Ta hela rockhistorien och kör ner den i en kvarn som blandar samt hackar upp skiten och pressar samman den till stenhårda briketter på halvannan minut. Där har du Apa State Mentals låtar!
Apa State Mental - Little Mr. Walkaround (2007)
Jag tycker inte de bara är fantastiska för att de är mina vänner sedan många år och för att vi kommer från samma del av Skåne. Från början var jag snarast kallsinnig och avfärdade musiken som serietidningsrock.
Efter att ha bevittnat ett par grymma spelningar har jag blivit stark i min tro på bandet. Apa State Mentals koncisa, avsikligt simpla och effektiva rock funkar bara om de är snortajta på scenen och de är närmast musikaliskt deffade. Den gänglige sångaren Jacob Zetterholm är omöjlig att inte titta på med sina egenartade gester, ofta med med näsan vänd uppåt mot mikrofonen, som hålls högt.
Nu på lördag 1 oktober spelar detta malmöband äntligen i Stockholm på The Liffey (Stora Nygatan 40, Gamla Stan) med två andra punkband för 80 spänn i entré och insläpp klockan 20. Gör mig sällskap framför scenen!
Jag och min vän Claes kommer att göra en pilgrimsresa. Om mindre än en vecka kommer vi att nå vårt mål. Jerusalem, Santiago de Compostela eller rent av Nidarosdomen i Trondheim undrar du kanske? Nejdå, vi styr kosan mot grevskapet Essex, en timme öster om London, där floden Themsen möter Nordsjön.
Men vad i herrans namn ska vi göra där? Essex har ju inte det bästa ryktet. I England skämtar man om Essex girls, lättfotade och slampigt klädda, sådana man i bästa fall hittar på sidan 3 i den engelska tabloidpressen. De bildar själva arketypen för den blonderade, blåsta fotbollsfrun. Nej, vi är inte där på grund av de lokala brudarna. Någon kallade för övrigt Essex för: a boil on the bum of the nation.
Både jag och Classe är musiknördar och vallfärdar till orterna Southend-On-Sea, Canvey Island och Basildon av pop- och rockhistoriska skäl. Många av våra favoritband och artister kommer ursprungligen från denna trakt. Framför allt härrör flera av pubrockens giganter härifrån - Dr. Feelgood med Wilko Johnson i spetsen, Eddie & The Hot Rods, The Kursaal Flyers, Legend med Mickey Jupp och Lew Lewis. Faktiskt kommer också storheter som Procul Harum från Southend. Läs en personlig essä av Will Birch (The Kursaal Flyers och The Records) om den lokala rockscenen på 1960- och 1970-talet. Dessutom föddes i princip syntpopen i närliggande Basildon genom Depeche Mode (Classes gamla husgudar) och en av gruppens grundare - Vince Clarke - hoppade tidigt av och bildade Yazoo med en tjej från Canvey Island, nämligen Alison Moyet.
Men inte nog med det, inne på Mickes Skivor härom året köpte jag för 10 spänn en samlingsskiva från 1979 som skildrade musiklivet i Southend vid den tiden genom dess lokala rockband. Redan när samlingen kom ut hade minst hälften av banden splittrats, gett upp eller blivit nya band. Musiken var mer eller mindre på demonivå, men ack vad bra! Andra spåret slog mig direkt på trynet med en upper cut och jag gick ner på knä med näsblod framför högtalarna.
The Jukes - I Do What I Do (1979)
För mig kan rock inte bli bättre än så här! Ett snärtigt intro, ostämd gitarr, en nonschig, tondöv sångare som spelar ett lödigt munspel (typiskt för denna trakt) och en glödande fuzzgitarr som kommer in som på en våg av feedback fram till solot. Rapp, punkig garagerock fångad i farten!
The Vicars - I'm Going Mad (1979)
Gissa sångerskan! Det är faktiskt en 18-årig Alison Moyet, som då kallades Alf, några år före att Vince Clarks syntar ackompanjerade hennes blodfyllda, bluesiga stämma. Desperat garagepunk direkt från replokalen, i all sin charm leder låten på nåt sätt mina tankar till The Undertones. Det finns faktiskt en hel hemsida om Southends punkscen (läs mer).
Jag och Claes ska djupdyka i backarna på de lokala skivbörsarna, smaska i oss jellied eel med pie & mash, dricka bitter, lystra efter cockney-dialekten, strosa på Englands längsta pir och i Southends nöjeskvarter, blicka ut över oljeraffinaderierna från vallarna kring Canvey Island och kanske få se livs levande musik på nån pub. Jag dagdrömmer igen om hur himmelskt det kommer bli till gunget av en pubrock-klassiker.
För drygt 20 år sedan var inte Malmö men däremot Lund själva navet för Skånes pop- och rock-liv. Efter en lång kamp och strävan kunde slutligen Mejeriet invigas 1987 med en fantastiskt fin konsertlokal, café, bio och replokaler. Sydsveriges största skivmässa hölls i sporthallen Olympen, där eldsjälen Julius Malmström också arrangerat större konserter sedan 1970-talet. Alldeles intill fanns Pub Sparta där legendariska spelningar hållits under 1980-talet med bland andra Nico. Studentnationerna (särskilt Smålands Nation) och AF-borgen stod dessutom för ett grymt utbud av konserter, och bara det var ett tungt vägande skäl för att skriva in sig vid universitetet och köpa kårleg. Dessutom fanns det en rad välsorterade skivaffärer i Lund då, minst lika många som i mer än dubbelt så stora Malmö.
När jag gick i gymnasiet och gjorde min värnplikt längtade jag hett efter att flytta från bondvischan på Österlen till Lund. Och det var inte bara för att jag ville dricka ur kunskapens källa...
Men det kom också en lång rad pop- och rockband från stan. Kungarna av Lund var otvivelaktigt The Sinners. I slutet av 1980-talet turnerade de inte bara i Sverige, utan också på kontinenten, ända ner till Spanien. Förutom Wilmer X var de Skånes populäraste rockband.
The Sinners - Hotshot (TV-debuten skedde i franska Bordeaux i april 1986)
Åren mellan 1988-93 tillbringade jag klistrad vid MTV så ofta jag kunde. Åsynen av en parabolantenn fick mig att dregla efter musikvideor. På europeiska MTV gick videon till singeln When She Lies varm. Detta var mitt första möte med The Sinners. Videon var ett tag uppe på den s k A-listan.
Det kändes då som att de kunde bli hur stora som helst. Gitarriffet i introt tar mig tillbaka till den tid när sån här musik utgjorde en enorm lockelse. Detta är en av de centrala låtarna från det sena 1980-talet för mig.
The Sinners - When She Lies (1988)
En kväll i början av juni 1989 var jag med Chrille på den årliga endagsfestivalen Tivolirocken i Kristianstad. Detta var kvällen då jag på något sätt beslöt mig för att viga livet åt musik. I nämnd ordning fick vi se The Sinners, Docenterna och Lolita Pop. Då fick jag för första gången bevittna frontmannen Sven Köhler livs levande. Han jobbade alltid hårt för att få publiken på fötter, alltid i rörelse med tamburiner och maraccas och alltid beredd att svettas. Särskilt han och gitarristen Michael Sellers var experter på coola rockposer. Jag såg dem åtskilliga gånger efter detta, men i minnet är allt en enda röra av konserter under de intensiva åren som följde.
Förväntningarna var enorma på deras andra platta Piece By Piece som kom 1990. Skivan hade spelats in i den legendariska Polar-studion med producenten Michael Ilbert. Deras musik som från början kunde betecknas som garagerock hade blivit mer bredbent Rolling Stones-anstruken rock, med undantag för den poppiga singeln Love You More This. På det stora hela var skivan en besvikelse, men det ville jag inte ens erkänna för mig själv, för jag var fortfarande ett fan.
The Sinners - Barbed Wire Heart (1990)
Mitt favoritspår var den majestätiska poplåten Barbed Wire Heart med sin underbara Rickenbacker. Inte heller den låten var typisk för Piece By Piece. Jag var totalt såld på allt med ringande jingel-jangel-gitarrer. Denna pärla återupptäckte jag faktiskt när jag häromåret lyssnade på den digra Children Of Nuggets: Original Artifacts From The Second Psychedelic Era 1976-1996 som på 4 CD-skivor samlar garagerock och powerpop från 1980-tal och 1990-tal. Det var en överraskning när The Sinners med den här låten gjorde rent hus med många andra samtida amerikanska, engelska och australiensiska band.
Då The Sinners året efter 1991 släppte ännu mer bredbenta rockalbumet Turn It Up hade jag redan kapat banden med gruppen och snart bytte jag bort mina The Sinners-skivor. Tiden hade gått åt ett annat håll, det var indiepop, alternative rock och grunge som gällde istället. Men man ska aldrig glömma hjältarna som betydde mycket i början.
Apropå Lund kommer museet Kulturen inviga en utställning i september 2011 som heter Popstad Lund 1971-1996 - om 25 år som förändrade en stad - och om alla oss som förändrades med den. Popstad Lund-projektet har redan blivit något av en folkrörelse (läs mer och gå med i Facebook-gruppen).
Jag har halsfluss och måste ta antibiotika, men jag är övertygad om att lite Dr Yogami lyssning är minst lika potent medicin. Ängelholms stoltheter var under senare delen av åttiotalet en udda fågel på den svenska garagerockscenen. Framförallt så var sångare Johan Mattson en i dubbel bemärkelse stor scenpersonlighet. Jag hade förmånen att se dem någon gång sent på åttiotalet i ett litet tält på någon skånsk festival. Deras ganska oortodoxa möte med rocken var stundtals förvirrande för en tonåring men Johans uppenbarelse var lika fängslande som kroppshyddan var enorm. Men några tuffingar var de inte till ytan och de spelade en ganska lättfotad garagerock med vissa psykedeliska inslag som är fullt lyssningsbar även idag. Create Something great måste vara en av genrens allra bästa låtar, och låtar som får min hjärna att associera till både Monochrome Sets Eine Symphonie Des Grauens och Arthur Browns Fire är naturligtvis något alldeles extra.
Dra på trissor, jag blev väldigt överraskad över att finna den här ovanliga videon på YouTube och den har bara visats 300 gånger hittills.
Pop Art Toasters var en kortlivad supergrupp med Nya Zeelands popelit och de gav bara ut en femspårs-EP med covers av relativt obskyr sextiotalspop. En sångarna i den här konstellationen var Martin Phillipps från den högt skattade gruppen The Chills (se en video med dem).
Kanske var Pop Art Toasters version av What Am I Going To Do världens finaste poplåt då, kanske är den det fortfarande? Jag älskade det faktum att det lät som en stor Phil Spector-produktion för ett litet popband med trängtande stämsång, Farfisaorgel, akustiska gitarrer och ekobemängda trummor. Det var oerhört fluffigt och helt befriat från kanter.
Jag hade då inte hört låten i sin originalversion med The Dovers. Men den tiden skulle snart komma. Vi kör en annan fullständigt övernaturlig garagepoplåt med The Dovers.
För ett par år sedan såg jag The Fleshtones live på Debaser Slussen och de var fortfarande en ångande partymaskin, trots att medlemmarna var 50+. Peter Zaremba och hans vapendragare röjde som om det alltjämt var tidigt 80-tal och rock 'n' roll var utrotningshotat. Det är svårt att teoretisera om dem, men The Fleshtones tog rocken tillbaka till de primitiva garagerock-rötterna (samtidigt som The Cramps), men också till festen där den hör hemma. Njut av två grymma tidiga klipp!
Dynamik skapas i spelet mellan kontraster. Man kan skapa kontraster i musik på många olika sätt. Det är med hjälp av dynamiken som man fångar lyssnaren i ett grepp.
Tänk dig ett snabbtåg, det är mycket snabbt, men du kan bara åka med om det stannar och låter dig kliva på. Likaså kan det vara svårt att hänga med i en låt som tjurrusar eller kör på fullt ställ från början till slut. Jag tänker illustrera hur dynamik kan funka med fyra rocklåtar av fyra olika band från Boston, en stad som har levererat den mest egensinniga, oslipade och fascinerande rockmusiken under flera decennier.
The Remains - Don't Look Back (1966)
Numera ingår The Remains och resten av den legendariska garagerock-samlingen Nuggets: Original Artyfacts from the First Psychedelic Era i rockens kanon. Har man inte redan köpt den eller åtminstone hört den, bör man göra det genast, även om man bara är det minsta intresserad av rockmusik. Don't Look Back med The Remains är bland det bästa som finns, den perfekta korsningen mellan The Beatles och The Rolling Stones och låten överträffar det mesta de båda förbilderna själva gjorde.
Don't Look Back har ett bra driv och är laddad med mollackord som gör låten ödesmättad. Men det som gör den speciell är mittpartiet, det s k breaket [1:06-1:36]. Den fantastiske sångaren Barry Tashian ropar plötsligt: "Alright now, hold it, hold it, you know there's one thing I wanna say, I said there's one thing I wanna say". Låten stannar upp. Sedan faller han in i något som till formen liknar en gospelpredikan. Sedan kommer några sekunders otroligt funky trumspel. Ja, det är flera stopp och starter under dessa händelserika 30 sekunder. Jag minns hur jag gick i spinn när jag hörde detta för första gången för 20 år sedan. Låten gick sedan över i ett stick [1:36-1:54] som fungerade som en avfyrningsramp och när Barry & The Remains åter föll in i versen och refrängen satt jag i raketen som sprängde genom stratosfären.
La Peste - Better Off Dead (1978)
En enda singel gav La Peste ut och A-sidan blev en milstolpe i amerikansk punk. En snaskig liten historia om föräldrars ogillande till minderårigt tonårssex. Introt - ja, hela låten - är verkligen en lektion i hur man skapar dynamik med så få toner och ackord som möjligt och hur man kan spänna nerverna på lyssnaren tills de nästan går av. La Peste ligger kvar i introt med gitarr och bas på en enda olyckssalig ton. Trummorna dundrar in med ekoartad fördröjning. Man åker med på ett effektivt treackords-riff [0:28-] och man spänner öronen extra när sångaren Peter Dayton kommer in [0:40] med ett nervigt "well, well, well" rakt in i sexet i flickrummet. Mellan varje vers stannar låten upp och spinner på tonen igen. Efter en extatisk sista refräng slutar låten tvärt, i kontrast till det utdragna introt. Och lyssnaren är vid det laget gastkramad.
The Lyres - Help You Ann (1982)
Garagerock-puritanen Jeff "Monoman" Conolly och hans band Lyres visste verkligen hur man skulle spela just garagerock. Den skulle spelas primitivt, monotont och med väldigt få watt i förstärkarna. Ja, det skulle låta tanigt och med mycket luft omkring. För att det ska rocka måste man jobba tätt tillsammans, åt exakt samma håll, som en spjutspets. Hör hur gitarr, farfisaorgel, bas och trummor förstärker varandra. Introt fångar in dig som lyssnare. Alla instrument kör riffet på fyra toner, som är fullständigt hypnotiserande i Help You Ann. Trummorna är i princip bara virveltrumslag som går av som pisksnärtar. Det är en del avbrott från det malande riffandet, särskilt i partier där Jeff Conollys sång markeras med trumvirvlar.
Men den stora uppvisningen i dynamik sker efter gitarrsolot [1:26-1:43]. Det som sker under dessa tio sekunder [1:44-1:54] är ett av rockhistoriens mest förhäxande mikroögonblick. Känner du igen knepet som La Peste använde i Better Off Dead? Farfisaorgeln stannar kvar på en vibrerande ton i sex magiska sekunder innan den går tillbaka in i riffet igen. Kom ihåg att intensitet är inte en fråga om watt och ljudvolym.
Pixies - Gouge Away (1989)
Jäpp, en favoritlåt med Pixies! Den illustrerar med all önskvärd tydlighet loud-quiet-loud-dynamiken som Nirvana några år senare vände upp på hela 90-talet med: en nedtonad, avvaktande, ofta mollstämd och ibland melodisk vers som exploderar i refrängen med gitarrväggar och höjda röster. Mjukt och hårt förstärker varandra, omväxlande sordin och oväsen skapar dynamik. Hör också hur Pixies använder mollackord som skapar en förtätad stämning av undertryckta starka känslor - ilska, förtvivlan och skräck. Basisten Kim Deals hummande och nynnande förstärker det suggestiva och dröjande i verserna. Och Joey Santiagos gitarr låter som förvrängda feberdrömmar. Man kan förstå varför Gouge Away borrade sig in i mitt artonåriga medvetande då den kom.
Ahh, Möllevången i Malmö på 90-talet. Det var enkelt att få lägenheter och hyran var rimlig. Många av oss var arbetslösa och några gick på något sysselsättningsprojekt eller en datakurs. Andra misskötte sina enstaka kurser inom humaniora vid universitetet i Lund, som kändes så otroligt långt bort (typ jordens omkrets minus 15 kilometer). Kort sagt, vi låg samhället till last utan att känna skuld.
Istället för att göra samhällsnytta ägnade vi massor av tid åt vår passion musik: spela gitarr på sängkanten och göra låtar, sitta vid en portastudio och spela in låtarna, lyssna på skivor tillsammans, spela in blandband till varandra, repa i replokaler, gå ut och kolla band göra spelningar och ordna klubbar. Man hade stenkoll på alla gitarrband i Malmö och var hej och du med de flesta i dessa musikkretsar.
Unsound - Mr Sykes (demospår, 1997)
En kväll såg jag och min vän Sebastian ett nytt band på Panora (klubblokal och bio i källarplan). Vi blev alldeles häpna och jag skrek av glädje. I slutet av 90-talet lät knappast något annat band på det här viset. Killarna i Unsound såg väldigt unga ut också, typ 19-20 år. Jag fattade inte hur de hade hunnit få den typen influenser som verkade ligga bakom deras musik. Kom ihåg att detta var före vår tid med musiknedladdning, YouTube och Spotify, så man fick gå den långa hårda vägen genom att forska sig fram skiva för skiva. Det visade sig dock efteråt - när jag kastat mig över dem i pur entusiasm - att de var i min ålder.
Unsound var ett tystlåtet introvert band som aldrig verkade få några fans, inte ens bland deras egna flickvänner. Det var egentligen bara jag, Sebastian och Jocke Leksell, sångaren i Dipper, som dyrkade dem. Jag blev vän med Unsounds flitigaste låtskrivare och gitarrist, Anders. Han hade en förkärlek för det monotona, skräniga, aviga och experimentella.
Essensen av Unsounds influenser var att de flesta av dem i sin tur varit influerade av Velvet Underground. Särskilt i Mermaid Song, en av de sista inspelningarna som Unsound gjorde tillsammans, känner jag Velvet-vibbarna. Här har de sänkt tempot och skapar ett närmast psykedeliskt groove, en melodisk monotoni som man nästan bara finner i folkmusik och hos Velvet. Fullständigt briljant!
Unsound - Mermaid Song (demospår, 1999)
Något år efter Unsound slog The Strokes igenom med dunder och brak. White Stripes fick också ett stort genombrott. New York och Detroit var tillbaka på rockkartan. Postpunken blev het. Publikens öron anpassade sig och smakpreferenserna försköts.
Jag och Anders tappade kontakten när jag flyttade från Malmö för snart tio år sedan. Men jag lyckades spåra upp hans telefonnummer och ringde upp Anders härom dagen. Det visade sig att han bodde kvar på Möllevången och höll fortfarande på med musik, nu i duon Death And Vanilla, tillsammans med sin flickvän. De har fans också från hela världen. MySpace har totalt ändrat villkoren för band som tidigare varit på demonivå. Njut av detta hypnotiska stycke raffinerad retroelectronica!
Rock 'n' roll för mig är när gitarristen är så övertänd på scenen att han mitt i solot kastar sig baklänges ut i publiken med gitarr och allt. Franska bandet Dogs river av Chocolate Watchbands gamla garagerockdänga Don't Need Your Lovin' på någon teater i hemlandet i slutet av 70-talet. Klippet är kort, men varje sekund är fullständigt hänförande! Och gitarristen heter Paul Peschenaert - hjälte!
En gång fick jag ett 90 minuters blandband av min vän Sextiotals-Jonas med enbart holländsk garagerock och pop. Han är så pass spränglärd i ämnet att han borde få en professur i populärmusik från 1960-talet vid Institutionen för musikvetenskap i Uppsala. Kassetten var förbluffande jämn och bra!
Men innan vi går vidare, börjar vi med den absoluta grundkursen i holländsk pop, dess första exportframgång, Venus av gruppen Shocking Blue.
Efter någon singel med en rätt beige manlig sångare, byttes vokalisten ut år 1968 mot sångerskan Mariska Veres, som direkt gjorde klart för de manliga medlemmarna i gruppen att de kunde glömma att få någon romans med henne. Hon hade en stark och tuff röst av det lite mörkare slaget, som kunde jämföras med Grace Slick, den psykedeliska rockens översteprästinna, men även med Cher och Julie Driscoll.
Shocking Blue - Venus (på Top Of The Pops den 29 januari 1970)
Lyssnar man noga så påminner Venus lite grann om Jefferson Airplanes hit Somebody To Love, ungefär samma ackord, fast Venus är mer åt bubblegum pop. I början av 1970 var detta Shocking Blues enda slagdänga ute i världen, men hemma i Holland var de pålitliga hitleverantörer ända fram till gruppens upplösning 1974.
Gruppens musikaliska motor, Robbie van Leeuwen, var en fena på att skriva rockpoplåtar byggda på effektiva riff och fulla av hooks. En sån låt är Love Buzz, som Kurt Cobains Nirvana gjorde till sin första singel tjugo år senare.
Robbie van Leeuwen var en veteran redan vid genombrottet för Shocking Blue. Han hade varit gitarrist i The Motions, ett av det lilla platta rikets populärare band vid mitten av 60-talet.
The Motions - It's Gone (1964)
Nederländerna är ett land som alltid varit vänt västerut. När The Beatles dök upp, följda av en lång rad andra engelska band, var landets ungdomar på hugget och tonvis av inhemska grupper bildades som spelade pop eller R&B, särskilt i Haag och den närliggande kuststaden Schveningen, som den tongivande flytande radiostationen Radio Veronica kunde siktas från. Det verkade vara så att för varje känt engelskt band fanns en holländsk motsvarighet.
Golden Earrings - That Day (1966)
Ta Golden Earrings (som skippade s:et 1969) som i början hade mycket gemensamt med The Hollies. Senare blev de lite svulstigare, inte minst med fullständigt magiska barockpop-mästerverket I've Just Lost Somebody, som närmar sig The Moody Blues och Bee Gees. På 70-talet blev Golden Earring maskulin rock och de internationella framgångarna kom (kolla inRadar Love från 1973).
Golden Earrings - I've Just Lost Somebody (1968)
Något som kännetecknar holländskt 60-tal är att det finns mycket R&B och senare psykedelia som låter stenhård och skev. Inget annat land i Europa, knappt ens Storbritannien, har lyckats hosta upp så mycket tuff musik under detta decennium. Är det kanske Nederländernas liberala hållning till narkotika som bidragit till detta? Landets två mest namnkunniga grupper i garagerockkretsar är de briljanta The Outsiders och Q65.
The Outsiders
The Outsiders - Filthy Rich (1967)
Q65 - Cry In The Night (1966)
Slutligen en låt från det tidiga 70-talet med Sandy Coast, som hade en rad hits därhemma. Just A Friend, denna rocklåt med sin starka melodi som sitter direkt och är vad jag skulle kalla en should-be classic. Videon är dessutom hur billigt och enkelt inspelad som helst, men effektiv på något sätt.
Sandy Coast - Just A Friend (1971)
Jag har här bara skrapat på ytan, det finns ett helt lands pop- och rockmusik att upptäcka. Gegroet, Magnus!
När jag besökte min polare Sextiotals-Jonas i helgen spelade han ett stycke syrad folkrock med ett ringande psykedeliskt riff, klockren stämsång och attitydstinn Dylan-aktig pratsång. Kanonbra grejer från den grymma garagerock-delstaten Texas från toppenåret 1966 helt enkelt. Låten visade sig vara gjord av det musikaliskt skrämmande bluesrockspöket Johnny Winter! I serien Där man minst anar har jag tidigare lyft fram lillbrorsan, Edgar, som också medverkade på Birds Can't Row Boats. Antagligen var låten en parodi på dåtidens hippaste musik, men en välgjord sådan.
På konstskolan där jag jobbar händer det emellanåt att jag slår mig i slang med någon av eleverna i ämnet pop- och rockmusik. Jag har då blivit rekommenderad att lyssna på nya akter med retroprägel som till exempel The Mars Volta, The Brian Jonestown Massacre och Devendra Banhart. Tyvärr är jag inte speciellt nyfiken, men jag förstår att dessa grupper och artister fyller en funktion som guider tillbaka till rockhistorien för dagens tjugoåringar. Jag snackade med en av dessa trevliga musikintresserade ynglingar på skolan härförleden och han berättade att han golvats av en låt av en gammal grupp som hette The Castaways. Jag blev eld och lågor förstås och tipsade honom att skaffa Nuggets-boxen på stört om han ville höra mer garagerock från 60-talet. Han blev förvånad eftersom trott att garagerock var ett begrepp som myntats någon gång de tio senaste åren.
The Castaways med Liar, Liar från filmen It's A Bikini World
Jag minns att det är tjugo år sedan jag som sjuttonåring själv hörde The Castaways gamla hit Liar, Liar för första gången i filmen Good Morning Vietnam, vars soundtrack faktiskt gav ett fint tvärsnitt av vad som var populärt bland amerikanerna år 1965 och var en bidragande anledning till att jag fastnade för sextiotalsmusik.
Vid samma tid under min gymnasietid lånade jag ett gäng sextiotalsplattor av min faster från hennes tonårstid, bland annat den fantastiska och koncisa Stones-samlingen Big Hits (High Tide and Green Grass). När jag förstrött bläddrade i Bonniers Rocklexikon på stadsbiblioteket i Simrishamn, för att få timmarna efter skolan att gå innan skolbussen gick hem mot Sankt Olof, läste jag att det hade funnits en amerikanskt grupp som hette The Standells, vars musik var minst lika cool och tuff som The Rolling Stones.
En av de ballare killarna på gymnasiet lånade ut några Stones-album (med förmaningar att jag skulle handskas försiktigt med dessa förstapressningar) så att jag skulle kunna spela av dem på kassett. Han var förgrundsfigur i ett av kultgängen, hade rökt cannabis (tabubelagt men meriterande) och även byggt upp en imponerande skivsamling som han till stor del hade förvärvat genom att snatta på Domus. Inte ens han hade hört talas om The Standells när jag frågade. Det var dessutom tio mil till närmaste välsorterade skivaffär. Jag fick fantisera om det här bandet i ytterligare några år, men knockades under tiden av The Chocolate Watchband som var av samma kaliber. Det känns som om jag långsamt närmade mig garagerocken, grupp för grupp och låt för låt.
Hade jag varit ung idag hade jag bara kunnat slå på datorn och ladda hem hela The Standells produktion med några musklick. Hur stor kick hade jag fått när jag direkt kunnat pumpa över musiken i iPoden och lyssna i hörlurarna nästa morgon på väg till plugget, utan behöva drömma om musiken och under lång tid längta och leta efter den? Hade det bara varit något jag betade av, innan något annat spännande dök upp. Hur påverkas musikintresset när man sysslar med nedladdning istället för som förr med skivletande?
Den tjugoårige sympatiske konstskolekillen som gillade The Castaways följde faktiskt mitt råd. Jag träffade honom i fredags och han berättade att han toklyssnat på Nuggets-boxen senaste månaden och fullt förståeligt fastnat för The Sonics, för tänk att det fanns så rå och uppkäftig punkmusik långt före själva punken. Jag rös över att han precis hade öppnat dörren till garagerockens underbara värld, att han hade alla dessa fantastiska musikupplevelser framför sig.
Det var först vid mitten av 90-talet som min passion för garagerock blommade. Då mötte jag nämligen min mentor Sextiotals-Jonas i Uppsala. Jag tänker välja fem fulländade exempel på garagerock, som inte är hämtade från Nuggets-boxen men väl från olika samlingskivor i Pebbles-serien, vilken från slutet av 70-talet och framåt definierade och renodlade genrebegreppet. Jag fick dessa fem låtar och mycket mer på blandband när Jonas gav sin grundkurs. Låtarna sammanfattar allt jag älskar med genren - ruffigt, påträngande, snärtigt och aldrig tungt:
Jag vill inte släppa The Kinks riktigt än, inte förrän jag påmint om deras enorma betydelse som rockband också. Det är kanske för att också påminna mig själv att jag en gång tiden själv brukade få full utväxling av rock, innan jag snöade in på mjäkig musik. Visst börjar mitt pophjärta bulta redan när jag hör namnet The Kinks. Jag kan sälla mig till finsmakarna och tala i tungor om det pastoralt engelska, music hall-tradition, de nostalgiska tillbakablickarna och de vardagsnära klasskildringarna när The Village Green Preservation Society förs på tal. Men det finns en annan sida av The Kinks som jag älskar precis lika mycket.
Young, loud and snotty! Rock 'n' roll när den är dum i ordets bästa bemärkelse (eller kanske är den smart). Det är så här som de i sextioårsåldern minns The Kinks, som ett skränigt och oborstat band som dök upp vid en tid när det var tunnsått med rock 'n' roll. Deras låtar om svårtyglade känslor och drifter sprängde medvetandena på dåtidens tonåringar och hjälpte dem att släppa ut sin frustration och ha kul samtidigt. Läs här Lennart Perssons vittnesmål och hyllningsartikel till bandet (från Larm nr 7, år 1977). The Rolling Stones i all ära, men hade de 1964 tillnärmelsevis lika mycket kräm i gitarrerna? Ett knippe låtar med samma mördande primitiva riff i olika varianter på urstämda guror. För de hårda riffen utnämndes The Kinks vid en tillbakablick i historieskrivningen som hårdrockens gudfäder. Borta i USA startades tusentals lika skräniga band vid sextiotalets mitt och i efterhand skulle de klumpas ihop under beteckningen garagerock, något som The Kinks från början var själva definitionen för.
Och med 'Till The End Of The Day satte de, på sluttampen av 1965, punkt för den första fasen i karriären och var redan på väg vidare med de satiriska kupletterna och popberättelserna, where all the little kinklings in the magic Kinkdom wear tiny black bowlers, rugby boots, soldier suits, drink half pints of bitter, carry cricket bats and ride in little Tube trains.
Först nu har jag börjat grubbla över huruvida det är rätt att delta som soldat i krig eller inte. Var går gränsen för lojaliteten mot nationen? Idag känns de där frågorna lite passé när de flesta killar inte behöver göra lumpen. När jag var nitton lärde jag mig gladeligen att skjuta prick med Ak-5:a, kulspruta och granatgevär. Jag tyckte det var riktigt uppfriskande att gräva ståvärn i solskenet. Jag satt i skogsbrynet och signalerade koordinater med stor nit, så att artillerielden skulle ta där den skulle. Krig och hotbilder kändes så abstrakt för en yngling som mig, samtidigt som Sovjetunionen och Warszawapakten föll ihop och det kalla kriget nådde sitt slut.
När jag härom månaden var ute på krogen, nere i källaren på Bröderna Olsson, rammades jag av 2+2=? med The Bob Seger System som sprängde fram ur de risiga högtalarna.
Jag fick en tankeställare. En fullständigt desperat antikrigslåt där en ung Bob Seger bad för sitt liv och var beredd att kallas för feg och dum för att han inte ville bli inkallad till krigstjänstgöring i Vietnam. I låten ställdes enkla frågor som var svåra att besvara för krigsivrarna. Detta var något helt annat än de lite högtravande protestsångare och folkies från den tidseran som sjöng om krig och fred, utan att nå fram och övertyga mig åtminstone. Det monotona garagerockriffet i 2+2=? var lika genomträngande som Bob Segers märgfulla röst. Sättet Bob sjöng på förde nästan tankarna till en sergants taktfasta ropande på rim (som i USA kallas military cadence) när han marscherar med trupp.
Kolla också in The Bob Seger System med halvhiten Ramblin' Gamblin' Man på Paul Revere & The Raiders TV-show It's Happening från 1969.
The Bob Seger System kom från Detroit, som i slutet av 60-talet rymde en rad band som spelade kärv och högenergisk rock. Mest kända var MC5 och The Stooges förstås, men det fanns fler exempel. The summer of love nådde aldrig staden, som stod i lågor i juli 1967 under det blodigaste och mest omfattande upploppet i modern amerikansk historia. Dessa händelser ledde till att Motown lämnade Detroit för Los Angeles, men många hävdar att upploppet också påverkade den lokala rockscenen.
Men Bob Seger alltså? I slutet av 70-talet blev han mycket stor i hemlandet USA, lika stor som den musikaliskt besläktade Bruce Springsteen, men utan att ha kritikerna på sin sida. I Staterna kallas den raka, bredbenta och tillbakablickande rocken för heartland rock, som kretsar kring den vanlige arbetarklass-amerikanens tillvaro. Nej, tacka vet jag då Creedence Clearwater Revival!
”He grew up white-man poor. I was growing up Shawnee poor.”
Trekvartsindianen Link Wray om eventuella likheter med Elvis uppväxt.
I dag, 5/11 2007, är det två år sedan Link Wray dog i Köpenhamn. Han blev 76. Det hävdas att han uppfann fuzzljudet genom att helt sonika sticka en penna genom gitarrhögtalarnas membran. Må så vara med det, men helt klart är att Link Wrays sätt att spela gitarr, med mycket rundgång och fuzz, revolutionerade rockmusiken. Men långtifrån alla förmår att uppskatta den nyskapande musiken. I lördags beskrev en tjejkompisLink Wrays fuzzfestI’m So Glad, I’m So Pride som ”förfärligt tråkig skrängubbrock”. Är inte säker på att Spengo är rätt forum att diskutera manligt respektive kvinnligt, tycke och smak; däremot har hon helt rätt i att I’m So Glad, I’m So Pride är ”skrängubbrock”. Inte för att det på något sätt är fel att väsnas eller att vara gubbe, snarare tvärtom, utan för att Link Wray faktiskt var drygt 40 när han spelade in den. Mest känd blev han för Rumble, Rawhide och Trail Of The Lonesome Pine, som i den här inspelningen från 1960. Och en mängd andra instrumentala treminutersrökare.
I mitten av 60-talet blev det allt längre mellan hitsen och Link Wray flyttade istället till Accokeek Maryland för att bli bonde. Gårdens hönshus byggde brorsan Vernon om till studio,Wray’s Three Track Shack. Där spelade Link Wray i rask takt, med bröderna Doug som trummis och Vernon som tekniker, in plattorna Link Wray, Beans And Fatback, samt Mordicai Jones, med bandets pianist Bobby Howard som sångare under pseudonymen Mordicai Jones. Producent var Steve Verroca, som också spelade in Brinsley Schwarz och Kevin Coyne. boomp3.com Alla tre albumen innehåller samma passionerade, ofta lågmälda, blandning av country, blues, gospel och folkmusik: opretentiös amerikana som motstått tidens tand förvånansvärt väl. Förvisso stundtals långt ifrån den garagerock som gjorde Link Wray till en musikalisk pionjär, men absolut inte sämre. boomp3.com Jag är min barndoms bibliotekarier ett stort tack skyldig för att de köpte in Link Wray, vilket rimligen borde ha varit ett obskyrt val för ett litet skånskt landsortsbibliotek. Skivan är inte enbart är en smärre klassiker, dessutom har den ett fantastiskt omslag – för att komma åt plattan tvingas man vika upp Wrays frilagda ansikte – som tydligt visar på skivkonstens förfall i den digitala eran. Oj, höll jag på att skriva att det var bättre förr?
