Där man minst anar...

För att knyta an till mitt förra inlägg så finner man ständigt fantastisk musik där man inte trodde man kunde hitta den...

På min högstadieskola fick man, för att komma till elevrummet på håltimmarna, gå genom en lång mörk passage i källaren. Från de grå asbestklädda takplattorna hängde sega stelnade spottloskor ned som stalaktiter och där satt mängder av snusprillor, som med stor skicklighet spottats ditupp. Det kunde det stå några killar från årskurs nio i den här gången och blänga på oss sjundeklassare. Det gällde att spela oberörd när man försökte slinka förbi för spela lite couronne eller hockeyspel innan lektionen i tyska började. De stora grabbarna scannade snabbt av ens svaga punkter, för att sedan kasta glåporden efter en som dartpilar i ryggtavlan.

Dessa hårdrockens pubertala stamkrigare hade tygmärken fastsydda på sina jeansvästar eller jeansjackor. Det fanns en värdeskala i tuffhet som rangordnade hårdrocksbanden. De som gillade den nya heavy metal-stilen vann. Om man hade Holy Diver med Dio var det riktigt fränt. Men detta var inget för mig.

Ronnie Dio - Where you Gonna Run to, Girl
(Det funkar inte att lägga upp en sticka idag, så klicka upp länken istället.)

Döm om min förvåning när jag härom månaden fick höra ett stycke charmig och snärtig Brill Building-pop av prima kvalitet och dessutom kryddad med fuzzgitarr. Låten Where You Gonna Run To, Girl var skriven av hitmakarparet Barry Mann och Cynthia Weil och spelades in av Ronnie Dio & The Prophets år 1965.

Ja, det är samme Ronnie James Dio som skulle skaka om metalvärlden i början av 80-talet (eller var han densamme då). Ronnie hade börjat spela i band redan som femtonåring i slutet av 50-talet. Då karln långt senare stod och svingade svärd i nån slags mörk fantasymiljö i videon till Holy Diver var han för bövelen över fyrtio.