Band jag minns med värme del 3 - The Girls

The Beatles musik har varit ordentligt ute i kylan ett bra tag nu. Gruppens hipfaktor och status har under åren verkligen pendlat. Men jag minns att det kom mycket popmusik med beatlesvibbar under åren 1989-92, både utomlands och i Sverige. Det hade då gått 20-25 år sedan The Fab Four hade varit verksamma och så långt i efterhand brukar nostalgin slå till med full kraft hos de som träder in i medelåldern, men det inspirerar i regel yngre med och det ger en revival.

Efter ett långt 1980-tal fanns det definitivt en längtan tillbaka till den oskuldsfulla och optimistiska tidsera som The Beatles representerade. Låtar från den här tiden som jag minns med värme är Sowing The Seeds Of Love med Tears For Fears, Mayor Of Simpleton med XTC, Veronica med Elvis Costello, The King Is Half-Undressed med Jellyfish och There She Goes med The La's. Även självaste Paul McCartney återvände 1989 till sin beatles-era med sin framgångsrika platta Flowers In The Dirt och särskilt med singlarna därifrån My Brave Face och This One. Jag älskade förstås allt som ekade The Beatles och köpte en hel del skivor i den genren.

Hemma i Sverige fanns det också en uppsjö av band och artister som körde beatlesaktig pop, till exempel Stonecake, Beagle, Eggstone och Pontus & Amerikanerna (särskilt i början när de sjöng på engelska). En hel del inhemsk beatlespräglad pop från den tiden låter lam och lite töntig idag. Men det band som jag tycker håller bäst 20 år senare är dock sorgligen bortglömda The Girls.


The Girls - I've Been Doing Me Wrong (1992)


The Girls - Living On The Moon (1992)

Deras popmelodier var utsökta och de hade ett driv i musiken, men den var också på något sätt minutiös. Gruppen nådde aldrig större publik framgång, kanske för att de utstrålade en närmast akademisk stilmedvetenhet. Det var kanske symtomatiskt att The Girls var en popgrupp baserad i den skånska lärosätet Lund. Faktiskt bodde gruppens frontman och låtskrivare Ola Främby på studentområdet Parentesen samtidigt som jag också hade ett rum där. Dessutom var han kursare och polare med några på min korridor och besökte oss ibland. Jag var mycket väl medveten om att han var med i The Girls, som var poptidningen Now & Thens favoritband (en The Girls-flexi följde med tidningens andra nummer) och de stod mycket högt i kurs även på Sound Affects.




The Girls - Ah This Must Be Hell (1991)

I mina ögon var denne arkeologistuderande välklädde unge man en popstjärna. Ola hade alltid snyggt skurna sextiotalskostymer, smala slipsar och rökte pipa. Han var sharp, världsvan och dessutom rolig. Han hade gett ut överjordiskt bra singlar. Jag var en sex år yngre, kom från en liten by på vischan och hade nyligen kommit till Lund. Självklart var jag starstruck, men försökte hålla mig cool, rädd att min beundran skulle bubbla upp till ytan. En gång när det dracks öl i korridorsköket spelade jag skivor och impade på Ola genom att spela Nick Lowes suveräna andra platta Labour Of Lust. Den natten somnade jag med ett leende på läpparna. En annan gång åkte vi till Staffanstorps Gästgiveri och åt smörgåsbord. Efteråt gick vi på guidad vandring i Staffanstorp där Ola växt upp och han berättade anekdoter från sin tonårstid som mods.


The Girls - So Be It (1988)

Ola Främby och jag i mitt korridorskök någon gång 1992. Som du ser hade jag väldigt svårt att överhuvudtaget se normal ut i den lokala popstjärnans närhet.

När konsertstället Godsmagasinet i hemstaden Simrishamn hade sin officiella öppningskväll 1992 kunde jag, sprickfärdig av stolthet, presentera The Girls på scenen, eftersom jag bokat dem. Jag var så entusiastisk att jag råkade ge Ola en örfil med handflatan när jag slog ut med min långa arm i en välkomnande gest. En sån liten grej man bär med sig resten av livet som ett mycket pinsamt ögonblick. Men live var The Girls energiska, tajta och givetvis snyggt klädda som en riktig poporkester.

Jag väntade otåligt på att deras första album skulle komma och slå världen med häpnad. Månaderna segade sig fram. Men när skivan slutligen landade i skivaffärerna i slutet av 1992 var den inte det mästerverk jag väntat mig eller var det så att min musiksmak förskjutits under tiden i en annan riktning? Möjligen bidrog den studentikosa titeln till att jag svalnade, It's Not For The Öskön. För smarta för sitt eget bästa och kanske för mycket på en gång med en hel fullängdare?

Åren gick och jag bytte faktiskt bort mina skivor med The Girls. När jag för första gången hörde fullträffen Last Nite med The Strokes, nästan tio år senare, fick jag omedelbara och oväntade associationer till just The Girls. I samma sekund förstod jag hur jävla bra de varit!


The Girls - Don't Say No (1991)

Jul igen

Om knappt fyra veckor är det julafton. Så där lagom kul. Vad kan då vara mer passande än att se hur julen firades i Holland 1974, åtminstone i TV-programmet Van Oekel’s Discohoek? Brinsley Schwarz orkar inte ens låtsas att de spelar på riktigt, men verkar ha rätt roligt ändå. Uppenbarligen en lyckad jul.

Blue Nun

Idol. Ett ord lika slitet som innehållslöst. Oftast. Fast visst har även jag idoler, människor jag beundrar lite extra som Calle Palmer, Carl Barks, Raymond Chandler, Nick Lowe och kanske en handfull till.

I dag fyller hursomhelst Nick Lowe 60. Första gången jag såg honom live var med Rockpile på AF, Lund i slutet av 70- eller början av 80-talet. En alldeles utmärkt spelning.
I kylskåpet finns därför en halvflaska Blue Nun på kylning, vinet som sägs ha varit Nick Lowes favorit under eran som nästintill rockstjärna.

Favoritvin eller ej, helt klart är att Nick Lowe 1981 producerade en platta med June Carter Cashs dotter Carlene Carter som heter Blue Nun. Säkert är också att Carlene Carter 1979 blev Nick Lowes första hustru. Ett inte helt igenom okomplicerat äktenskap. Men som alla vet: true love travels on a gravel road. Sägs det.

Här en intervju med Carlene Carter, när hon fortfarande var fru Lowe, från Måndagsbörsen hösten 1981: ”Carlene is married … är gift med en kille som heter Nick Lowe och är en mycket berömd rockstjärna och producerar hennes skivor med mera.”

Ja jäklar, det är nog lika bra att öppna vinaren ändå. Skål och grattis på 60-årsdagen, Nick!

Pop när den är som allra bäst?

At my age – true love travels on a gravel road

I dag är det, om någon mot förmodan missat det, 30 år sedan Elvis dog. Ett faktum som på något sätt bör högtidlighållas. Även om nu Sex Pistols betydde betydligt mer för mig än Elvis 1977 … Till exempel genom att genom att lägga ut ett klipp med en låt som numera förknippas med jubilaren, True love travels on gravel road – fast den här gången med Nick Lowe vid mikrofonen.

True love travels on a gravel road är en av höjdpunkterna på The impossible bird från 1994; plattan som var starten för en ny musikalisk era för Nick Lowe. En grusig väg han oförtrutet fortsatt ända fram till sommarens lp At my age. Plattan där man kan hitta Long limbed girl, här i en inspelning från BBC för några månader sen.

Ja, just det, Elvis Presley. True love travels on a gravel road finns på den lysande plattan From Elvis in Memphis från 1969, kanske hans allra bästa lp, som spelades in i American Studio hemma i Memphis. Mer soul än under de här inspelningarna var han aldrig, Elvis.

Producent för From Elvis in Memphis och den efterföljande From Memphis to Vegas/From Vegas to Memphis från samma inspelningstillfälle var den i dag semilegendariske Chips Moman. Under tre år spelade han och Americans suveräna studiomusiker på 122 soul-, pop-, rock- och countryhits. I sanning inte illa pinkat.

Tyvärr finns inte någon inspelning med True love travels on a gravel road med Elvis på You Tube, men väl hans jättehit Suspicious minds som också spelades in i American i början av 1969. Fast det var på håret att Elvis spelade in den. Hans manager Colonel Tom Parker krävde som vanligt sin del av förlagskakan, 25-50 procent, för att Elvis skulle spela in låten, vilket fick Moman som ägde förlaget att surna till rejält: ”I’ll tell you what, boys, you can consider this as a very expensive demo session – as a matter of fact I’ll do it for free. No charge. But don’t you ever come back in this studio again”.

Nåväl, allt löste sig med Suspicious minds, vilket fick Elvis att toppa hitlistorna i USA för första gången på sju år. Här i en lång version från 1970 med en vilt rockande Elvis i vit sparkdräkt.

Frid över Elvis minne. Om han nu verkligen är död, vill säga.

Men vem är den lille rödhårige?

Brinsley Schwarz kör "Surrender To The Rhythm" på The Old Grey Whistle Test (BBC 2) år 1973


Jag fortsätter helt sonika att pumpa ut pubrock till alla er som törstar efter mer. I dessa dagar när den silverhårige Nick Lowe är aktuell med sitt hyllade album "At My Age", känns det extra roligt att visa honom som ung valp i Brinsley Schwarz. I vissa lägen kommer jag troligen att förbli tonåring rent mentalt, det gäller till exempel att jag fortfarande tycker det är coolt när sångaren lite nonchalant har ett tuggummi i munnen. Detta lilla Toy väger upp Nick Lowes förbryllande frisyr, som snarast minner om killarna på teknisk linje under gymnasietiden i Simrishamn i slutet av 80-talet.

Men vem är den lille rödhårige på bas då? (Va, det är väl Nick Lowe som är basist? Den uppmärksamme nörden noterar givetvis att medlemmarna i Brinsley Schwarz har bytt instrument med varandra under TV-framträdandet. Och eftersom man körde live i det klassiska musikprogrammet The Old Grey Whistle Test imponerar ju bandet stort!)

Den rödskäggige keruben i Tv-framträdandet heter Ian Gomm var egentligen gitarrist och fortsatte solo efter upplösningen av Brinsley Schwarz. Han fick faktiskt på egen hand en större hit än vad Nick Lowe någonsin fick. År 1979 klättrade "Hold On" upp ändå till tolfte plats borta i USA. Ian Gomms musik är snällare och mer slätstruken än säg Nick Lowe och de andra new wave-hjältarna. Den befinner sig ofta i den syrefattiga miljön mellan pop och rock. Jag kan inte med bästa vilja påstå att Ian Gomms plattor (som man överallt hittar på vinyl för en tia) är särskilt bra, men jag behåller dem ändå för att jag på nåt sätt känner sympati för honom.

Nick Lowe - People change

Jag har blivit inbjuden att skriva på denna blog av Magnus Svensson, en god vän sen snart 20 år tillbaka. Ämnet är fritt och jag har för ett tag sen halvlovat något om Polly Styrene efter intervjun i senaste/sista numret av SEX. Men jag tänker istället bjuda på vad jag för närvarande finner mest hörvärt. Det blir då också en liten, mycket liten, introduktion av vad jag helst lägger mina öron (och pengar) på.

Vi börjar med Nick Lowe ”People change”, en låt från hans senaste cd "At my age", utgiven i dagarna. Nick åldras med värdighet, i likhet med ex Robert Wyatt och försöker inte hålla på som om han var för evigt 22, till skillnad från t ex medlemmarna i U2 eller de flesta i Rolling Stones.

I stort, den sackar något i slutet, är "At my age" en uppvisning i bra låtar med underbara arrangemang utan att någon gång bli stelt eller styltigt. Det är absolut inte nydanande, ibland påminns man om Sinatras "Watertown" ibland är Johnny Cash närvarande. Låten "People change" är pärlan, den rullar på med en melodi som inte är helt omedelbar, men man vill ändå höra den igen så snart låten är slut. Likheten med t ex några av NRBQs allra bästa låtar är slående. Allt bara finns där och man får känslan av att musiken bara flödat fram under inspelningen. Van Morrison och The Band är andra artister som kan ge mig samma känsla av otvunget sväng.

Nick Lowe har funnits i mitt medvetande länge. Magnus S hade med några tidiga låtar, bl a "Marie Provost", på ett av hans tidigaste blandband i början på 90-talet. Men även om låtarna var bra så föredrog jag då Elvis Costello som var mer förknippad med punken. Medans Costello numera blir allt mer teoretisk i sitt musikskapande, förfinar Nick sitt enkla och känslofyllda uttryck. Jag vet ialla fall vad jag föredrar.



Spengochrille