Engelsk folkrock från Texas

Midlake - Rulers, Ruling All Things (2010)

Festen är slut. Mörkret sluter sig om oss igen, också dagsljuset är svagt och diffust i grådimman. Med november månad är vemodet definitivt tillbaka. Min musiksmak växlar efter årstiderna och vädret. När vi pendlare på morgonen trängs stående i den proppfulla tunnelbanevagnen, då pluggar jag in det senaste albumet The Courage Of Others av Midlake för att öppna upp och lindra känslan av klaustrofobi. I musiken råder en intim ödslighet. Killarna från universitetsstaden Denton, nordväst om Dallas, omfamnar nu den engelska folkrocken. The Courage Of Others är en homogen skiva, som en sångcykel med variationer av en och samma ledmotiv, som sprunget ur Fairport Conventions trollbindande Fotheringay. I Midlakes värld är det 1970 - tvärflöjtens år.

Året då popen tynade bort, del 3

I dessa dagar skrivs det fler topplistor än vanligt. 2009 skall sammanfattas, liksom hela 2000-talet som årtionde. Jag tänker dock ge mig in på ett annat spår och på samma gång se framåt och bakåt. Det skall nämligen handla om skivor från 1970! Nästa år, om några veckor alltså, skriver vi ju faktiskt 2010 och då firar en lång rad skivor, liksom för övrigt jag själv, 40-årsjubileum.

Inte sällan talas det om det goda musikåret 1969. Och såväl 1971 som 1972 är ju laddade med ytterst fin musik. Men kanske är det nu dags att göra en liten, och relativt amatörmässig, genomgång av vilka plattor som, liksom undertecknad, föddes 1970 - detta för världshistorien så viktiga år (inom parentes skulle kanske även 1980 behöva en återupprättelse, för betydligt oftare nämns ju i musiksammanhang åren 1977 och 1981). Om den här texten egentligen kommer att handla om ifall popen tynar bort eller inte är dock tveksamt.

Först kan vi väl avverka några av klassikerna, det är alltid bra att få dem överstökade. Detta år släpptes The Stooges andra platta, Fun House, med min personliga favorit Dirt i spetsen. Velvet Underground lämnade sextiotalet bakom sig, liksom låtar som handlade om sex och droger, liksom ett antal centrala bandmedlemmar. Deras Loaded har aldrig berört mig så mycket som de tre första skivorna, men visst finns här en hel del att hämta. The Beach Boys hade uppenbarligen gjort underbar musik tidigare - men också låst in sig i ett kreativt dödläge. Trots detta släpptes det här året ett av bandets allra mest avslappnade och lyckade album, Sunflower.

I den tyngre skolan hittar vi också några klassiker. Black Sabbath lyckades ju med konststycket att släppa två album detta år, dels den stilbildande men också oefterhärmliga debuten Black Sabbath, dels den lika lysande uppföljaren Paranoid. Båda dessa skivor har ett särskilt sound som kanske säger en del om detta musikaliska årtal: de låter inte 60-tal och de låter inte 70-tal. De låter på gränsen. Led Zeppelin hade såklart visat musklerna på sina två första album. Men på tredje plattan Led Zeppelin III (1970) handlade det mer om akustiska ideal, om att lyfta på hatten åt Roy Harper i ett närmast folkmusikinspirerat sammanhang.

I USA var 1970 ett finfint år för rotfylld countryrock. The Band hade väl lagt någon slags grund åren innan. Neil Young och hans album After The Gold Rush lunkar fram på ett väldigt trevligt sätt och pekar definitivt fram emot en annan klassiker: Harvest. Även ett band som The Grateful Dead "gjorde en Black Sabbath", dvs släppte två milstolpar detta år. Workingman's Dead och American Beauty kompletterar varandra på många sätt och lyfter tydligt fram den jammande psych-gruppens svaghet för country, folk och blues. The Byrds storhetsperiod var måhända förbi men The Dillards tog värdigt över stafettpinnen 1970 med albumet Copperfields som innehåller flera riktiga godbitar i stämsångscountryrockgenren.

Andra sidan Atlanten då? Brittisk folkrock då? Ja, Fairport Convention lyckades ju med konststycket att släppa tre lysande skivor under 1969 och därför känns 1970 års album Full House som ett litet bottennapp. Tur då istället att Fairport-musikerna var med och spelade på Nick Drake-albumet Bryter Layter (1970). Steeleye Span släppte sin omistliga debutskiva Hark! The Village Wait samma år, och The Pentangle släppte sin fjärde skiva, den inte helt lyckade Cruel Sister. Sistnämnda grupps eminenta gitarrist John Renbourn släppte en utmärkt skiva med både medeltida klanger och sitarpartier: The Lady And The Unicorn. Bert Jansch, också han (eminent) gitarrist i The Pentangle, släppte inget soloalbum 1970 men däremot kan man fuska lite här och påpeka att han ändå ägnade hela hösten -70 till att spela in det följande årets solomästerverk Rosemary Lane.

Det här blir för långt, jag drar streck i debatten. Och reserverar mig lite. Skivorna som här nämnts tillhör i det stora hela någon slags etablerad kanon och till stor del sparkar jag in väldigt öppna dörrar, rent musikaliskt. Jag har bara berört album. En del genrer, exempelvis soul, lyser här fullständigt med sin frånvaro. Den historien får någon annan skriva. Tror inte heller att jag riktigt kan landa i några uttalanden om vad som eventuellt förenar dessa skivor från 1970. Lite vagt kan man kanske ändå säga att det ofta handlar om skivor som närmat sig någon slags brytpunkt, som tar avstamp i något gammalt och pekar framåt mot något nytt. Sist men inte minst, man tenderar ibland att lägga lite väl stor vikt vid decennieskiften.

Kompletterar denna text med 25 album till. Dessa exempel kommer också ur min egen skivsamling och jag skulle kunna skriva lika mycket om flera av dessa skivor - som alltså också släpptes (och/eller spelades in) under 1970 - och som såklart kan rekommenderas på ett eller annat sätt:

Agincourt - Fly Away
Art Ensemble Of Chicago - Les Stances Á Sophie
Barclay James Harvest - Barclay James Harvest
Bergen White - For Women Only
Bill Fay - Bill Fay

Brigitte Fontaine - Comme Á La Radio
Can - Soundtracks
Caravan - If I Could Do It All Over Again, I’d Do It All Over You
Carpenters - Close To You
Dion - Sit Down Old Friend

Don Everly - Don Everly
Doors - Morrison Hotel
Kevin Ayers - Shooting At The Moon
Linda Perhacs - Parallelograms
Meic Stevens - Outlander

Moody Blues - A Question Of Balance
Nick Garrie - The Nightmare Of J B Stanislas
Paul Kantner / Jefferson Starship - Blows Against The Empire
Paul Williams - Someday Man
Perry Leopold - Experiment In Metaphysics

Philwit & Pegasus - Philwit & Pegasus: A Mark Wirtz Production
Pink Floyd - Atom Heart Mother
Pretty Things - Parachute
Susan Christie - Paint A Lady
Townes Van Zandt - Delta Momma Blues

De sista fyra låtarna som lämnar kroppen

Eftersom copyright på idéer inte existerar på Spengo så kommer här en snodd idé. Efter förra fredagens skivrunda uttryckte sig vår redaktör Magnus Svensson att September Gurls med Big Star förmodligen skulle vara den sista låten som skulle lämnade hans kropp. Det lätt morbida uttrycket fastande och jag började fundera på låtar som känns ständigt närvarande hos mig och som varit betydelsefulla i min musikaliska eller personliga utveckling.

Så här kommer de fyra sista låtarna som kommer att lämna min kropp när jag en dag kommer att gå hädan:

How can we hang on to a dream – Tim Hardin
Under Manchester- och shoegazererans musikaliska mörker vände jag mig bort från nutiden och blickade tillbaka och hittade många av de artister jag idag håller allra högst. En av de artister som drabbade mig mest var Tim Hardin och How Can We Hang On To A Dream är en av hans största ögonblick. Jag bär ständigt med mig det korta pianointrot, takthållandet med vispar, det himmelska stråkarrangemanget och Hardins smärtsamt nakna röst.

boomp3.com

Sat in your lap – Kate Bush
Hösten 1981 gick jag sista året på gymnasiet i Motala utan att ha aning om vad jag skulle göra om inte den hägrande drömmen om en framtid som popmusiker skulle slå in. Musikintresset var större än någonsin och det hände mycket intressant i kölvattnet efter punken och mycket hade hänt med mitt musiklyssnande sedan Kate Bush släppte Never Forever.


Nu var det i alla fall dags för en ny Kate Bush singel att släppas. Det första livstecknet på två år vilket var en evighet på den tiden. Efter att ha trakasserat vår lokale skivhandlare Love-Gunnar nära nog dagligen med frågor om singeln hade kommit så stod jag äntligen där med pickupen redo att landa på skivtallriken. Jag hade väntat mig en vacker men ändå spännande poppärla men det här var något helt annat. Låten inleds med en enveten rytm med det tyngsta trumljud jag hade hört dittills. Refrängen var avstannande och demonstrativt otraditionell. Låten var både direkt och ändå i avsaknad av det mesta som en första singel från ett nytt album brukar innehålla och var bland det häftigaste jag hört. Kate Bush fortsatte att vara en artist som höll jämna steg med mitt eget musikaliska lyssnande ända fram till den trista The Red Shoes 1994 vilken blev början på hennes 11 år självvalda tystnad.


Kate Bush - Sat in Your Lap (1981)

Still ill – The Smiths
I och med Smiths debut fick texterna inom popmusiken en helt ny betydelse för mig. Jag tror det mesta är sagt i ämnet Smiths och texter men deras kombination av bitterhet och värdighet har nog varit ovärderligt för många unga människor då det begav sig och är vad jag förstår det fortfarande. Still Ill kanske inte är Smiths mest perfekta låt men en programförklaring av mycket av det Smiths står för:

I decree today that life
is simply taking and not giving
England is mine and it owes me a living

The Smiths och Still Ill live i den klassiska TV-showen The Tube 1984

Och till sista den låt som fjäderlätt kommer att lyfta från min kropp i sällskap med det som brukar kallas själen:

Fotheringay – Fairport convention
En vanlig beskrivning på hur man vill att döden ska te sig brukar vara att omges av vänner i en trygg, välkänd miljö, fri från plågor. Här skulle jag ha Sandy Denny, sångerskan vars röst genom åren blivit en kär vän, på min ena sida och Richard Thompson, den store låtskrivaren som lyckats kombinera bitterhet med humor på ett så unikt sätt, på min andra.


Trots att jag så väl vet vem som spelar vad och omständigheterna kring inspelningen och allt annat som egentligen inte är värt att veta så försvinner allt detta då jag hör låten. Det finns inget konkret eller jordbundet i musiken utan det finns något mer än dess beståndsdelar. Jag antar att det är det som kallas larger than life.

boomp3.com

Hälsningar Anders H

Mikrohöjdpunkter i rockhistorien - Del 1

Under denna rubrik kommer jag då och då att skriva om korta delar av låtar. Partier då tiden står still och man får svårt att finna ord för vad det är som händer som känns så speciellt. Om ordet magi inte vore så utslitet i dessa sammanhang vore det användbart.

Först ut är det som händer under de första 20 sekunderna i Steeleye Spans The Blacksmith, hämtad från deras debut Hark ! The Village wait.

Ashley Hutchings hade i Fairport Convention varit med om att nära nog uppfinna den engelska folkrocken i och med 1969 års tre mästerliga skivor What we did on our holidays, Unhalfbricking och Liege and lief. 1970 hade han redan tröttnat och lämnat bandet. Samma år slog han sina påsar ihop med de två par, Maddy Prior och Tim Hart samt Gay och Terry Woods och bildade Steeleye Span. Förutom Hutchings bakgrund så var i alla fall Prior och Hart etablerade på den mer traditionella folkscenen i England så bandet bör ha haft en hel del press på sig inför debuten.

Skivan inleds med A-calling-on-song. Ett kort accapellastycke som verkar spela den roll titeln säger. Man börjar lyssna men låten är avvaktande så den fulla koncentrationen finns inte ännu. När låten tonar ut följs den av en minimal paus innan The Blacksmith tar vid. Samtliga instrument gör unisona markeringar för att följa av sången nästan direkt. Att alla instrument börjar på samma gång ger ett intryck av stark gruppkänsla men man kan också i det kaxiga anslaget ana en viss revanschlusta.

boomp3.com

För egen del tror jag inte bara det handlar om hur bra just det här stycket är utan också att Pavlovs effekt börjar att verka på mig. När jag hör denna inledning vattnas det i munnen på mig för jag vet att jag påbörjar en fantastisk resa som avslutas 40 minuter senare då One night as I lay on my bed avslutat skivan.

Kvalitetstapp

Det kan vara svårt att särskilja om en sviktande kvalité i musiken beror på att musikerna blivit gamla, mätta och ointresserade av att göra något annat att befästa sina tidigare positioner eller om det är en avhoppad medlem som påverkat musiken i hög grad. Det är överhuvudtaget få band/artister som idag är intressanta efter sin, låt säga, sjätte skiva. På 60-talet och tidiga 70-talet fanns det dock vissa exempel på detta då utgivningstakten var betydligt högre än idag.

De två mest katastrofala kvalitetstapp då medlemmar hoppat av som jag kommer på kan sägas vara tvåstegsraketer:

Fairport Convention gör 1969 tre formidabla mästerverk: What we did on our holiday, Unhalfbrickning och Liege & Lief. Sedan hoppar Sandy Denny av och bandet gör 1970 den trevliga (oftast ett skällsord för att beskriva musik men passar faktiskt bra här) Full house, dock saknas den riktiga nerven som kännetecknade föregångarna. Efter det att Richard Thompson hoppar av bandet 1971 fortsätter de att göra kompetenta men helt ointressanta folkrockskivor i drygt 30 år till. Det finns inte en skiva med samma uppsättning musiker på och 1979 finns heller ingen originalmedlem kvar. Dock finns här ett intressant undantag: 1975 blir Sandy Dennys man Trevor Lucas med i Fairport och lyckas locka sin hustru att återigen gå med i bandet. Det gör en skiva, Rising for the moon, innan Sandy återgår till sin solokarriär. Denna skiva är till hälften fantastisk och till hälften ointressant. De fantastiska låtarna är förstås de som Sandy skrivit och själv sjunger.

Genesis gör 5 klassiker i sin genre mellan 1970-1974. Sedan bestämmer sig Peter Gabriel att hoppa av. De två nästkommande skivorna Trick of a tail och Wind and wuthering är riktigt hyfsade även om Phil Collins inte matchar Peter Gabriels sång. Sedan hoppar den egentligen inte så inflytelserike gitarristen Steve Hackett av och då kommer det verkliga fallet. Nästa skiva är den otroligt såsiga och totalt sterila ..and then they were three. Det är något konstigt att fallet blir så stort. De kvarvarande medlemmarna Mike Rutherford och Tony Banks har under karriären stått för cirka 80 % av gruppens material och Phil Collins röst låter rätt lik Gabriels. Kanske hade Rutherford och Banks sneglat mot popen i flera år men stoppats av de mer ''konstnärliga'' musikerna Gabriel och Hackett. När de sedan slutat var det fritt fram. Kanske såg också Collins en möjlighet att blomma ut efter sin tidigare tillbakadragna roll i bandet.

Det tredje exemplet är kanske det mest klassiska. David Bowie väg utför efter Let’s dance skivan. Trots idoga försök att ändra sig genom att bli rockigare (Tin Machine), gå mot det experimentella (Outside), gå tillbaka till rötterna (Heaten) o.s.v. har det inte riktigt velat sig. Vägen fram till Let’s dance består av många tvära kast men få riktiga misslyckanden. Varför ska han vid 35 års ålder plötsligt sluta göra bra musik ? Här kan man inte skylla på avhoppade bandmedlemmar och ändrad bandkemi. Jag måste ändå säga att Bowie fortfarande är en artist med hedern i behåll. Förutom 80-talets Tonight och Never let med down är det få gånger han kört av banan riktigt ordentligt. Sedan kan han fortfarande vara en bra liveartist som handskas med sitt äldre material på ett spännande sätt. Jag minns med stor glädje hans maratonkonsert på Lollipopfestivalen någon gång i slutet av 1990-talet.

Har ni några andra exempel ? Vore intressant att höra om exempel inom genrers jag inte är så insatt i. Till exempel borde soulen ha en del exempel på kvalitetstapp då 70-talet gick mot sitt slut.

Hälsningar Anders H

Så blev jag en folkie!

Min kärlek till engelsk folkrock började blomma ungefär samtidigt som vi fick vår förste son för fyra år sedan. Jag dansade ömt med det lilla gossebarnet i famnen till Fairport Convention-låtar som till exempel ”Fotheringay”, ”Farewell Farewell” och ”Crazy Man Michael”. Sen spelade jag Steeleye Spans debutalbum ”Hark! The Village Wait” mycket flitigt (i mitt tycke den finaste skivan i engelsk folkrock).

Min sambo tröttnade väl efter ett tag på min vurm för denna musik. Lite förtörnad replikerade jag i en överlägsen ton att man måste ha lyssnat mycket på musik och betat av en lång rad genrer, innan man till fullo kan uppskatta engelsk folk. Men är det verkligen så? Kanske handlar det snarare om att ha hört rätt låt vid rätt tidpunkt. För mig startade präglingen för länge sedan.

Himlaskyar drog snabbt förbi och hotfulla mörka moln tornade upp sig i vinjetten och fyllde TV-skärmen på vår Luxor. Ensam på kvällarna satt jag uppkrupen i saccosäcken nere i gillestugan i villan av mexitegel. Som nioåring rycktes jag med i den strävsamma kampen för en värdig tillvaro (om än blygsam) och utsattheten, som några av de första straffångarna i Australien upplevde vid 1800-talets början. Jag talar om TV-serien "Mot alla vindar" och jag minns att jag uppslukades av skönheten, vemodet och dramat i det folkinspirerade ledmotivet, som också blev en smärre hit i Sverige.

Ett par år senare drabbades jag av Mike Oldfields oemotståndliga och oförglömliga folkpopdänga "Moonlight Shadow", vackert sjungen av Maggie Reilly. För evigt en av 80-talets musikaliska höjdpunkter för mig! Vid samma tid dök Kirsty MacColl upp i en video i TV-programmet Bagen. Hon sjöng Billy Braggs ”A New England”. Kanske var det inte folky direkt. Men ”A New England” är en folklåt för moderna tider. Dessutom var ju Kirsty MacColl i grund och botten en folksångerska, dotter till en av pionjärerna i brittisk folk revival – Ewan MacColl.

Och hävde sig inte mitt unga hjärta då jag såg "Mandomsprovet" för första gången och Simon & Garfunkels tolkning av "Scarborough Fair" slog mig till marken med sin spröda kraft?

Oundvikligen skulle jag en dag falla för engelsk folkrock. Jag har alltid haft den läggningen.

Del 4: Tio goda skäl att gilla Ian Matthews!

När jag var inne på ett holländskt fans fula men hjärtliga hemsida om honom, blev jag överväldigad av Matthews diskografi; solo och i olika konstellationer är han uppe i runt 50 album. Han är än i dag vid sextio aktiv och ser på bilder anmärkningsvärt ung ut. Själv har jag bara hört var han har gjort fram till mitten av sjuttiotalet och det är hans tidiga karriär jag vill skriva om.

Som alla vet var Ian Matthews med i Fairport Convention under en kort period på 1½ år. Framför allt utmärkte han sig som sångare på ett par låtar på andra plattan "What We Did On Our Holidays": vackra countryrocklåten "Book Song", duetten med Sandy Denny "Meet On The Ledge" (en riktig Fairport-klassiker) och den virvlande folkpsychedelialåten "Tale In Hard Time". Sedan var han ganska framträdande på den fina samlingen med BBC-sessions "Heyday" som är full av country- och singer/songwriter-covers. Här hör man ett ungt Fairport Conventions smittande entusiasm.

Sen blev Ian utsparkad ur eller hoppade av bandet (beroende på vem man frågar) våren 1969 samtidigt som det styrde mot traditionell engelsk folkmusik. Som han självt har sagt var Fairport Convention inte hans band. Han var bara den manlige sångaren på högra sidan av scenen som skulle balansera den kvinnliga sångerska i bandet – precis som hos förebilderna Jefferson Airplane. Kanske hörde arbetarklasskillen från norra England heller inte riktigt hemma i bandet bland de andra medelklassbohemerna från London.

Efter avhoppet gjorde Ian Matthews sin första soloskiva som hette "Matthews' Southern Comfort" och eftersom han inte kände sig riktigt mogen att stå på egna ben, blev hans turnéband en grupp med samma namn som soloskivan. De gjorde ytterligare två plattor år 1970 (och dessutom en platta med BBC-inspelningar "Scion" som kom ut efteråt). Det var tal om att gruppen skulle signas av Rolling Stones nybildade egna skivbolag. Men Mick Jagger och de andra i Stones tyckte att Matthews' Southern Comfort var "not funky enough". Plötsligt låg bandet ändå på toppen av Englands-listan med en countryrockifierad version av Joni Mitchells "Woodstock". Då hoppade Matthews av sitt eget band.

Soloplattan "If You Saw Thro' My Eyes", som kom ut i början av 1971, verkar det finnas av hur mycket som helst i Sveriges loppisbackar och på skivbörsar i dag. Kanske trodde man då att albumet skulle bli en försäljningssuccé kort efter dunderhiten med Matthews' Southern Comfort. Vilken missräkning det var i så fall. Det känns som om ingen vill ha den skivan i alla fall. Det är synd för den är en fantastiskt jämn och fin singer/songwriterskiva med ovanligt många egna kompositioner. Dessutom medverkar de gamla bandkollegorna Richard Thompson och Sandy Denny på skivan.

Därpå kom ett pärlband att fina plattor, åtminstone en eller två om året. De flesta är svåra att hitta på vinyl, åtminstone i Sverige.

Ian Matthews gjorde väldigt gärna tolkningar av andra singer/songwriters på sina soloskivor. Han verkade vilja lyfta fram sina idoler och deras låtar. Här kan man tala om god smak när han gjorde tolkningar av bland andra Tim Hardin, Gene Clark, Paul Siebel, Richard Farina, Eric Andersen, Randy Newman, Michael Nesmith, Moby Grape, Tom Waits, Jackson Browne, Steve Young, Merle Haggard, Mickey Newbury, Jesse Winchester och Steely Dan(!).

Ian Matthews hade inte bara fingtoppskänsla, utan också en honungsvarm, känslig och lätt nasal röst. Musiken är influerad av amerikanska singer/songwriters, amerikansk folk och countryrock. Men det finns en engelsk prägel, inte minst i hans röst (som inte direkt är någon countryröst). Man kan säga att han är som en något mer inåtvänd Graham Nash.

Tio favoritlåtar (varav nio är egna kompositioner):

What We Say (från "Matthews' Southern Comfort" 1970)
Jonah (från gruppen Matthews' Southern Comforts "Later That Same Year" 1970)
Never Ending (från "If You Saw Thro' My Eyes" 1971)
It Came Without Warning (också från "If You Saw Thro' My Eyes")
Even The Guiding Light (från gruppen Plainsongs "In Search Of Amelia Earhart" 1972)
Keep On Sailing (från "Valley Hi" 1973)
Knowing The Game (från "Journeys From Gospel Oak" inspelad 1972, utgiven 1974)
Bride 1945 (också från "Journeys From Gospel Oak")
A Wailing Goodbye (från "Some Days You Eat The Bear... Some Days The Bear Eats You" 1974)
Home (också från "Some Days You Eat The Bear... )