Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak



Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.

Cover Lover pt. 6 - If I Thought You'd Ever Change Your Mind eller (I Will Bring You) Flowers In The Morning

Det finns en melodi som ursprungligen hette (I Will Bring You) Flowers In The Morning eller som också kort och gott benämnts Flowers In The Morning, men som blev en hit under titeln If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Det är en majestätisk ballad som genom sin egen kraft och skönhet alltid lockat fram fina tolkningar.

Den skrevs i slutet av sextiotalet av den engelske kompositören, arrangören och producenten John Cameron (som i början av sin bana arrangerade den mäktige Donovans låtar från Sunshine Superman och framåt). Jag upptäckte häromdagen att Cameron på sextiotalet släppte en platta i eget namn med titeln Cover Lover. Vilket märkligt sammanträffande!

Det är mycket möjligt att det svenska bandet Blond - den kortlivade fortsättningen på Tages - var först ut. Våren 1969 befann sig göteborgarna i Advision Studios i London för att spela in den fantastistiska skivan The Lilac Years (som sedan floppade så det stänkte). Mannen som anlitats för att arrangera vissa låtar var själve John Cameron. Låten bär hans originaltitel (I Will Bring You) Flowers In The Morning. Detta är en storslagen version krönt med överjordiska stråkar, men framför allt med en mäktig hammondorgel som nästan ger en kyrklig stämning.



Det är inte otroligt att killarna i Blond tog med låten hem och spelade upp den för Doris, som också var en del av Göteborgs popscen. I alla fall kom hennes version som Flowers In The Morning på en B-sida sent samma år. Denna tolkning är inte så tungt orkestrerad. I sin lite enklare dräkt är den otroligt känslig, inte minst för att Doris Svensson är en så uttrycksfull och personlig sångerska. Här fick hon verkligen visa vad hon gick för.



Samtidigt fick Cilla Black sin sista hit under ett framgångsrikt sextiotal. Som bäst låg den på en tjugondeplats på Englandslistan. Nu gick låten emellertid under namnet If I Thought You'd Ever Change Your Mind. Jag har ännu inte hört hennes version, men väl den som samma år spelades in av den engelska duon Edwards Hand. Den gemensamma nämnaren var att George Martin, den berömde Beatles-producenten, rattade ljudet på såväl Cilla Blacks som Edwards Hands skivor. Det är mycket möjligt att George Martin var bekant med John Cameron, tack vare vänskapsbanden mellan The Beatles (särskilt Paul McCartney) och Donovan. Det första albumet under namnet Edwards Hand är till brädden fyllt med väldigt fin harmonipop, men deras version sticker inte ut direkt och känslan i sången är inte så närvarande. Jag hade säkert uppskattat den mycket mer om jag inte först fått höra Blonds och Doris himmelska tolkningar.

Trettiofem år efter att melodin först dök upp, gjorde Agnetha Fältskog comeback med en coverplatta på sextiotalslåtar, My Colouring Book. Som första singel valdes just If I Thought You'd Ever Change Your Mind, som du kan se och lyssna på både i sin albumversion och i remixad form. Självklart är hanteringen smetigare, men det tyder onekligen på god smak att lyfta en relativt obskyr låt, som inte redan är sönderspelad, men vilken ändå har uppenbara klassikerkvaliteter. Singeln nådde en andraplats på den svenska topplistan, vilket inte egentligen säger så mycket. CD-singeln är ett så fruktansvärt dödfött musikmedium som få vill köpa, särskilt i dessa nedladdningstider.

Men varför har flera svenska artister lockats att göra denna låt? Kanske är det därför att melodin i sitt ensamma vemod påminner mycket om en svensk folkvisa, trots att den är skriven av en engelsman. Det tror jag tilltalar många svenskar, om än oftast undermedvetet.