Här sjöng en sprillans nygift Agnetha förhoppningsfullt om en livslång lycklig tvåsamhet som vanlig medelsvensson, där man slöar framför TVn på kvällarna, lagar middag på rester och åker till Mallorca på industrisemestern tillsammans i fullständig harmoni.
Om det var det hon egentligen själv drömde om, så skulle det senare visa sig den drömmen krossades i en miljon bitar. Varken hon eller någon annan kunde veta vad som stod för dörren. År 1972 kunde man – för 4500 kronor – fortfarande hyra ABBA som musikunderhållning och dansband till bröllopsfesten eller trettioårspartajet. Men det blev ingen okomplicerad tillvaro som medelsvensson, ingen varaktig familjelycka och inte ens ett frejdat privatliv.
Trots allt som hänt tycker hon fortfarande mycket om Många gånger än. Få vet idag att den unga Agnetha Fältskog skrev en hel del musik till sina soloplattor. Eftersom hon tyckte att det var svårt att göra texter på svenska som inte var fåniga, samarbetade hon oftast med andra textförfattare, som till exempel Peter Himmelstrand på Många gånger än. Hans specialitet var ett vardagsnära tilltal som dock aldrig lät banalt (några Himmelstrand-klassiker är Håll dig till höger, Svensson, Det börjar verka kärlek banne mej och Det blir alltid värre framåt natten). Det här är schlager för mig!
Det finns en melodi som ursprungligen hette (I Will Bring You) Flowers In The Morning eller som också kort och gott benämnts Flowers In The Morning, men som blev en hit under titeln If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Det är en majestätisk ballad som genom sin egen kraft och skönhet alltid lockat fram fina tolkningar.
Den skrevs i slutet av sextiotalet av den engelske kompositören, arrangören och producenten John Cameron (som i början av sin bana arrangerade den mäktige Donovans låtar från Sunshine Superman och framåt). Jag upptäckte häromdagen att Cameron på sextiotalet släppte en platta i eget namn med titeln Cover Lover. Vilket märkligt sammanträffande!
Det är mycket möjligt att det svenska bandet Blond - den kortlivade fortsättningen på Tages - var först ut. Våren 1969 befann sig göteborgarna i Advision Studios i London för att spela in den fantastistiska skivan The Lilac Years (som sedan floppade så det stänkte). Mannen som anlitats för att arrangera vissa låtar var själve John Cameron. Låten bär hans originaltitel (I Will Bring You) Flowers In The Morning. Detta är en storslagen version krönt med överjordiska stråkar, men framför allt med en mäktig hammondorgel som nästan ger en kyrklig stämning.
Det är inte otroligt att killarna i Blond tog med låten hem och spelade upp den för Doris, som också var en del av Göteborgs popscen. I alla fall kom hennes version som Flowers In The Morning på en B-sida sent samma år. Denna tolkning är inte så tungt orkestrerad. I sin lite enklare dräkt är den otroligt känslig, inte minst för att Doris Svensson är en så uttrycksfull och personlig sångerska. Här fick hon verkligen visa vad hon gick för.
Samtidigt fick Cilla Black sin sista hit under ett framgångsrikt sextiotal. Som bäst låg den på en tjugondeplats på Englandslistan. Nu gick låten emellertid under namnet If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Jag har ännu inte hört hennes version, men väl den som samma år spelades in av den engelska duon Edwards Hand. Den gemensamma nämnaren var att George Martin, den berömde Beatles-producenten, rattade ljudet på såväl Cilla Blacks som Edwards Hands skivor. Det är mycket möjligt att George Martin var bekant med John Cameron, tack vare vänskapsbanden mellan The Beatles (särskilt Paul McCartney) och Donovan. Det första albumet under namnet Edwards Hand är till brädden fyllt med väldigt fin harmonipop, men deras version sticker inte ut direkt och känslan i sången är inte så närvarande. Jag hade säkert uppskattat den mycket mer om jag inte först fått höra Blonds och Doris himmelska tolkningar.
Trettiofem år efter att melodin först dök upp, gjorde Agnetha Fältskog comeback med en coverplatta på sextiotalslåtar, My Colouring Book. Som första singel valdes just If I Thought You'd Ever Change Your Mind, som du kan se och lyssna på både i sin albumversion och i remixad form. Självklart är hanteringen smetigare, men det tyder onekligen på god smak att lyfta en relativt obskyr låt, som inte redan är sönderspelad, men vilken ändå har uppenbara klassikerkvaliteter. Singeln nådde en andraplats på den svenska topplistan, vilket inte egentligen säger så mycket. CD-singeln är ett så fruktansvärt dödfött musikmedium som få vill köpa, särskilt i dessa nedladdningstider.
Men varför har flera svenska artister lockats att göra denna låt? Kanske är det därför att melodin i sitt ensamma vemod påminner mycket om en svensk folkvisa, trots att den är skriven av en engelsman. Det tror jag tilltalar många svenskar, om än oftast undermedvetet.
