Skivhyllan: Blue - Sitting on the Sofa (1994)

Först kände jag mig lite matt när jag såg att Chrille hade valt 1994 som år för sin näst näst senaste skivhyllanpost och därmed också för den här. 1994 vad gjorde jag då, vad lyssnade jag på? Det var väl the third summer of indie eller? Någonstans långt efter Smiths och Stone Roses men ändå ganska nära. Shed Seven var ett namn som blixtrade förbi i hjärnan trots att jag nog inte gav deras debutsingel så många varv och det nog var senare ändå. Kanske berodde det på att jag i någon musiktidning såg att de helt obegripligt turnerar Storbritannien nu med någon samlingsplatta. 1994. Jag stod extra på en skivbörs, vikarierade som fritidsledare och spelade skivor på Kalmar Nation på helgerna. Förmodligen försökte jag ta lite universitetspoäng också.

Kanske hette popkvällarna på Kalmar fortfarande Kennelklubben, kanske hade vi gått vidare. Jag tror att jag festade lite för hårt eller var det somrarna efter? Jag vet att jag såg fler band än vad en normal människa gör under en livstid mellan 1992 och 1996 men jag kan inte hålla isär åren riktigt. 1994. Jag kollar i skivhyllan och där står Oasis debut ospelad. Jag sålde min cd när jag köpt den som dubbelvinyl. Tyckte att jag hört den många gånger nog och att singlarna egentligen kunde räcka men att den var så fin med sitt utvik. De gjorde en smått legendarisk spelning på Hultsfred det året. Så mycket minns jag. Framme vid kravallstaketet delades det ut gratis öronproppar. De behövdes. Volymen var vansinnigt hög. Liam hade armarna på ryggen och stämningen inne i det stora tältet precis vid ingången till festivalområdet var uppskruvad till max eller mer. Jag hittade just en bootleg i cd-hyllan och ser att det var 17 augusti. Rundgången skär som en tandläkarborr i bakgrunden i inledande Columbia. Jag har ett vagt minne av att jag såg de lätthåriga recensenterna Stefan Malmqvist (SvD) och Peter Lindholm (UNT) smyga ut eller åtminstone bakåt efter några låtar. Oasis avslutade med beatlescovern I am a Walrus.1994. Förmodligen var det deras år men det var också året då Odd Numbers fick full pott av Torbjörn Thorsén för sin The Jam-impregnerade debut Retrofitted For Today i Sound Affects (hur är det möjligt att det inte finns någon Wikipedia-post om en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin?). Jag spelade den väldigt mycket under några korta veckor.

Jag bläddrar i tidningen Pops sammanställning av popåret 1994 och ser att jag, om inte minnet sviker mig, äger eller har ägt minst 16 av 30 skivor på deras topplista. Morrissey släppte tydligen Vauxhall and I, det känns inte så länge sen. Stone Roses följde äntligen upp debuten men med undantag för Ten Storey Love Song var The Second Coming en besvikelse. Blurs Parklife (både i original och Pet Shop Boys-remix) var en brottarhit på dansgolvet liksom Primal Screams egna Rocks off och Chemical Brothers (som då fortfarande hette Dust Brothers) remix på deras Jailbird. Har för mig att Scream också var på Hultsfred men att jag var tvungen att gå och krascha i sängen efter öppningen med just de två låtarna och den äldre Movin on up. Fast det kan lika gärna ha varit året efter.

Ensamma nätter och tomma söndagar spelade jag förmodligen Velvet Crushs finaste stunder från plattan Teenage Symphonies to God och Ulf Lundells Xavante (frasen "Jag har ett hål i bröstet/som aldrig blir fyllt/som ständigt gapar efter mera" kändes väldigt relevant då men jag tror att både jag och Uffe i någon mån lämnat det bakom oss nu, medan raderna från den avslutande Gruva fortfarande ringer ut över ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom, där de som inte var med på festen fortfarande betalar notan – för att mer än lite grann låna från Per Bjurmans utmärkta recension i Pop).

Andra artister som släppte skivor det året som jag ser i skivhyllan är till exempel Hardy Nilsson, Terry Hall, Kajsa Grytt och The Figgs men det var Kirsty MacColl jag skulle skriva om eftersom det finns en risk att ni missade Titanic Days både då och när den återutgavs härom året. Men sen blev det inte så. Jag kom inte längre än hit med den tanken. Jag drömde nämligen en konstig dröm. Jag försökte hämta mat i en matsal men kom inte fram till plåtfaten eftersom det var ett dansgolv ivägen. Det hjälpte inte hur jag än försökte tränga mig. Låten som alla i drömmen dansade som tossiga till var Hearts med örebrobandet Blue. På morgonen när drömmen var på väg att glida undan kollade jag och jodå skivan Sitting on the sofa kom 1994. Så det blir en tredje rak svensk platta i min skivhyllanserie trots att jag redan tidigt diskvalificerat Lundells Xavante just för att undvika det. Så kan det gå.



Blue var verkligen inget stort band. Inte ens bland svenska indieband. Inte ens bland svenska indieband på skivbolaget A Westside Fabrication. Faktum är att det ganska ofta talades om att de var Westsides sämst säljande band någonsin. Men Blue var mitt band. Det var så tydligt att vi kom från samma låtar och ville samma sak. Innan Sitting on the Sofa hade de gjort en del mesigare indiepop men nu ville de vara ett modband. De ville vara The Jam på In the City fast med blås och vetskap om att 15 år och lite till hade gått.



Klart att en svensk indiescen som bara två år tidigare vägrat att dansa till Going Underground inte var redo att helt omfamna det. Ändå blev Hearts en dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala. Jag spelade den helg efter helg och golvet kunde inte stå emot. Blue spelade också live på Kalmar en gång. Det var en vanlig veckodag tror jag, bord och stolar framför scenen och ganska dåligt med publik. Jag intervjuade bandet för Pop-Saras fanzine Fozzie efter en annan spelning på Lindgården i Stockholm. Den var bättre men det var ganska glest med folk då med och modsen i publiken verkade mer intresserade av sina kavajärmar än bandet på scenen. Detta trots att plattan och soundet var som skräddarsytt för dem.

Jag sprang ganska ofta på bandets sångare Micke Nordgren på klubbar i Stockholm när jag flyttat dit 1996. Blue var nedlagt men han hade ett nytt band som hette Uptight! De varade bara ett kort tag men jag fick en trespårsdemo utan låttitlar på Lollipop ett år som jag vårdar ömt. Jag såg dem även inviga en liten del av kulturhuvudstadsåret i Kulturhusets nedre regioner. De var blåsförstärkta och skitbra men mer blev det inte. Om Blue var Mickes The Jam var Uptight! hans The Style Council så nästa steg var förstås renodlad dansmusik. Först med Slippery People och som klubbarrangör och sedan med hur många alias som helst även om jag tror att D’Malicious var det kändaste.

Jag försökte lite snabbt spåra honom via nätet inför den här texten men han verkar uppslukad. Hemsidor gapar tomma. Någonstans hoppas jag att det innebär att han förbereder nästa fas som ju borde innebära en akustisk platta i Paul Wellers efterföljd men det vet jag inget om. Så länge går det faktiskt fortfarande bra att lyssna på Sitting on the Sofa. Den har åldrats med både viss värdighet och bibehållen energi även om den nog tillhör den mer bortglöda delen av åren när Swindie var ett begrepp och band kunde hoppas på en karriär i Japan. Det är snärtigt blås, hackande gitarrer, studsande basgångar och en brinnande iver att missionera om musikens kraft och dansens innebonde glädje för nästan hela slanten. En slant som nog inte är mer än en löjligt billig tia om du hittar skivan i en begagnatback.

"The Beat makes me feel better about myself, makes me feel precious …just for once"

Kolla aldrig ett bra artikelslut, då kanske det spricker. Jag letade vidare på nätet. Micke finns fortfarande. Nu under namnet Tiger Stripes. Den som vill provlyssna kan gå in på hans MySpace. Det handlar nog fortfarande om att fångas av musiken och dansa hela natten även om det inte riktigt är min musik eller dans. Men det är mer än ok. I sådana här sammanhang handlar det om Keep on burning.

-----------
Uppdatering. Nu länkar lyssnalänken till en bättre sida.

Fanscene, Fozzie och jag

Jag räddade några gamla dokument ur en dator som inte längre är för ett tag sedan. Den här texten om ett band som betytt mycket för få var en av texterna. Ursprungligen publicerades den i Pop-Saras fanzine Fozzie. Jag har redigerat några småsaker och strukit ett onödigt utdraget slut men annars är den intakt. Vill ni läsa orginalet får ni väl leta i skivbörsarnas tidningshögar. Texten handlar om mina kompisar i Fanscene. Den är också, fast det bara är tio år sedan, redan ett tidsdokument över en annan era. En tid där demokassetter, hemgjorda posters och begagnade skivor och blandband fortfarande regerade. Om någon hade berättat om en framtid med MySpace, YouTube, cd-brännare och mp3-bloggar hade vi nog bara skakat på huvudet.



Hemma vid datorn
Och jag vet inte alls vad jag skall skriva. Jag har gett mig in på vansinnesföretaget att försöka skriva en artikel om några av mina allra, allra, bästa vänner och jag vet inte vad jag skall skriva.

De här killarna är det närmaste barndomskamrater jag kommer. När jag gick ut nian bröt jag så gott som helt med det villa/radhus samhälle jag växte upp i, och med. Jag spelade aldrig blockflöjt i ettan, jag var aldrig med i fotbollslaget, jag hade aldrig någon skateboard eller moped och jag hängde aldrig utanför macken. Avslutningen i nian är fortfarande en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Aldrig mer. Nytt liv nu.

I ungefär samma veva, när jag gick i tvåan på gymnasiet 1986, lärde jag känna Jeppa och Johan och ja vad vill ni att jag ska säga, det var ett nytt liv. Med ett gemensamt kärleksförhållande till sextiotalsmusik, garagerock, new wave, och pop var vi som gjorde för varandra. Jag hade ju sett dem innan vi började umgås, försökt intala mig själv att Johan var lite löjlig för att han hade den parkas jag själv inte skulle ha vågat bära och så vidare. Hur som helst, vi gick på ungefär samma caféer, samma för-ett-Ungdomenshus-konserter och hade en del gemensamma vänner och en dag började jag och Jeppa att prata på bussen och sen gick allt ganska fort. I ett litet samhälle som Vilan/Nåntuna (5 km söder om Uppsala) är det nog ganska oundvikligt att de som är likasinnade finner varandra men inte desto mindre är det något jag är väldigt tacksam för.

Ändå vet jag inte riktigt vad jag skall skriva. Det är på något sätt alldeles för självklart. Det är som att alla andra redan borde veta allt, jag gör det ju. Första gången jag såg dem spela var i Tomtens källare. Jeppa på bas och sång, Johan på gitarr och Tomten på, ofrivilliga, baktaktstrummor. Jag förmodar att det var hemskt, Ändå var jag djupt imponerad av att några som jag kände kunde spela rock. De hette Dropping Bombs On The White House och när Johan undrade om jag inte skulle lära mig spela något instrument och bli medlem tackade jag nej. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna lära mig spela.

Tiden gick och Dropping Bombs blev Desert Snowmen med Tomten på orgel och den galne greken, Jugge, på trummor. Det var fritidsgårdsspelningar, skivköparresor till Stockholm, Café Linné och Café Genomfarten, Ungdomens Hus och Skivboden, krocket och schack hemma hos Jeppa och otroligt hög volym på stereon hemma hos Johans pappa. Festerna i Tomtens källare, ett gäng grabbar som hoppade upp och ner till My Generation och Going Underground, och det var allt färre resor till min tidigare tillflyktsort, Hamregården i Dalarna Det var en del av min uppväxt, min andra barndom. I nostalgins skimmer en otroligt lycklig sådan.

Efter att ha gått ut tvåan i gymnasiet åkte Jeppa till Amerika och Johan till England. Jeppa var borta ett helt år medan Johan kom hem någon gång på våren mumlandes om pennalism och vansinniga engelsmän. Hela den där våren jobbade jag och Johan på Akademiska sjukhusets städblock 3. Sista dagen gick vi direkt från sjukhuset till slottsbacken där vi lyssnade på Martha & the Vandellas och drack öl i duggregnet. Jag minns det med ett tårfyllt leende.



Konsert

Fanscene går på scenen på Sten Sture i Uppsala och är helt lysande. De har nästan inte gett en konsert på ett år men de är helt lysande. Jag är faktiskt lätt chockad över den energi och kraft som de uppträder med. De kör ett kort men intensivt set och det är faktiskt makalöst att inte det här bandet har ett skivkontrakt, för att inte tala om att stället inte är utsålt. För det är som liveattraktion Fanscene är som allra bäst. I nuläget kommer jag bara på en enda svensk grupp som är bättre i den här kategorin, och det är Blue. Stevepops, Wagon, Brainpool och alla andra popband får ursäkta men de står faktiskt i vägen för något som måste fram. Att det är mina vänner gör onekligen att det känns lite löjligt att behöva vara den som talar om det.

Samtidigt är det otroligt skönt att inte behöva ljuga när man talar om för några man tycker om att de är smått fantastiska. En liten parantes, på soundchecket spräcker trummisen Martin Sörbom skinnet på baskaggen. Ja, baskaggen. Han är det närmaste en Keith Moon det här landet kommer att komma, någonsin. Gå och se.

Tillbaka vid datorn

Vi är nu framme vid hösten 1989. Jeppa och Johan ska gå ut trean och hamnar i samma klass som Herr Bergström och en kamratkrets knyts lite tätare samman under förfesterna hemma hos artikelförfattaren.

Om Desert Snowmen kan man väl inte precis säga det samma. Den orgelpartyrock, med viss Creepsanstrykning, som varit gruppens kännetecken börjar delas i två läger. Tomten och Jugge drar åt blues och hårdrock, Jeppa och Johan åt mera klassisk rock och pop och kvar i mitten står nye gitarristen Daniel Östman och vet inte riktigt vart han ska. Efter en klassisk sista konsert på Rackis, där Dannes gitarr (han har under dagen muckat från lumpen) först inte är inpluggad och sedan neddragen i mixern, är sagan om Desert Snowmen all.



In från söder kommer dock Henrik ”Flempa” Aspeborg. Jeppa och Flempa har träffats under studierna i USA och nu, våren 91, är det hög tid för honom att flytta till metropolen Uppsala. Ett kort tillbakahopp. Flempa hade redan tidigare varit uppe och hälsat på i Uppsala och jag minns att jag var ganska skeptisk. Svartsjuka förmodligen. Det blir lätt så när man upptäcker att någon utifrån är lika bra kompis med någon i gänget, som gänget självt. Flempa flyttade hur som helst in under Johans köksbord och medan Johan gjorde så att även skrivbordsmalajerna på flygstaben numera måste bära uniform betalade Flempa honom en liter fil om dan för att bo på golvet.

Under tiden tog Fanscenes föregångare Rawhides form, med Martin Sörbom på vansinnestrummor och Flempa på sång och gitarr bredvid Jeppas bas och sång och Johans gitarr. Och jag vet återigen inte vad jag skall skriva. Jag sitter och fånstirrar på skärmen men det kommer inga ord. Inga alls. För att få lite kraft lyssnar jag igenom de tre demokassetter (varav en med två olika omslag) som Rawhides lämnade till eftervärlden, de demos som förhoppningsvis kommer att ges ut på någon samlingsplatta av entusiaster på något litet bolag av Pebbles typ om något tiotal år. Här finns åtminstone en handfull låtar som borde kunna få komma med på framtidens Smorgasbord-samlingar, med charmtopppar i låtar som Have Fun Try The Rawhides och den, fortfarande, lysande Let Your Hair Down.



Bandet utvecklades hela tiden från något slags garagerock till att bli mer och mer pop, om än rejält hård sådan emellanåt. Något som gjorde att ett namnbyte kunde vara på sin plats och efter en del övertalningsarbete lyckades Jeppa tillslut få Flempa att gå med på vad Johan och Martin redan samtyckt till. The Rawhides blev Fanscene.

Och det bara fortsätter, bättre och bättre låtar, mängder med nationsspelningar och underbara minnen; ”i likhet med de förmodade vännerna i Rawhides” rescensionen i Nowhere, Ola Hermansson (i Sonic Surf City) bär Fanscene t-shirt på fotot från Emmabodafestivalen på DN:s framsida, ett nästan golvat mixerbord på Snerikes nation, känslan av att öppna en pinfärsk SA på Hultsfred 1994 och se att Jeppe Hammarströms fotbollsfoto av grabbarna är med i demochecken. Och så vidare, och så vidare. Minnen. Man kan ju naturligtvis tycka att det är löjligt att hetsa upp sig över sådana saker och det är det förmodligen också. Men det är vår verklighetsflykt, vår lycka och vill ni inte vara med så slipper ni. Vad ni förhoppningsvis inte kommer att slippa är musiken. Oavsett vad ni själva tror är ni nämligen värda att få höra det här bandet.

Konsert II

Det har gått en dryg vecka sedan Sten Sture-spelningen och Fanscene inleder andra dagen på ÖG nations popfestival. Klockan är åtta på torsdag kväll och det är, inte helt oväntat, nästan bara bakfulla närmast sörjande i publiken. Sångljudet är piss, knappt hörbart, men bandet är trots detta otroligt bra. Kanske har de aldrig tidigare varit en så skramlande, slamrande enhet. Det är popmusik i garagerockklädsel. Och klädseln sitter perfekt. Glöm kostymnissarna, glöm skateboardsen, glöm toppluvorna. Glöm allt det där som är yta och lyssna. Ni kommer inte att ångra er.

Datorn igen

Det är stora ord, jag vet det, och förmodligen kommer jag att få äta upp dem så fort de gör en skitspelning. Men det spelar inte så stor roll för det här är känslan just nu och allt annat är, även om det upptar en väldigt stor del av ens tankar, faktiskt lite mindre viktigt.

Vi är framme vid nutid. Verklig nutid. I morgon spelar Fanscene på Kalmar nation. Tre spelningar på lika många veckor. En ganska bra nystart för ett band som legat nere i nästan ett år. I maj förra året gjorde Fanscene sin sista spelning på just Kalmar innan Jeppa emigrerade till Linköping på ett drygt halvår fär att läkemedelskonsulenta sig. Nu är han tillbaka. Fanscene är tillbaka. De spelar in låtar till en EP. De ska vara med på en samling på Dorian records, de skriver nya, och ännu bättre, låtar och de bör få ett genombrott.



Det är nutid och Fanscene är tillbaka. Och det var egentligen här artikeln skulle ha börjat. Med en intervju hemma hos Flempa. En intervju som spårade ur redan efter några frågor. Man kan inte intervjua sin egen uppväxt. Det blir lite krystat. Vad vi gjorde istället? Drack, spelade luftgitarr hemma framför stereon, och gick på konsert förstås. Samma sak som alltid. Det tar aldrig slut, det är ingen brådska med att bli vuxen, man behöver inte växa upp, man behöver inte veta vad man skall skriva, man behöver nästan ingenting.
Allt man behöver är vänner och lysande musik. Ibland är det samma sak.



I redigerande stund och ett tag till går det faktiskt att buda på Fanscenes French Poetry EP här.