Eleganter del 4 - Dion

My endless quest for tenderness has liberated me

Så öppnade Dion sin lätt country-färgade sång, Running Close Behind You. Våra bakgrunder är vitt skilda, men jag kan verkligen känna igen mig i denna rad, i egenskap av en man som vänder sig mot machofasoner. Redan vid 33 års ålder hade Dion hunnit reflektera över och omvärdera ett och annat. Kanske är det dit jag också är på väg.


Dion - Running Close Behind You

Dion DiMucci växte upp i en italiensk-amerikansk machokultur i ökänt hårda Bronx. Han var inte torr bakom öronen när han vid fjorton började dricka och började ett par år senare också missbruka heroin. Innan han var fullvuxen försökte han hävda sig som man och höll upp en gatutuff fasad, även om den hade sina sprickor; en av de tidigaste egna låtarna hette Born To Cry och även den stora hiten, den till synes machoskrytiga The Wanderer, hade dubbla bottnar. I efterhand har Dion i intervjuer hävdat att han inte blev vuxen, eftersom såväl spriten, knarket som popkarriären hindrade honom.

Efter ett mycket framgångsrikt tidigt 60-tal, som upphörde ungefär samtidigt som The Beatles landade på Kennedy Airport i februari 1964 för sitt första USA-besök (gruppen dock hedrade senare Dion genom att sätta honom som ende sångare förutom Dylan i persongalleriet på Sgt. Pepper-omslaget), försvann han från topplistorna. Han rörde sig med tidigare sällan skådad artistisk integritet mot blues, folk och så småningom folkrock. Samtidigt gick han igenom en livskris och heroinmissbruket tilltog. Även i ett sådant tillstånd var Dion en briljant låtskrivare och sångare.


Dion - Tomorrow Won't Bring The Rain


Till slut stod han vid självmordets rand. Dion hade vid 28 års ålder en framgångsrik karriär en bra bit bakom sig och kände inte att det fanns något kvar av livet. Han fick då plötsligt en stark religiös upplevelse. Frankie Lymon, en annan föredetting och tillika väns dödliga överdos i början av 1968 blev också en tankeställare för Dion. Med frun Susan och deras lilla dotter flyttade han till Miami och med stöd från hennes familj kunde han bli kvitt sitt missbruk.

Ett halvår senare var han återigen högt uppe på topplistorna med Abraham, Martin and John (se ett liveframträdande ur en TV-show från hösten 1968 som visar en kraftigt förändrad Dion). Han hade kommit ut på andra sidan som en mogen och kontemplerande singer-songwriter med sitt flödande ackustiska gitarrspel och den själfulla rösten som han använde så ledigt men skickligt.

Sedan fick Dion och Susan ytterligare två döttrar i tät följd och de levde ett stilla familjeliv i Florida. Men samtidigt var han produktiv och släppte fyra album i rask takt i början av 70-talet. Hör slutligen på en man som funnit harmoni. Lyssna efter den dämpade orgeln, vars toner diskret rinner pärlande fram som en klar fjällbäck.


Dion - Peaceful Place

Eleganter del 3 - Judee Sill

Jag var inte beredd. Den gick rakt in och rotade i mina känsligaste vrår. Det gick liksom inte att stålsätta sig och ta herraväldet över låten.

boomp3.com

Temat var kristet som så ofta i Judee Sills låtar, men här inte så uttalat, utan i form av antydningar och några laddade nyckelord. Jag tror att låten handlade om frälsning i den mörkaste av stunder. Kanske rörde det sig om förlåtelse eller välsignelse. Jag ska inte svänga mig med kristna termer, eftersom jag inte riktigt förstår deras djupaste innebörd, men temat var allmänmänskligt och det berörde mig. Eftersom jag hade läst om Judee Sills liv, fick jag bilden av en nära-döden-upplevelse och religiös uppbarelse i samband med en överdos i en knarkarkvart.

Denna pianoburna hymn eller psalm är trots sitt budskap om nåd som en djup sjö om natten, med svart vatten som reflekterar ett totalt mörker. Man vågar knappt ta ett kvällsdopp, för man är osäker på vad som finns under ytan. Hennes röst är märkligt nog samtidigt omslutande intim och fjärran, vilket nästan ger spöklik effekt. Men så heter det också the Holy Ghost på engelska. Av någon anledning tycker jag att Judee Sills framförande av The Kiss påminner mer om The Carpenters än säg Joni Mitchell. Även om den ibland var gömd under leende durackord och sockrade arrangemang hade The Carpenters en slags mörk botten i sin musik, framför allt i Karen Carpenters sorgsna röst.

Jag kan tänka mig att The Kiss är fantastisk att lyssna på i ensamhet på morgonen före gryningen om vintern. På morgonen är man som mest sensibel. Jag minns hur mäktigt det var att spela Velvet Undergrounds Candy Says klockan åtta på morgonen i december månad på jobbet på Glimmingehus borg, då jag bytte om till mina medeltidskläder i den dragiga personalbyggnaden, med den vindpinade råkalla skånska slätten utanför fönstren.

Den sedan länge bortglömda Judee Sill fick slutligen ett slags postumt genombrott, efter att hennes album för första gången släppts på CD för fyra år sedan. Många har sedan dess skrivit om hennes musik och levnadsöde. Hade Lennart Persson skrivit om Judee Sill, hade han inte kunnat sluta vältra sig i hennes uppväxt i en dysfunktionell alkoholiserad Hollywood-familj, hennes tunga missbruk av heroin och kokain, supande, horande, beväpnade rån, bilolyckor, tablettmissbruk och den slutgiltiga överdosen som ändade hennes liv vid trettiofem år 1979. Ändå var Judee Sills musik alltid upplyftande, ja nästan frejdig. Därför skilde sig The Kiss i sin stämning. Jag fascineras över hur en människa som inte tycktes kunna hantera sitt liv, ändå behärskade och använde sina uttrycksmedel fullt ut.

Eleganter del 2 - Tom Rush

Trots att texterna inte är speciellt viktiga i förhållande till musiken för mig, så finns det då och då fraser som griper tag och ruskar om själen.

You can’t hide the truth with a happy song

Jag satt ensam med en mugg kaffe och en cigarett, nedsjunken i min begagnade brandgula soffa på studentrummet i Uppsala och begrundade mitt misslyckande. Samtidigt sjöng Tom Rush låten Rainy Day Man. Han manade mig att vända blicken inåt och börja skrapa på den blanka ytan, att jag borde ta mig förbi min egen ytlighet. Jag var tjugofyra år. Mina universitetsstudier låg i aska och jag visste inte vad jag skulle göra av framtiden.


Tom Rush - Rainy Day Man

Rainy Day Man är i min värld den mest angelägna av alla singer/songwriter-låtar. Den var inte så mycket en vändpunkt, men en startpunkt i sökandet efter vem jag egentligen var. Under lång tid hade jag byggt upp en fasad som också blev en orubblig självbild. I den var jag en genomtrygg, skojfrisk och rent av briljant korsning mellan mina TV-hjältar från barndomen – Lasse Holmqvist och Hasse Alfredson – som en vandrande kliché av en fryntlig skåning. Att förtränga alla ”dåliga” känslor var min etablerade metod. Men det fanns något annat kvar inunder. Mina förnimmelser var inte direkt behagliga, men det kändes bra ändå.

När jag mötte amerikanen Tom Rush på hans självbetitlade album från 1970 var han fem år äldre än mig. Han kändes betydligt mer mogen och sammansatt. Det var som om Tom Rush var jordnära, men också hade en drömmande blick. Hans framtoning var odiskutabelt manlig och på samma gång känslig, en kombination som jag inte var van vid med min bakgrund. Och när han i sångerna berättade om svåra saker var han intim och samtidigt samlad, som om han hade känt dessa känslor många gånger tidigare. Hans balanserade uttryck visade sig inte minst i hans eleganta frasering och sofistikerade sätt att spela akustisk gitarr. Jag ville vara som Tom Rush.


Tom Rush - Child's Song

Jag spelade den underbara LPn Tom Rush ständigt i ett par år och letade samtidigt efter det mera svårfunna albumet The Circle Game, som jag till slut fann på en skivbörs i London. The Circle Game är hans erkända mästerverk, som saknade motstycke i singer/songwriter-genren när det kom ut 1968. Skivan är en glimmande vacker sångcykel, omsluten av en skir väv av raffinerade arrangemang och en hög och rymlig produktion. Med varsam hand och röst tolkade han oftast låtar av oetablerade singer/songwriters vid den här tiden – främst Joni Mitchell, Jackson Browne och James Taylor (som skrev Rainy Day Man). Själv var Tom Rush inte sämre som låtskrivare, om än inte så produktiv. Detta bevisade han en gång för alla med No Regrets, som avslutade skivan majestätiskt.

Trots allt är den tidigare nämnda skivan Tom Rush min personliga favorit. Gripande sånger av finaste singer/songwriter-snitt varvas med ett par ettriga countryrocklåtar. Från att ha varit nästan uteslutande sofistikerad på The Circle Game, ger han här också utrymme åt en enkelhet. När jag funderar över vad som är så bra, förutom musiken, kommer jag på att de flesta låtarna på skivan handlar om hur man förändras i livets olika skeeden. Och det är lätt att spegla sig i.

Eleganter del 1 - Gordon Lightfoot

I det tredje numret av tidningen Pop år 1993 gjorde Lars Nylin en omfattande exposé av tjugofem singer/songwriters från sent sextiotal och tidigt sjuttiotal – Döda poeters sällskap. Denna artikel tjänade som en regelrätt vägkarta in i en fängslande värld för unga musikintresserade som mig och den sådde de första fröna till en ny singer/songwriter-era i vårt land.

En artist som inte alls fanns med i uppställningen var kanadensaren Gordon Lightfoot. Fortfarande tio år senare var han helt okänd för mig och jag plockade upp en skiva med Lightfoot bara för att omslaget såg lovande ut. Det tog tid innan jag började uppskatta den, men den åkte i alla fall med i CD-bunten ner i väskan innan vi for till BB och min äldste son skulle födas. Efter fem dramatiska omvälvande dygn på avdelningen visade det sig att det var Lightfoots skiva som gått varmast. Det var som om Gordons röst lugnade och stöttade. En riktig man med värme och mognad var vad en nybliven pappa som mig behövde där.

Vid senare efterforskningar har jag förstått att Gordon Lightfoot var och är en gigant. Han hade fyra riktigt stora hits i eget namn på sjuttiotalet. Hans låtkatalog är omfångsrik och listan över artister och band som har gjort covers är lång, några namnkunniga exempel är Elvis Presley, Bob Dylan och Johnny Cash. Dylan sa en gång med beundran att när han hörde en låt av Gordon Lightfoot önskade han att den kunde fortsätta i all evighet. I hemlandet Kanada har Gordon i det närmaste status som nationalhelgon. Ron Sexsmith – en av vår tids stora singer/songwriters – håller sin landsman högst av alla, vilket också går att höra. Här i Sverige fick Jerry Williams en hit med Cotton Jenny år 1972 och försökte följa upp framgången med ytterligare två Lightfoot-skrivna singlar till. Jag har till och med hört klassikern If You Could Read My Mind i housediscotappning pumpa ut från ett lastbilsflak med rusiga studenter.

Jag kan visst förstå att vissa tycker att Lightfoot är träig, trots att musiken ofta har ett lätt och obesvärat anslag. Med sin varma känsliga barytonröst och sin musik som utgår från en hemvävd folkcountry är Gordon Lightfoot i så fall en ek med kraftig stam och en vid trädkrona. Jag kan få svalka under denna ek när det blir hett om öronen eller ta skydd undan regnet.


Gordon Lightfoot med Saturday Clothes år 1970

Börja med albumen Summer Side Of Life [1971], If You Could Read My Mind (ursprungligen betitlad Sit Down Young Stranger) [1970] och Sundown [1974] om du är nyfiken på denne elegant.