I serien "Guilty Pleasures" skrev jag uppskattande om Ace Of Base. Problemet var att jag skrev om fel låt, "Life Is A Flower", som är en trist och seg låt. Jag förstår att Spengo-läsarna var fullständigt likgiltiga. Grejen var att jag hela tiden syftade på uppföljarsingeln "Always Have, Always Will". Jag la upp ett TV-framträdande från 1999 med gruppen och låten. När jag såg det slog det mig att "Always Have, Always Will" är till och med ännu bättre än jag mindes den. Finns det någonting man kan kalla popkaramell så är det den.
I dag ska jag lägga ut texten om en av nittiotalets allra finaste hits. För mig är det svårt att komma ihåg speciellt många hits från detta decennium. I och för sig lyssnar jag aldrig på radio sedan ett decennium tillbaka. Men framför allt känns det inte som att melodierna hade samma benägenhet att klistra sig fast på nittiotalet, som under åttiotalet, då hitmelodierna lyste upp mörkret med grälla neonfärger. Kanske är det bara jag som har den åsikten? Så har nog i och för sig sextiotalet jämförts med sjuttiotalet och sedan sjuttiotalet med åttiotalet.
"Always Have, Alway Will" på Pepsi Chart:
Jag hade inte varit speciellt imponerad av Göteborgskvartetten tidigare, även om "The Sign" häftat sig fast längs hjärnstammen och hade en väldig fin melodi i versen. Men jag tror att det var 1998 som Ace Of Base förvånande nog drämde till med en poppig Motown-pastisch, "Always Have, Always Will". Låten är visserligen tillbakablickande, men också gediget hopsnickrad i enlighet med den hantverkstradition som är lika gammal som popmusiken själv. Hur vanligt var det med Motown-inspirerad pop på nittiotalet? Den fick radion att glöda varmt och tryggt igen ett kort tag.
