Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 5

Precis som den ost som ostälskaren faller för har musiken jag som gillar ofta också en lätt doft av mögel. Skivorna har ibland stått i decennier i fuktiga källarförråd eller vindsutrymmen, bortsorterade och glömda. En viktig tid i en människas liv har stoppats i en låda lämnats stående där det är släckt och låst. När jag bläddrar vinyl på skivbörsar, loppisar eller mässor slår ibland en instängd, kvalmig lukt upp från omslagen i åldrande kartong. Men det gör mig ingenting, det är just de plattorna jag håller av mest. Här finns vittnesbörder av en tid som flytt och dessutom fantastisk musik som inte går att återskapa.

En epok som verkar stå särskilt lågt i kurs är det tidiga 70-talet - såvida det inte gäller hårdrock, symfonirock, svensk progg eller kristna singer/songwriters - som har sina dedikerade skivsamlare beredda att betala stora summor för en ovanlig bit vinyl. Läs mer om varför det softa 70-talet fortfarande är väldigt prisvärt.

Om det spelades pop i början av 70-talet så var det oftast veteraner från 60-talet som låg bakom den. Vad få vet är att The Hollies hade en formtopp vid den här tiden. Visserligan hade gruppen ett par hits då fast i en rockigare kontemporär stil, till exempel Hey Willy och Long Cool Woman (In A Black Dress), vilken låter extremt mycket som Creedence Clearwater Revival. Men albumen verkade få bry sig om ens när de kom, vilket är synd för de är proppfulla av fina spår. Förutom rock- och gospelutflykterna (som ibland funkar förvånansvärt bra) utvecklade The Hollies sitt eget sound och den lätt kolsyrade trestämmiga pop de en gång blivit kända för. De hade låtit poplåtarna mogna och lagt till ytterligare några nyanser till dem. Jag vill passa på att nämna de fina plattorna Confessions Of A Mind (1970), Distant Light (1971), till och med Romany (1972), där vår egen Mikael Rickfors medverkade när han var Hollies-medlem.


The Hollies - To Do With Love (1971)

En av de finaste låtarna från perioden är onekligen To Do With Love. Lyssna på den fingerfärdige Tony Hicks utsökta spel på den akustiska gitarren, den sköna stunsen hos bandets rytmsektion och det oemotståndliga dragspelet.

Men det finns mer hemtrevlig och varm musik från denna epok...


Ett av de bästa exemplen är gruppen McGuinness Flint, som bestod av gamla medlemmar från Manfred Mann [Tom McGuinness] och John Mayall's Bluesbreakers [Hughie Flint], keyboardisten Dennis Coulson samt multiinstrumentalisterna Benny Gallagher och Graham Lyle. McGuinness Flint hade två stora hits, When I'm Dead And Gone och Malt And Barley Blues, hemma i Storbritannien 1970-71. Det var enkla, klämmiga dängor på akustiska instrument som gav en gammaldags känsla som funkade kommersiellt vid den här tiden. Man kan säga att McGunniess Flint var ett brittiskt The Band. Förutom en ganska jordnära hållning var de musikaliskt ganska varierade.


McGuinness Flint - Klondike (1971)

Jag vill lyfta fram en spröd, underskön ballad från det andra albumet, Happy Birthday, Ruthy Baby. Jag brukar särskilt njuta av de fina kammarstråkarna i Klondike.

Bert Jansch = oförglömlig?

Boomp3.com

Ibland glömmer jag bort guldkornen i skivsamlingen. De där fina, ljuva plattorna som jag tycker så bra om, men som av någon oförklarlig anledning kan stå ospelade under långa perioder. Jag har försökt hitta lösningar på detta problem men inte funnit något klockrent.

Ett av gitarristen Bert Janschs finaste album är Rosemary Lane från 1971. Utsökt, intim, akustisk folk/singer-songwriter-musik av högsta klass. Kanske ett bra exempel på en skiva som jag borde plocka fram oftare.


Silly Woman

Maskulint, hårigt, svettigt, fantastiskt!

Det kanske inte är så många som jublar och håller med, men jag vill bara berätta här att jag inte skulle klara mig utan Deep Purple och deras konstnärliga höjdpunkt till album, nämligen Fireball. God knows att jag vurmar för åtskilliga veka och mjuka musikstilar - men kommer tidiga Purple, Zeppelin och Sabbath på tal, då blir jag en tiiigerrr. Och när riffet i No One Came återkommer efter ett litet break, ca 1 minut innan låtens slut, då hamnar jag i musikalisk extas och skjuter iväg som en eldkula.

boomp3.com

Bill Fay ger mig kraft och tröst

När man bloggar om musik handlar det ofta om att sprida bra musik - och gärna hitta en ny eller rolig infallsvinkel i samma andetag. Man förenar nytta med nöje och förhoppningsvis är det någon därute som läser och lyssnar. Men det finns ett litet problem: den allra bästa musiken fullkomligt skiter i skrivglädje och snygga ordvändningar. Allt man formulerar blir lika platt som dagens bildskärmar.

Hursom, jag tänkte här lämna utrymme åt musik som ger mig en spirituell, andlig och närmast religiös lyssnarupplevelse varje gång jag hör den. Jag talar om Bill Fay och låten I Hear You Calling, från albumet Time Of The Last Persecution (1971). När skivhyllan ler hånfullt mot mig och det framstår som att precis allt i den är uselt, då brukar jag ta fram den här låten och finna god tröst.

boomp3.com

Skivhyllan: Kjell Höglund – Undran (1971)

En sak är att dö för det
som man aldrig trott sig se
en annan sak att dö för det man anat

Punk. Visst de skulle dröja men det är faktiskt så att delar av den idag ofta kollektivt bespottade proggen innehöll element av prepunk som var precis lika viktiga för vad som skulle komma att hända i Sverige som någonsin Stooges och Jonathan Richman i USA eller pubrocken i England. Proggen var både en vägvisare och något att revoltera mot. Något man kunde köra över med snabba ackord men också något man kunde dra nytta av när det gäller hur en egen musikkultur byggs rent praktiskt. Jag har alltid sett Kjell Höglund som en outsider på den svenska proggscenen. Han drogs minst lika mycket till mysticism som marxism och han var ofta hellre lekfullt naiv än plakataktiv men framför allt var han punk. I betydelsen att han gick helt sin egen väg. Att han gjorde det själv utan att vänta på andras godkännande. Något som dock inte var så svårt som man kan tro på den svenska vänsterkanten 1971. Det som senare skulle komma att skällas för den dogmatiska, stela, humorbefriade och osvängande proggen var fortfarande en helt öppen affär när Kjell gjorde sin första platta Undran.

1971 hade Hoola Bandoola Band precis övergett engelskspråkiga texter och gett ut sin första platta och dess namn hade faktiskt passat lika bra på en 80-talsbar med kopplingar till ultraliberala Frihetsfronten som någonsin Laissez faire. Hoolas första hette Garanterat Individuell. Det kunde ha varit en programförklaring för SAF men också för Kjell Höglund. Samtidigt kunde Contact släppa en så spelmansgille- och Evert Taube-doftande singel som Fyrvaktarens Dotter (om inte låtskrivarnaTed Ström och Lorne de Wolfe tokspisat Balladen om Briggen Blue Bird av Hull innan de satte ihop den ska jag äta upp mitt ex av Till det kämpande Vietnam som är precis så tråkproggig som ni föreställer er med stelopererat osvängig frireligiös sång och baksidestext av Jan Myrdal och allt) på storbolaget Polydor och ändå ses som ett proggband och året efter gav Charlie och Esdor ut den tokflummiga Grönt e skönt på proggens moderskepp Musiknätet Waxholm (MNW), en EP som låg betydligt närmare Pughs debutplatta Ja dä ä dä än partiprogrammen från VPK eller KPML(r). Proggen var helt enkelt mer än vad det vid första anblicken kan verka men nu skulle det ju handla om Kjell Höglund.



Själv köpte jag Kjelles debutplatta Undran på lilla affären Ängsull (mest känd för att de sålde mycket gamla militärkläder och att försvarets Rysslandsexpert Kihlsten var make till ägarinnan) i Uppsala för en tia för knappa femton år sedan. Det står hans namn, skivtiteln och ett telefonnummer handtextat på ena etiketten medan den andra bara lyser vit. Inget omslag och ursprungligen saknade plattan det. Historien om Undran och låtlistan hittade jag istället på dubbeln Undran och Blomstertid (från 1979?) där Kjell samlat sina två första skivor. Vid det laget fanns det till och med ett skivbolagsnamn i form av Alternativ. Det var ju det han var. På baksidan av dubbeln berättar han om hur man gör sina egna skivor och det är här det blir punk eller åtminstone DIY. Do It Yourself. Gör det själv. Det var det punken ville lära oss innan den kidnappades och kläddes i nitar och tuppkammar. Kjell låg bara lite före.



Jag ger er en radda lösryckta citat från skivomslagets baksida: ”Vi spelade in fyra gånger hemma i min lägenhet”, ”När vi spelat in två gånger insåg vi att det fanns något som heter lågbrusband”, ”Sen fick vi höra att det skulle kosta femhubndra att få banden klippta med sångerna i rätt ordning och lämplig paus mellan dom. Bengt gjorde det istället”, ”När vi kom till Europafilm för gravering blev det en jäkla cirkus”, ”Vi hade inget konvolut till att börja med utan bara en vit innerpåse, och vi hade otryckta etiketter som jag själv fyllde i”, ”Sen sålde vi till vänner och ute på stan och på krogen och på studenthem och sisådär och nästan alla trodde att det var något skumt”, ”Och bry dig inte om dom som tycker det är larvigt och att bara dom som är jättebra ska göra skivor och att det måste vara supersound och helst fyrakanalsstereo. Dom har inte fattat vad som håller på att hända”.

Hur låter det då? Taffligt, eget, barnsligt, vackert, tunt, vispoetiskt, naivt, ålderdomligt. Visa dagar har jag verkligen svårt att förstå vad jag ser i det här men andra vill jag bara sitta på ett solvarmt golv och försvinna in i Kjells värld. Några år i mitten och slutet på 80-talet hade Kjell faktiskt något som kanske kan kallas för hits med låtar som Maskinerna är våra vänner, En stor stark och Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför. Den sistnämnda en nyinspelning av andra spåret på Undran. Tyvärr var låten den här gången inte ”…inspelad på valborgsmässofest hos min vän trollkarlen. Därav den skrattande flickan.”



Kjell Höglund har förstås gjort mängder av skivor, skrivit böcker och gett konserter i massor sen Undran kom ut första gången men frågan är om han någonsin igen träffat så rätt, om han så perfekt slagit an den naiva strängen men samtidigt kommit ihåg att myntet alltid har två sidor. Det är ju trots allt här som Gustav bor under en trappa/ där bor och hans mamma och pappa och det är här vi kan Titta på Tant Solen/ Hur hon breder ut den gula kjolen samtidigt som vi får komma in i Tekniska Röntgencentralen där Vi har så många fina och glänsande maskiner/som pekar ut dom skyldiga och ger dom mediciner och det är här Kjell sjunger Jag har hört smällen från en handgranat/den låg i magen på en soldat/det gjorde mej desperat i låten Jag bor i en butelj. Medan jag lyssnade på Undran och kontrollerade lite fakta på Kjells hemsida och MySpace fick jag reda på att han varit väldigt dålig under hösten men att han ska vara på bättringsvägen. Jag hoppas verkligen att han ska kunna fortsätta att gå sin egen väg.



Jag avslutar som jag började. Som Kjell gör på skivan.

märk hur marken skakar, snart är stormen här
stormen före lugnet som kommer

Skivhyllan: The Sutherland Brothers Band - s/t (1971)

Jag besökte min vän Claes i hans nya hemstad High Wycombe (halvvägs mellan London och Oxford) för två år sedan. Efter att han skjutsat mig från Heathrow och vi hade ätit pastasallad i hans hem, hoppade vi in i bilen igen för att köra ner till stan innan skivbörsen stängde. Vi njöt och bläddrade i de dignande backarna. Jag försökte i vanlig ordning pracka på honom en massa skivor. Plötsligt fiskade jag upp en platta och sa att med tanke på omslaget är den antingen fantastisk eller skitdålig, utan att veta ett dugg om Sutherland Brothers. Jag stoppade tillbaka den i skivbacken, eftersom jag redan hittat en hel del annat av namn som jag bättre kände till.

Men skivan med det lovande omslaget lämnade mig ingen ro. Väl hemma i Stockholm köpte jag den, bara ett par veckor senare. Och tur var det, eftersom både den och Sutherland Brothers är en av de senaste årens största musikaliska upptäckter i min värld.

Denna bortglömda brödraduos debutplatta kan väl närmast betecknas som anglicana. En slags ackustisk poprock med en lätt anstrykning av engelsk folk, ungefär som på Rod Stewarts fina tidiga soloalbum från samma era. Sångaren Iain Sutherlands röst påminner om Ronnie Lanes. Det är en mycket engelsk och vemodig, lite vek eller hängig stämma. George Harrison hade också den typen av röst.

Inledande The Pie tar fullständigt tar andan ur mig. Kombinationen av den självklara rakryggade melodin och sårbarheten i sången är oemotståndlig.



Balladerna är den största behållningen. Bara syskon kan skapa så tight stämsång, vilket förstås leder tankar tillbaka till The Everly Brothers. Visserligen är stämningen i musiken ofta folky, men brorsorna besitter obestridligen en stark popkänsla och även rockdrömmar. Det funkar faktiskt också de få gånger The Sutherland Brothers Band gör låtar i en rockigare stil. Då låter det inte oväntat lite grand som Faces, som både Rod Stewart och Ronnie Lane var med i vid den här tiden. The Sutherland Brothers Band är ett helgjutet album.

Det finns anledning för mig att återkomma till Sutherland Brothers på Spengo.

Skivhyllan 1971 Denny Doherty - Watcha gonna do?

Under rubriken skivhyllan kommer jag framöver att lägga in texter om skivor som står i min skivhylla. Det kommer att vara en skiva vardera från året 1956 till i år. Jag kommer att föra fram mina personliga favoriter, sånt jag upplever är underskattat eller bortglömt. Om möjligt kommer jag att undvika skriva om skivor och artister som redan upptagit för mycket plats i tidningars och websiters outröttliga försök att skriva rockhistorien en gång för alla. Alltså även om jag älskar Pet Sounds, White light/White heat och Stand, så får de stå åt sidan.

Först ut är en soloplatta av en av tidigare The Mamas & Papas-medlem. Denny var kanske den mest välsjungande i denna vokalgrupp, ok i hård konkurrens med Mama Cass, men också den minst kända. Han står endast med som medkompositör på en låt på deras skivor, Got a feelin´ som också är med på denna platta. Denna låt som man utan att tveka kan använda som referens om man vill beskriva hur soft rock eller sunshine pop låter. Tyvärr gick Denny bort tidigt i år.

Plattan är ganska varierad förutom några lite softare låtar liknande den ovan beskrivna så finns det på A-sidan också några låtar som väl närmast kan beskrivas som countrypop, inga mästerverk och lite profillösa men klart lyssningsvärda. Han gör också ett Beatles covermedley med Here comes the sun och The two of us. Here comes the sun tillför inget nytt men The two of us är kul att höra. Den är av mig ganska förbisedd då den ligger på Let it be, som av mig rankas som den svagaste Beatles-plattan.

Mina två favoritlåtar är Neighbors, och The drummer´s song. Neighbors är en countrydoftande låt med en melodi som gungar fram i maklig takt. Härliga körer ger en familjär stämning, som förstärks av bilden på insidan av konvolutet med 22 personer och en fårhund, tankarna går till Ronnie Lanes 70-talsplattor. Och på konvolutets framsida ligger Denny och myser i ett rostigt badkar på stäppen någonstans. Kan bara komma på ett omslag till med personer i badkar och det är The Who sell out från 67, där Roger Daltrey ligger i några liter vita bönor.

The drummer´s song är bara den en anledning till att skaffa plattan. Jag älskar dragspelet som utan att bli för kaxigt ändå ger en extra dimension till den genialiskt enkla låten. Mina tankar går till en av mina nutida favoriter King Creosote som gärna använder sig av detta instrument utan att lämna popfacket.

The drummer´s song

Som helhet så når inte Watcha gonna do upp till John Phillips solodebut, men för de som är intresserade av 60-talets mjukare sida eller 70-talets singer/songwriter-scen så rekommenderar jag den varmt.