tillfälligt kört fast på min 1994-post göra något lite lättsammare och dra igång en serie om vinylsinglar som är lika bra på bägge sidorna. Först ut är Ian Dury & The Blockheads med What a Waste/Wake Up and make love to me från 1978. Det tog mig tid att hitta fram till Ian Dury. Helt framme är jag nog fortfarande inte men jag gillar en del. What a Waste var en av de första låtarna, bortanför de uppenbara Sex and Drugs and Rock n' Roll och Hit me with your rhythm stick, som jag gillade men då var det en coverversion med, av alla band, Curve med Ian som gäst. Om jag minns rätt. Det är dock lätt att ta igen missad Dury. Han är billig i begagnatbackarna. Plattorna kostar sällan mer än en tia och min singel i bildomslag och gul vinyl var inte dyrare den. Jag spelade bägge sidorna några gånger i morse och kände direkt att det var vad jag behövde just då. Lite ilska och lite livselixir. Han var väl aldrig helt bekväm Dury men han hade något visst. Humor, humör och ett eget sväng i kroppen. Då låg han på Stiff, nu finns han på YouTube också.


fredag 23 november 2007

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien - Del 1

Under denna rubrik kommer jag då och då att skriva om korta delar av låtar. Partier då tiden står still och man får svårt att finna ord för vad det är som händer som känns så speciellt. Om ordet magi inte vore så utslitet i dessa sammanhang vore det användbart.

Först ut är det som händer under de första 20 sekunderna i Steeleye Spans The Blacksmith, hämtad från deras debut Hark ! The Village wait.

Ashley Hutchings hade i Fairport Convention varit med om att nära nog uppfinna den engelska folkrocken i och med 1969 års tre mästerliga skivor What we did on our holidays, Unhalfbricking och Liege and lief. 1970 hade han redan tröttnat och lämnat bandet. Samma år slog han sina påsar ihop med de två par, Maddy Prior och Tim Hart samt Gay och Terry Woods och bildade Steeleye Span. Förutom Hutchings bakgrund så var i alla fall Prior och Hart etablerade på den mer traditionella folkscenen i England så bandet bör ha haft en hel del press på sig inför debuten.

Skivan inleds med A-calling-on-song. Ett kort accapellastycke som verkar spela den roll titeln säger. Man börjar lyssna men låten är avvaktande så den fulla koncentrationen finns inte ännu. När låten tonar ut följs den av en minimal paus innan The Blacksmith tar vid. Samtliga instrument gör unisona markeringar för att följa av sången nästan direkt. Att alla instrument börjar på samma gång ger ett intryck av stark gruppkänsla men man kan också i det kaxiga anslaget ana en viss revanschlusta.

boomp3.com

För egen del tror jag inte bara det handlar om hur bra just det här stycket är utan också att Pavlovs effekt börjar att verka på mig. När jag hör denna inledning vattnas det i munnen på mig för jag vet att jag påbörjar en fantastisk resa som avslutas 40 minuter senare då One night as I lay on my bed avslutat skivan.

torsdag 22 november 2007

Vanligt folk - pop som pop

Bara för att Magnus post om indie inte helt ska få slå ihjäl spengobloggen med sin stora mängd kommentarer och sitt definitiva anslag. Han glömde väl ändå Pulp i sin uppräkning? Jag minns dem på Tantogården. Det var en av de mest utsålda spelningar jag sett. Jag stod ju till och med på verandan utanför och tittade in genom fönstret. Vill ni verkligen fatta hur fullt det var ska ni betänka att Lokko stod vid fönstret intill. Jag minns dem explodera på Lollipop och Hultsfred men allra mest minns jag första gången jag hörde Common People. Det var på den lilla verandan på vad som väl då kanske fortfarande var Barowiak eller redan blivit Sten Sture i Uppsala. Samma Andres som han vid fönstret spelade den för ett ganska tomt dansgolv och jag togs igen av popmusiken. Det var som Popsicle första gången med den skillnaden att jag nu var full och snurrade med armarna utsträckta. Med Popsicle låg jag bara utslagen på köksgolvet. Golvad av POP. Det där vi kallar indie är ju i sina bästa stunder POP också. Jag tror det var därför Magnus älskade det som var bra. Jag tjatade på Lokko att spela den en gång till och jag tror att jag alltid kommer att vilja dansa till den här.

lördag 17 november 2007

Varför i herrans namn älskade jag indie?

Bakvända popmelodier, ostämda elgitarrer, majackord, blodfattiga sångare och kryptiska introverta låttexter… Första halvan av nittiotalet handlade i mångt och mycket om indiepop och alternative [rock] för mig och mina polare. Allt annat kom i andra hand! Jag vet inte hur många hundra indieband jag såg spela på diverse rockföreningar, studentnationer, konsertlokaler och festivaler. Efter en spelning körde någon magerlagd kille (det var alltid grabbar då) de senaste kulthitsen som fick dansgolvet att spastiskt studsa. Vi dog nästan när Hey Princess drog fram över landet som en tromb. Jag försökte förgäves handleda en gubbfrisör i Kristianstad att skapa en frisyr åt mig så att den påminde om gitarristens i Stone Roses. Den heliga poptidningen från Norrköping – Sound Affects – berättade vilka skivor som borde inhandlas.

Då kunde man nästan tala om skivhets. Musiken var en färskvara. Det gällde att inte vänta med att köpa nysläppt skiva. Vi vallfärdade till välsorterade Jukebox vid Värnhemstorget i Malmö. Långa eftermiddagar av skivlyssnande förflöt hemma hos någon polare medan askfat fylldes och kaffekannor tömdes. Vi skickade då också en akustisk gitarr mellan oss, som vi tog lite försiktiga hemmagjorda ackord på och drömde att vi spelade i ett band med kultstatus. Nätterna igenom satt jag i studentkorridorens TV-hörna och kollade MTV som då körde 120 Minutes med programledaren Paul King. Med en brinnande iver att frälsa mina kompisar och andra korsade min väg spenderades oceaner av tid framför kassettdäcket – rec-stop-rew-play-ffw-play-rew-play-pause-rec-stop-rew etc etc…

I dag sitter jag och funderar varför jag fann frälsning i indie. Den musiken tilltalar mig inte ett dugg längre. Väldigt lite känns minnesvärt. Men här försöker jag hitta några förklaringar till varför jag dock som tjugoåring älskade den:

1. Frisyrerna, melodierna och soundet – ofta var den tidens indiepop direkt eller åtminstone indirekt inspirerad av sextiotalspop och psykedelia, särskilt den som The Beatles och The Byrds stod för. Sedan jag som sjuttonåring fick låna och spela av min fasters gamla Beatles-skivor, så har de varit mitt musikaliska fundament. Efter ett långt plastigt och digitaliserat 80-tal var det härligt att gitarrerna kom tillbaka.

2. Indiepopen signalerade en leda och ett slags utanförskap utan att närmare gå in på vad den stod utanför eller ställde sig utanför, vilket var perfekt att fylla med något man själv upplevde. En textrad från Reeperbahns Havet Ligger Blankt kommer till tankarna: han är missförstådd men tycker de’ är skönt.

3. Musiken var ofta skev och undanglidande och texterna var svårbegripliga. Såväl föräldragenerationen och ”idioterna” i ens egen ålder kunde varken begripa eller anamma den. Man kände sig lite smartare än de flesta för att man lyssnade på indiepop. Dessutom var den bortom hitlistorna och de stora massmediernas sökljus, så den var precis så exklusivt kultig som man ville ha den (till 1993 i alla fall).

4. Indiepopen var diffus och särskilt låttexterna skildrade ett svårgripbart känsloliv. Jag var som ung en gåta för mig själv och var inte intresserad av att lösa den. Jag ville bara bli fri på något sätt. Omedvetet kunde jag spegla mig i det oformulerade och dunkla.

5. Det fanns en sprödhet som appellerade till många unga killar. Vekheten i indiepopen gick inte alls i linje med de traditionella mansrollerna och allt som hörde till. Det var otroligt skönt att slippa sträva efter att bli en karlakarl.

Slutligen ett gäng låtar i någorlunda kronologisk ordning från den tiden, som ett slags bokslut. Klicka på dem och se videorna:

The Stone Roses - Elephant Stone
Pixies - Here Comes Your Man
The La's - There She Goes
The House Of Love - I Don't Know Why I Love You
Lush - Sweetness And Light
The Sundays - Here's Where The Story Ends
Teenage Fanclub - The Concept
Blur - There's No Other Way
Lemonheads - Rudderless
Sonic Youth - Sugar Kane
The Jesus And Mary Chain - Far Gone And Out
Eggstone - My Trumpets
Ride - Twisterella
Dinosaur Jr - Start Choppin'
The Breeders - Divine Hammer
The Posies - Solar Sister
The Auteurs - Lenny Valentino
Pavement - Gold Soundz

fredag 16 november 2007

Skivhyllan 1963 Charles Mingus-Mingus Mingus Mingus Mingus Mingus

Charles Mingus-Hora Decubitus
Höger klicka och öppna i eget fönster


Jag har en förkärlek till musik som är lite skavd i kanterna eller har ojämna konturer men ändå är melodiös i botten. Den skall ha en viss energi för att fånga mig men behöver samtidigt vara åtminstone lite spröd och spräcklig. Mitt lyssnande på musik är nog i huvudsak för att få energi inte lugn och ro, även om det också händer. Velvet underground är mitt bästa exemplet på denna kombination, för mig världens bästa grupp som lyckades med det i varje låt. Det spelar ju faktiskt ingen roll om det är kärnan som är hård och ytan mjuk eller om det är tvärtom. Ändå tydligare exempel är kanske Stooges och Motorhead som är stenhårda på ytan men alltid har en liten öppning i musiken som släpper in syre.


Mingus har naturligtvis allt detta. Jag refererar till rockband för jag tycker han ligger lika nära dessa som han ligger jazzen. Åtminstone i de inspelningar han gjorde i slutet av 50- och i början av 60-talet, den period jag än så länge utforskat. Det räcker ganska långt att hålla sig här. Mingus var produktiv, under 63 släppte han också The black saint and the sinner lady, ett precis lika bra album och Mingus plays piano, som jag tyvärr annu inte hört. Samma sak 59, tre sjukt bra plattor, Blues and roots, Mingus Ah um och Mingus Dynasty. Mingus ah um var min inkörsport till Mingus. Minns att jag lånade den på malmös stadbibliotek i början av 90-talet och fascinerades av plattan, men var nog inte redo. Hade precis börjat lyssna på soul via Four tops och The miracles och även om Mingus ah um är ganska lättillgänglig var öra och hjärna inte i fas med musiken.




Hur beskriver man då Mingus musik? I våras gick jag en kurs i akupunktur. Där ingår att ytligt förstå vad TCM(Traditional chinese medicin)innebär. Ytligt dels för att det är omöjligt att lära allt på en termin, dels för att den till stora delar ej är förenlig med västerländsk medicinsk utövning. Mycket grovtbygger TCM på att allting har sin motsats, mest känt är väl yin och yang. Utan det sköra har vi ingen hårdhet, utan kyla ingen hetta utan stillhet ingen rörelse och så vidare. Det är detta som jag tycker karakteriserar Mingus musik. Förhållande mellan motsatsparet skiftar ständigt och kineserna anser att en alltför stor obalans leder till sjukdom.

Jag fascineras av omväxlingarna i musiken, en attack följs av stiljte och så attack igen. Troligtvis en avspegling av Mingus temperament. Det går rätt så många historier om rejäla vredesutbrott och utskällningar av människor han tycker gjort sig förtjänta av sådana. Men musiken är trots växlingarna ändå hela tiden rytmiskt svängiga och melodiska.

Jag är dålig på att höra om en musiker är skicklig eller inte, vilket ju mycket jazz baseras på. Om det låter bra så duger det för mig, känslan i uttrycket är viktigare än att den är korrekt. Men Mingus är en instrumentalist som jag verkligen uppskattar och det händer att jag sätter på någon skiva bara för att höra hans basspel och grymtningar.

Låtarna på skivan är de flesta omgjorda redan inspelade låtar, en del med ny titel. Men det gör mig inget, bandet känns rejält spelsugna och inspelningen har en fin livekänsla. Man behöver inte heller vara rädd att Mingus själv tar för stor plats, han är generös och släpper fram de andra musikerna i rampljuset i samma utsträckning som han själv står där.

Änkan Sue Mingus håller fortfarande lågan i makens musik levande genom att ha flera band som turnerar runt och spelar hans kompositioner. Jag och Sofie såg Mingus big band på klubben Fez i New York 1999, en skön spelning i trevlig miljö, med billigt inträde och goda gin och tonics men utan den magiska pricken över iet.

torsdag 15 november 2007

Jamaica soul

The wailers-It hurts to be alone
Öppna filen genom att höger klicka och öppna i nytt fönster så kan ni lyssna och läsa samtidigt

Spengoslumpen gjorde att Bob Marley fick husera i två poster efter varandra. Men jag och Martin har nog ganska olika syn på honom vad jag kan utläsa av hans tidigare inlägg. För mig är Bob Marley en stadiumrockare, och det beror på den uttjatade No woman no cry. Hur bra den låten än må vara så kommer jag aldrig förbi mellanstadie tiden då en del klasskamrater gapskrek denna refräng rasterna igenom. Jag har genom åren försökt lyssna på hans plattor men de når inte fram, men jag tror nog att jag skall ge åtminstone de tidigare alsterna ännu en chans. Men nu är ju Bob inte huvudanledningen till detta inlägg.

De obeskrivbara hjärtknipande soulballaderna kommer till en när man minst anar det. Men det krävs att porten till ens innersta känslor är öppen annars är risken stor att den går en förbi. Min senaste upplevelse är The Wailers It hurts to be alone. En låt som funnits i min skivsamling i mer än 10 år och ändå dröjde det till i torsdags i förra vecka innan jag tappade andan av den.



Min enda Bob Marley platta är en dubbel samling med Yhe Wailers tidiga material The birth of a legend. Köpt av Zetterberg i Lund, hans legendariska sticker, Visuellt granskad-ej genomlyssnad, sitter kvar på plattan. Jag ville ha låten Simmer down, som jag har för mig var signatur till Kristian Luuks ZTV program Knesset. I övrigt består plattan av en salig blandning ska, rocksteady, soul och en hel del låtar som jag kategoriserar som soulballader, däribland It hurts to be alone. Anledningen till att den tidigare gått mig förbi är säkert att jag inte förväntat mig dessa lugnare låtar utan mina öron var ute efter ska. Det var ju så att inkörsporten till Jamaica gick via England och Clash, Madness och Specials. Nu är man äldre och älskar fortfarande ska men är också mottaglig för resten.

Sångare och låtskrivare är Junior Brathwaite, en medlem som lämnade gruppen 1964 och flyttade till Chicago för att studera medicin. Hans röst är ljus, nästan flicklik och det ger en härlig spänning mellan text och röst. Coxone Dodd har sagt att Junior var den bästa sångaren i bandet. Bob Marley jämförde sånginsatsen med Jackson 5. Produktionen av Coxone Dodd är öppen, lyssna tex på pianot som dyker upp då och då. Men bäst av allt är det härligt avslappnande gitarrspelet. Så skall strängar hanteras, inget komplicerat spel men så skönt självsvängande.

Junior återvände under 80-talet till jamaica och spelade lite grann med resterande Wailers. Under 90-talet försökte han på sig en solokarriär, men släppte ingen platta. Han dog 50 år gammal i juni 1999.

Concrete Jungle gånger tre

Jag har just gått ned mig fullständigt i den jamaicanska versionen av Bob Marley & The Wailers Catch a fire och eftersom jag dessutom snart ska flytta till ett hus av betong får ni inte en, inte två utan tre versioner av Concrete Jungle. Vissa dagar saknar jag ord för hur bra Bob Marley var. Vi kollar klippen istället.



söndag 11 november 2007

Poco - Just For Me And You



Hur kunde den här självklara låten gå mig förbi? Jag har en gång ägt plattan som Just For Me And You ligger på, gruppens tredje studioalbum From The Inside från 1971, och dessutom hade jag Poco från föregående år. Men jag lyssnade igenom skivorna otåligt och slarvigt. Raskt avfärdade jag Poco som ett slätstruket band och bytte bort plattorna.

Det har gått åtta år sedan dess. Nu är tiden mogen för den mjukare, mer tillbakalutade och solkyssta sidan av countryrocken, i vilken relationen till countrytraditionen är lösare och ledigare. Jag är helt enkelt redo för mitt första inköp av Eagles, som många hyser fruktan inför. För er som också är det vill jag även rekommendera Pure Prairie Leagues tidiga plattor, som jag nyligen upptäckt och fallit för.

Njut förresten av resan som strängvirtuosen Rusty Young tar med er på mot slutet av Just For Me And You med sin dobro.

lördag 10 november 2007

Del 10: Tio goda skäl att gilla Badfinger

Knappast någon av mina musikpolare är speciellt förtjust i Badfinger. De faller mellan två stolar – för mycket rock för popsnören och för intimt förknippade med pop för rocktyper. Bara kött och potatis för finsmakaren, men basföda och trygghet för mig. Fyra killar som rätt upp och ner framförde raka popmelodier med vattentät stämsång, feta gitarrer och hårdslående trummor. Tillsammans med Big Star, The Raspberries och Emitt Rhodes räknas de som powerpopens pionjärer.

Genom deras managers känningar kom The Iveys (från Swansea i Wales) år 1968 i kontakt med de stora idolerna i The Fab Four. Paul McCartney skrev året efter (nyligen omdöpta) Badfingers första hit, Come And Get It. Badfinger spelade med John Lennon på Imagine-albumet. Med George Harrison samarbetade de på All Things Must Pass och The Concert For Bangladesh. Harrison producerade också fyra låtar på gruppens superba platta Straight Up som kom ut 1972. Dessutom medverkade Badfinger på Ringo Starrs hit It Don't Come Easy. The Beatles hade själva varit en närmast symbiotisk grupp i början och sedan under lång tid hade de glidit isär. Efter The Beatles upplösning tycks det som om medlemmarna, i de nya rollerna som soloartister, tydde sig till Badfinger, inte bara för att gruppen bestod av skickliga musiker, utan kanske också för att Beatlarna saknade ett bands dynamik och sammanhållning.


Badfinger och deras sista hit Baby Blue, presenterade av Kenny Rogers i en TV-show från 1972

Badfinger var Beatlarnas skyddslingar och de hade fyra rejäla hits i eget namn samt en dunderhit som Pete Ham och Tom Evans var upphovsmän till. Trots detta stod Badfinger för ett av rockhistoriens mest tragiska öden. De var knutna till The Beatles bolag Apple som missköttes administrativt och ekonomiskt på ett legendariskt vis. Bandet hade usla managers och genom dem hade de förhandlat fram dåliga musikrättigheter åt sig själva. Harry Nilsson hade otrolig framgång med en fantasisk tolkning av deras ballad Without You, som toppade hitlistorna på båda sidorna av Atlanten år 1972. Men Badfinger turnerade fortfarande ändlöst vidare och såg inte till några stålar. De blev faktiskt skuldsatta istället. Problemen fortsatte på skivbolaget Warner, efter att Apple gått i konkurs och alla royaltyer frusit inne. Plattor spelades in, men drogs in eller gavs inte ut överhuvudtaget.

Våren 1975 dukade Pete Ham under för alla motgångar och hängde sig i sitt garage. Han hade i gruppen varit en personlig låtskrivare och sångare med en kraftfull rockröst som ändå uttryckte en sårbarhet. Några år senare återförenades Badfinger och gav ut ett par skivor till. Men de överlevande medlemmarna kunde inte hålla sams på grund av deras dystra gemensamma historia. Mitt under pågående rättegång om skäliga musikrättigheter år 1983 tog så den andre främste låtskrivaren Tom Evans sitt liv på samma sätt som Ham gjort. I mitten av nittiotalet fick Mariah Carey en ännu mer monstruöst stor hit med deras drygt tjugo år gamla låt, Without You. Hon kände säkerligen inte ens till Badfinger och att de båda låtskrivarna tagit sig av daga, delvis för att de inte ens fått ett ruttet lingon för låten.

Dear Angie (från Magic Christian Music år 1970)
Midnight Caller (från No Dice också 1970)
No Matter What (No Dice)
Believe Me (No Dice)
Take It All (från Straight Up år 1972)
Baby Blue (Straight Up)
Name Of The Game (Straight Up)
I Miss You (från Badfinger år 1974)
Just A Chance (från Wish You Were Here också 1974)
Your So Fine (Wish You Were Here)

torsdag 8 november 2007

Secretly American: Bobb Trimble

Så har äntligen Bobb Trimbles skivor återutgivits på cd! Det är bolaget Secretly Canadian som står för den kulturgärningen. Jag har tidigare skrivit om denna oförtjänt obskyra artist här och efter att ha önskat mig en officiell reissue så har nu mina drömmar äntligen uppfyllts. Och vill man höra ett smakprov så bjuder skivbolaget på fina "One Mile From Heaven" här.

onsdag 7 november 2007

Musik & Politik

En fråga som intresserat mig ett tag är ''Vad lyssnar moderater på för sorts musik?''. Genom att diskret lyssna av detta har jag kommit fram till följande:

1) Musik av äldre datum som förlorat den ''samhällsomstörtande prägel'' den en gång hade. På en tidigare arbetsplats där en stor andel var moderater var modern jazz a' la John Coltrane och Miles Davis ganska poppis. Den musiken upplevdes nog som rätt farlig när den kom men är idag rätt mysig. Även 60-tals rock slank ned rätt bra. En annan arbetskamrat som nog mer låg åt KDS-hållet än moderaterna höll Deep Purple och Led Zeppelin närma sitt hjärta.

2) För de yngre moderaterna har jag färre direktkontakter men vad jag förstått så går riktigt superkommersiell eurotechno bra. E-type står ju högt i kurs hos kungabarnen t.ex.

3) Slickad rock där man kan förstå att det spelas av personer som är väl etablerade i samhället och trivs rätt bra med världen som den är (om det nu inte vore för de här förhatliga skatterna). Kan var Level 42, Phil Collins etc dock inte den utskällde Sting som nog räknas som för vänster med sitt engagemang för fattiga.

4) Syntpop - Faktisk den enda musikform jag kan komma på som var borgerlig redan när den kom. Gillades i stort sett endast av borgarbarn och var prydlig och ren även om frisyrerna var konstiga.

5) Schlager - Kommersiellt, ofarligt och festligt.

Om inte hårdrocken redan befolkades av mestadels arbetarklass så är ju deras budskap det som ligger närmast högern. Ett vanligt budskap inom genren är ju att den starkaste överlever och belönas därefter. Avsaknad av samhällsbeskrivning saknas oftast helt. Här menar jag främst heavy metal, inom vissa former av nyar hårdrock finns säkert detta.

Jag har här lyckats skrapa ihopen lista på artister som faktiskt bekänt sig till högern:
1) Lasse Berghagen valturnerade med moderaterna under 80-talet.
2) Johnny Ramone är nästan ensam om att ha stött Bush inom rockvärlden. Bandet gjorde även vissa insatser för ''rätt-att-bära-vapen-hur-var-och- när-som-helst''-föreningar i USA. Joey Ramone däremot hade ju definitivt hjärtat till vänster. De kom heller inte speciellt bra överens.
3) Queen på gamla dar.
4) En soultjej från Lidingö som var poppis i mitten av 90-talet som hängde med på moderaternas senaste valrunda.
5) Och förstås Wille Craaford vars stöd för moderaterna under den senaste valkampanjen blev rätt uppmärksammat. Såg honom intervjuas om detta och hans stöd låg väl inte djupare än att ’’det vore väl kul med nåt nytt’’. Tror nog han har de politiska åsikterna med sig i modersmjölken och att han tyckte det var en crazy grej att gå ut och snacka om det.

Kom just på att Fredrik Reinfeldt har sommarpratat så jag var ju tvungen att gå in på nätet och kolla vad han spelade. Supertramp, Queen, Shain Twain, Magnus Uggla, Per Gessle, Adolphson & Falk ja listan talar för sig själv men jag tycker det stämmer hyfsat med mina antaganden. Hade dock fel vad gällde Sting.

The Beatles "Revolution"
Siobhan Mccarthy "Slipping Through My Fingers"
Lisa Miskovsky "Lady Stardust"
Sting "Fields Of Gold"
Per Gessle "Spegelboll"
Gloria Gaynor "I Am What I Am"
Yehudi Menuhin "Konsert För Violin & Stråkorkester Med Bc Op 312 E-Dur"
Enrique Iglesias "Hero"
Paul Berry
Queen "Radio Ga Ga"
Magnus Uggla "Mitt Liv"
Adolphson & Falk "Blinkar Blå"
Shania Twain "Man I Feel Like A Woman"
Helen Sjöholm "Hemma"
Barbra Streisand "With One Look"
Supertramp "Give A Little Bit"

Särskilt minus för en av senare års hemskaste artister Shaina Twain.

Jag har t.ex. svårt att se hur en övertygad moderat skulle kunna uppskatta t.ex. Ebba Grön eller Mattias Alkberg (har av en person som bekände sig till Moderaterna i sin gröna ungdom hört att Ebba Gröns ’’Staten och kapitalet’’ spelades mycket på moderata fester på 80-talet, enligt honom inte av ironiska skäl, utan för att man inte tänkte på texten). Jag vet att jag själv har tappat lusten för vissa artisters musik då jag tycker att de uttalat sig idiotiskt i något sammanhang. Måste ha varit tungt att varit Bowiefan den där dagen 1975 när han steg av tåget på Waterloo station och gjorde nazisthäsning. Känns dock som om man har mera tålamod med galna genier som Bowie.

Jag kunde inte låta bli att plocka fram Fredrik Reinfeldts årskamrat Thomas Bodströms sommarval (födda -64 båda två om jag inte minns fel) Även om inte listan är ett under av smakfullhet är den snäppet vassare än Fredriks enligt mitt tyckte:

Tom Jones "Fly Me To The Moon"
Janis Joplin "Mercedes Benz"
Bob Dylan "Forever Young"
Jan Johansson "Emigrantvisa (De Sålde Sina Hemman)"
Louis Armstrong "What A Wonderful World"
Bruce Springsteen "Hungry Heart"
Hootenanny Singers "Omkring Tiggar'n Från Luossa"
Toto Cutugno "Insieme 1992"
Fred Åkerström "Jag Ger Dig Min Morgon"
Pet Shop Boys "To Speak Is A Sin"
Marit Bergman "Shame On Me"
After Dark "La Dolce Vita"

Ja vi undersöker väl nyutnämnda Mona Sahlin smak också när vi ändå är igång. Så här såg hennes sommarpratarmusik ut:

MANIC STREET PREACHERS - YOUR LOVE ALONE IS NOT ENOUGH
SAHARA HOTNIGHTS - CHEEK TO CHEEK
RIKARD WOLFF - VACKRA POJKAR, VACKRA MÄN
AMY WINEHOUSE - BACK TO BLACK
HELLO SAFERIDE - 2006
WOULD YOU LET ME PLAY THIS EP 10 TIMES A DAY
BRUCE SPRINGSTEEN - WAiTIN' ON A SUNNY DAY
THE ARK -IT TAKES A FOOL TO REMAIN SANE
MARIT (2) BERGMAN - NO PARTY
Izabella - I WRITE YOU A LOVESONG
Magnus Carlsson - LIVE FOREVER
HÅKAN HELLSTRÖM KOM IGEN LENA
BARBARA HENDRICKS - AU COEUR DE L'OPERA
LOUIS ARMSTRONG, TOMMY GOODMAN - WHAT A WONDERFUL WORLD

Givetvis måste detta inlägg kompletteras med en lista över de partiledare som enligt min utgångspunkt har med ''bäst'' musiksmak:

1)Maria Wetterstrand (MP) – Såg en lista med vad hon ansåg vara världens 5 bästa plattor. Listan var närmast oantastlig med bl.a. Bowie’s kanske bästa platta Hunky Dory i topp.

2)Göran Hägglund (KD) – En riktigt sensation. Pratade musik i Fredrik Virtanens talkshow och berättade om när han hade sett Elvis Costello på tv cirka 1977. Han uttryckte sig ungefär så här: Sedan kom det in en alldaglig glasögonprydd kille och drog av 3 låtar på lika många minuter. Jag blev helt knockad och sedan dess är han en av mina favoriter. Hägglund uttryckte sig även i passionerade ordalag om hans kärlek till Pink Floyds Dark side of the moon. Kanske inte ett helt unikt val men hans glöd överraskade mig.

3) Mona Sahlin – Är syrra till Janne Andersson som med plattan Rysk pop gjorde en av 80-talets bästa svenska skivor. På uppföljaren medverkade för övrigt rätt otäcka nyliberala blaskan Dagens nyheters förre chefredaktör Joakim Berner på klaviatur. Höger/vänster i en rödblå röra. Släktskapet plus ett så klockrent val som ’’2006’’ från Hello Saferides Ep ’’Would you let me play this Ep 10 times’’ gör att 3.e platsen är solklar.

4) Lars Ohly – Han har ju stora delar av rockhistorien på sin sida så det vore konstigt om han inte skulle ta en medaljplacering här. Dock har han överraskande Queen som en av sina stora favoriter vilka jag ovan nämnt som ett av få band med uttalade högeråsikter.

5) Sedan blir det svårt, riktigt svårt. Jan Björklund tror jag inte har någon musiksmak alls. Sedan är han väl gammal yrkesmilitär vilket gör att jag inte riktigt tror att han är något för 5:e platsen. Fredrik Reinfeldt, ja kolla hans lista ovan så förstår ni att det känns tungt att plocka in honom på denna plats. När han gästade Fredrik och Filips program gjorde de ett försök att få honom att prata om sin fabläs för Karlstads eurotechnokombo Basic element. Han höll sig lika mycket på sin vakt inför den frågan som inför alla andra frågor de ställde. Kan i och för sig förstå det när en stor del av frågorna handlade om hur tända Fredrik och Filip var på hans fru och hur en sån kille som han fått en sån pangbrud som Fillipa. Så har vi då Maud. Har aldrig hört något om hennes musiksmak men jag är rätt säker på att hon är en s.k. musikalisk allätare (läs är inte vidare intresserad men radion får gärna stå och skvala på). Tror det ändå får bli Maud som kniper 5:e platsen.

tisdag 6 november 2007

Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak




Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.

måndag 5 november 2007

Skivhyllan: Link Wray (1971)

”He grew up white-man poor. I was growing up Shawnee poor.”
Trekvartsindianen Link Wray om eventuella likheter med Elvis uppväxt.
I dag, 5/11 2007, är det två år sedan Link Wray dog i Köpenhamn. Han blev 76. Det hävdas att han uppfann fuzzljudet genom att helt sonika sticka en penna genom gitarrhögtalarnas membran. Må så vara med det, men helt klart är att Link Wrays sätt att spela gitarr, med mycket rundgång och fuzz, revolutionerade rockmusiken.
Men långtifrån alla förmår att uppskatta den nyskapande musiken. I lördags beskrev en tjejkompis Link Wrays fuzzfest I’m So Glad, I’m So Pride som ”förfärligt tråkig skrängubbrock”. Är inte säker på att Spengo är rätt forum att diskutera manligt respektive kvinnligt, tycke och smak; däremot har hon helt rätt i att I’m So Glad, I’m So Pride är ”skrängubbrock”. Inte för att det på något sätt är fel att väsnas eller att vara gubbe, snarare tvärtom, utan för att Link Wray faktiskt var drygt 40 när han spelade in den.
Mest känd blev han för Rumble, Rawhide och Trail Of The Lonesome Pine, som i den här inspelningen från 1960. Och en mängd andra instrumentala treminutersrökare.

I mitten av 60-talet blev det allt längre mellan hitsen och Link Wray flyttade istället till Accokeek Maryland för att bli bonde. Gårdens hönshus byggde brorsan Vernon om till studio, Wray’s Three Track Shack. Där spelade Link Wray i rask takt, med bröderna Doug som trummis och Vernon som tekniker, in plattorna Link Wray, Beans And Fatback, samt Mordicai Jones, med bandets pianist Bobby Howard som sångare under pseudonymen Mordicai Jones. Producent var Steve Verroca, som också spelade in Brinsley Schwarz och Kevin Coyne.
boomp3.com
Alla tre albumen innehåller samma passionerade, ofta lågmälda, blandning av country, blues, gospel och folkmusik: opretentiös amerikana som motstått tidens tand förvånansvärt väl. Förvisso stundtals långt ifrån den garagerock som gjorde Link Wray till en musikalisk pionjär, men absolut inte sämre.
boomp3.com
Jag är min barndoms bibliotekarier ett stort tack skyldig för att de köpte in Link Wray, vilket rimligen borde ha varit ett obskyrt val för ett litet skånskt landsortsbibliotek. Skivan är inte enbart är en smärre klassiker, dessutom har den ett fantastiskt omslag – för att komma åt plattan tvingas man vika upp Wrays frilagda ansikte – som tydligt visar på skivkonstens förfall i den digitala eran. Oj, höll jag på att skriva att det var bättre förr?

söndag 4 november 2007

Om popmusik: en riktig Cliff-hanger

Popmusik är i mångt och mycket gjord för nördar, alltså folk som är döförtjusta i detaljer. Och är det inte i detaljerna som allting avgörs? Jag brukar ibland jämföra musikrelaterade nördfaktorer med det inom fotografin intressanta begreppet The Decisive Moment (copyright Henri Cartier-Bresson), det vill säga det avgörande ögonblicket i ett skeende – den exakta millisekund när det avgörs som en sak/fotografi/låt har betydelse eller inte.

Popmusik har också kraften att ta med lyssnaren bort från vardagen. ”Travel With Your Mind” sjöng psykedeliska The Seeds på sextiotalet. Men att resa i sinnet behöver ingalunda handla om något ansvarslöst flummeri. Nej, egentligen handlar det om konstens möjlighet att i samklang med ens egen fantasi skapa något för stunden som tar en bort från vardagsångesten. Eller om man inte har någon vardagsångest, så kanske bort från vardagsstressen. Eller om man inte har någon vardagsstress, så kanske bort från vardagstristessen. Det viktiga är sinnets resa till okänd ort.

Popmusik kan också rädda musiknörden ur dess insnöade svårmod av besvikelser och ej uppfyllda förväntningar. Jag tror att många känner igen sig i en viss period av livet. Hey, jag har lyssnat på och letat musik i mer än tjugofem år nu, jag har avverkat synth och hårdrock och indie och punk och soul och jazz och country och reggae och klassiskt och folkmusik och singer-songwriters och nu-metal (nja, kanske inte) och hip-hop och världsmusik och tango och marschmusik och… ändå är det ingenting som berör mig i djupet längre och jag får ju plötsligt inga kickar av det jag som förut tyckte var så bra. (Och får man inte ut mer av att läsa en god bok, göra en god omelett och baka sitt eget morgonbröd om söndagarna?)

Som tur är kan popmusik också överraska. Personligen har jag (nuförtiden) knappast roligare än när jag kan hitta bra grejer hos artister som egentligen inte borde vara bra. Det kan också göra mig förundrad och lite – ursäkta uttrycket – pissed off; hur kommer det sig att ingen, under alla dessa år, berättat för mig (i muntlig eller skriftlig form) att en så ”medioker” artist som Cliff Richard faktiskt gjort en hel del lysande pop också? Eller är det mina egna skygglappar som stört det vidöppna seendet? Cliff Richard, en ganska töntig figur, med ett tidigt rocknroll-förflutet i skuggan av Elvis, med en kristen schlager-/smörsångarkarriär och en ständigt smilande tandrad. Kan han ha gjort nåt bra?

När jag tänker på Cliff Richard då tänker jag på tunnhåriga, 57-åriga gubbar som samlar Elvis-stenkakor och inte tycker att det gjorts någon värdig musik efter det att Beatles blev långhåriga. Vadå, typ våren 1963? Nä, tacka veta jag det goda omdömet hos tjugo år yngre, skäggiga (och avsevärt mindre konservativa) 37-åriga gubbar som inte tycker att det gjorts någon värdig musik efter typ våren 1983! Sådana snubbar har nämligen upptäckt att Cliff Richard bland all bråte också gjorde en hel del fin pop mellan 1965 och 1970. Visst handlar det om mainstream-pop, men oj så välarrangerat och ljuvligt det är. Här fanns tydligen budget för både stråkorkestrar, blåsarrangemang och eminenta studiomusiker. I sina bästa stunder pekar Cliffs sena sextiotal dels mot engelsk beat som The Hollies eller The Searchers, dels mot den stämningsfulla vuxenpop som The Walker Brothers och Scott Walker själv gjorde i slutet av sextiotalet.

En av mina (nyligen upptäckta) favoritlåtar med Cliff heter ”In The Country”. Det är en snabb, energisk poplåt som man verkligen vill knäppa i fingrarna till. Baa-Ba-Pa-Pa-Baa-körer, en flink trummis, bra sång och ett utsökt arrangemang. Och tamburinen är den skall vara, extremt långt fram i ljudbilden. Jag har testat att lyssna på den (tamburinen alltså) i bilstereo, det låter enastående. Man känner vinddraget och den nuddar nästan ansiktet. Och så: the decisive moment! Ett stick som stannar upp det höga tempot, som snärtar till vid 1:59 med en klockrent tillslag. Jag svimmar varje gång jag hör detta. Måste erkänna att jag ibland spolar tillbaka till exakt detta ställe bara för att få känna samma extas igen. Hey, där har vi nörden igen, rikligt belönad. Som kuriosa kan jag nämna att Belle & Sebastian tydligen fått lämna ifrån sig tjugo procent av alla royalties för deras låt ”Wrapped Up In Books” (som lånat mer än lovligt av ”In The Country”).

Nyfiken? Lyssna här och leta särskilt upp passagen vid 1 minut och 59 sekunder och lyssna just där på hög volym och känn dig som en lycklig nörd:




Cliff Richard - In The Country

lördag 3 november 2007

Amerikaniseringens skrämmande framsida


För nästan exakt elva år sen skrev jag en av mitt livs första artiklar, eller snarare: tillsammans med en fotograf gjorde jag en enkät. Frågan vi förväntade oss att få svar på var: Hur tänker du fira halloween?
Att påstå att fotografen var glad över uppdraget vore att fara med osanning. Hans reaktion fick snarast ättika att likna socker:
– Ta inte det personligt, förklarade han, men du ska veta att ett sånt här jobb förstör kreativiteten för en hel vecka.
– Jo, jag fattar, sa jag och tänkte: Jaha, och vad vill du egentligen att jag ska göra åt det? Dock var jag lite orolig över hur hans bilder skulle se ut de kommande dagarna, med tanke på hur kvaliteten var när han kände sig kreativ.
Naturligtvis tänkte absolut ingen i landsortsstaden fira halloween (möjligtvis bortsett från tidningens nyhetschef, som hade hört att halloween skulle bli ”svenskarnas nya, stora högtid”). Så önskar jag verkligen att det hade förblivit. Att ”trick or treat” fortsatt vara något som knattarna utsatte farbror Kalle för i Carl Barks Favorit i repris. Och ingenting annat. Men icke: senast i går önskade en på alla andra sätt hyvens skivmånglare mig förskräcklig helg.
Av enkäten lärde jag mig två saker:
1 jag skulle aldrig bli en bra journalist.
2 få företeelser är så outhärdliga som pretentiösa, i deras egna ögon kreativa, människor.
Tveksamt om halloween har vidare mycket med Link Wrays I’m So Glad, I’m So Proud från lp:n Beans And Fatback, 1973, att göra. Släpptes också som singel. Få inspelningar har oavsett era varit så obarmhärtigt råa; ja, smått skrämmande. Med en text utan någon som helst tillstymmelse till litterära ambitioner. Mycket bättre än så blir inte rock. Har bestämt för mig att det gjordes en svensk cover under 80-talets garagerockvåg …
boomp3.com
Mer om Link Wray i Skivhyllan på måndag. Tills dess: I’m So Glad, I’m So Proud att jag slipper ha med helgens elände att göra. Men eftersom Link Wray var en god amerikan är jag övertygad om att halloween faktiskt betydde något för honom.