I dag är det 40 år sedan Martin Luther Kingmördades. Kanske hans minne bäst högtidlighålls genom att lyssna upprepade gånger på People get ready med Curtis Mayfields vokalgrupp The Impressions, en av de vackraste sånger som har spelats in; två minuter och trettiosex sekunder av komprimerat hopp.
För den amerikanska medborgarrättskampen blev People get ready, ett lågmält skrik efter anständighet i en djupt orättvis värld, något av rörelsens "nationalsång". En rörelse som i princip dog när Dr. King sköts på hotellbalkongen i Memphis Tennessee.
Mina ögon blir nästan alltid smått grumliga när jag hör People get ready, i dag finns än större anledning.
People get ready, there’s a train comin’ You don’t need no baggage, you just get on board All you need is faith to hear the diesels hummin’ You don’t need no ticket you just thank the lord
People get ready, for the train to Jordan Picking up passengers coast to coast Faith is the key, open the doors and board them There’s hope for all among those loved the most There ain’t no room for the hopeless sinner whom would hurt all mankind Just to save his own Have pity on those whose chances grow thinner For there is no hiding place against the kingdoms throne
People get ready there’s a train comin’ You don’t need no baggage, just get on board All you need is faith to hear the diesels hummin’ You don’t need no ticket, you just thank the lord
Jag hade nästan glömt det, men Eric Gadd spelade faktiskt en viktig roll för att jag skulle få upp öronen för soul. Jag gillade honom när han gjorde entré med Ett ensamt hjerta och sina starka Prince-influenser i slutet av 80-talet. Han var en udda fågel i den svenska populärmusiken, som var kritvit då. Men snart dök andra svenska musiker upp med afroamerikanska förebilder, till exempel Titiyo och hennes dåvarande partner/producent Magnus Frykberg. Vid den tredje plattan år 1991, då Gadd helt gick över till soul och att sjunga på engelska, blev jag golvad av singeln Deadstone. Jag antecknade när han i intervjuer talade varmt om hjältar som Curtis Mayfield och The Isley Brothers. Han var en soppig sommarpratare, men hans val av musik i radioprogrammet var desto intressantare.
Snart stod jag där med två av Mayfields finaste album som jag turligt nog hittat svinbilligt på vinyl: Back To The World och There's No Place Like America Today. Visserligen var det ett lite väl avancerat ställe för en fullständig nybörjare på soulmusik att börja på, men jag var tålmodig och fortsatte lyssna även om musiken inte alltid var lättsmält. Här fanns mognad, drama, känsloutlevelse och ett sväng som jag aldrig mött tidigare. I väntan på att Eggstone skulle gå upp på scenen på vårt eget ställe Godsmagasinet i Simrishamn, försökte jag spela ett par låtar från Back To The World som jag fattat tycke för. Men ingen diggade eller dansade. Någon bad mig bryta mitt i det värsta groovet i Future Shock. Alla ville istället återigen höra Popsicles Hey Princess, som fick oss att gå i spinn hösten 1992. Men ganska snart skulle den oändligt inflytelserika tidningen Pop komma, där Lokko & Co. ansåg det vara självklart att man kunde gilla soul även om man var ett popsnöre. Svenskarnas musiksmak förändrades betydligt under 1990-talet.
Men fanns det egentligen någon svensk soul att tala om före Eric Gadd och Titiyo, ja till och med redan innan Mats Nileskär (gurun på området) börjat sända Soul Corner år 1978?
Vad vi ser är en informationsfilm som handlade om att det var ballt och hippt med högertrafik, som man skulle gå över till i Sverige den 3 september 1967. Vi befinner oss i ett somrigt Malmö där gruppen Bread var baserad (den ska inte förväxlas med den framgångsrika amerikanska popgruppen från 70-talet). Redan låttiteln Motortown Beat talar tydligt om var influenserna huvudsakligen kom från, men även från artister som Lee Dorsey och Sam & Dave. På den tiden verkade det nästan bara vara bland musiker som man diggade soul. Under decenniet lyste soulmusiken med sin frånvaro på Tio-i-topp-listan, förutom ett knippe Motown-låtar som lyckades ta sig upp på den. Två av medlemmarna i kortlivade Bread, Paul Olofsson och Anders Melander, skulle senare gå med i Nationalteatern.
På väg vidare framåt i tiden bör Doris särskilt nämnas. Länge var hon praktiskt taget bortglömd, men under de tio senaste åren har hon fått upprättelse. Did You Give The World Some Love Today Baby, titelspåret från hennes enastående platta från 1970, har närmast fått klassikerstatus och används idag slentriansmässigt i reklamsammanhang och som ljudspår till TV-inslag. Numera är den också en standard bland tjejer som går på musikgymnasium och sjunger. Trots att låten är så grovt exploaterad vill jag påpeka att den håller så hög klass att lätt skulle platsa på Dusty Springfields mästerliga album Dusty In Memphis.
På sjuttiotalet var soul helt fel i Sverige. Det fanns inte mycket plats för den i ett land polariserat mellan dansband och proggmusik. De yngsta hängav sig åt ABBA och så kallad sminkpop (glamrock). Det var fortfarande bland musiker, särskilt bland de som sysslade med jazz och fusion, som soul och funk uppskattades. Lyssna på Gimmicks, en orkester som ledigt svingade sig mellan latin groove, jazzpop och funksoul.
De turnerade världen över, men var också populära i hemlandet och blev tvåa i Melodifestivalen 1975. Året därpå fick Gimmicks äran att spela på Kungens och Silvias bröllopsfest.
Slutligen måste jag nämna mannen som många anser ha Sveriges finaste soulröst - Björn Skifs - vår egen Stevie Winwood. Sommaren 1974 nådde han och hans dåvarande grupp Blue Swede (i Sverige kallad Blåblus) förstaplatsen i USA med Hooked On A Feeling, vilket inga andra svenskar lyckats med tidigare. Snabbt kom en LP med samma namn ut på den internationella marknaden. På den fanns en smeksam låt, skriven av Skifs och parhästen Bengt Palmers, som påminde om amerikanska vokalgrupper (som The Spinners, The Chi-Lites eller någon grupp från Philadelphia).
I dag är det 40 år sedan Martin Luther King mördades. Kanske hans minne bäst högtidlighålls genom att lyssna upprepade gånger på People get ready med Curtis Mayfields vokalgrupp The Impressions, en av de vackraste sånger som har spelats in; två minuter och trettiosex sekunder av komprimerat hopp.
