Del 12: Tio goda skäl att gilla The (Young) Rascals

Rena rama väckelsemötet med The Rascals

Trots att jag var barskrapad, gick jag ändå nästan dagligen i skivbörsarna i Uppsala och bläddrade bland plattorna. Det var ett tvångsmässigt beteende och i min ekonomiska situation nästan som masochism. Jag hade hösten dessförinnan hoppat av studierna i etnologi och istället börjat jobba inom den kommunala omsorgen som personlig assistent på timbasis. Länge ångrade jag att jag lät bli att köpa den fulländade samlingen Anthology 1965-1972 på dubbel-CD med The (Young) Rascals för 140 kronor, vilket var ungefär vad jag just då hade i samlade tillgångar till nästa löneutbetalning 10 dagar senare. Men ändå! Senare sonade jag denna felprioritering genom att införskaffa alla album som gruppen gjorde. En frisk människa frågar sig nog varför?



Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som är så bra. The (Young) Rascals var redan från början ett tight litet band som utan åthävor kunde piska upp ett sväng och en uppsluppen stämning omkring sig. De lyckades, som få andra, på några år göra en lång rad snärtiga och minnesvärda låtar. Sångaren Felix Cavalieri lät svart utan att anstränga sig med sin påträngande energiska och riviga röst. I slutet av 60-talet gjorde de mycket för att hålla modet uppe på den amerikanska publiken i en orolig tid kantad av tragedier.

Här är tio goda skäl att älska dem, ja, till och med elva:
The Young Rascals - I Ain't Gonna Eat Out My Heart Anymore*
(från The Young Rascals 1966)
The Young Rascals - (I've Been) Lonely Too Long* (från Collections 1967)
The Young Rascals - Come On Up* (från Collections 1967)
The Young Rascals - How Can I Be Sure* (från Groovin' 1967)
The Rascals - A Beautiful Morning* (från samlingen Time Peace 1968)
The Rascals - People Got Be Free* (från Freedom Suite 1969)
The Rascals - Heaven* (från Freedom Suite 1969)
The Rascals - I'd Like To Take You Home* (från See 1969)
The Rascals - Almost Home (från Search And Nearness 1971)
The Rascals - Bit Of Heaven (från Peaceful World 1971)
The Rascals - Echoes (från The Island Of Real 1972)
* = är med på Anthology 1965-1972

Jag har under ett drygt decennium utvecklat ett slags familjärt förhållande till The (Young) Rascals, som jag i perioder lyssnar mycket på. Jag är glad över att jag inte köpte Anthology 1965-1972 och nöjde mig med den. Här några av favoritlåtarna som jag inte skulle ha upptäckt då.


The Rascals - I'd Like To Take You Home


The Rascals - Almost Home


The Rascals - Bit Of Heaven

Skivhyllan: The Creeps - Now Dig This (1988)

När jag var 18-19 år var The Creeps en av mina absoluta favoritgrupper. Det är kanske svårt att tro det idag, men för mig och många andra var de ett viktigt band.

Sommaren 1989 var Roxette hur stora som helst utomlands, men framför allt här hemma i Sverige, med fyra enorma hits det senaste året - Dressed For Success, Listen To Your Heart, The Look och Dangerous - alla från det rekordsäljande albumet Look Sharp!. Eftersom deras stora sommarturné genom riket också passerade sydöstra Skåne, följde jag med mina polare för att se dem i parken vid Christinehofs slott. Uppvärmare var The Creeps, vilket var världens chans för Älmhultskillarna att ta steget från att vara ett kultband, dömda att harva runt på småklubbarna, till att omfamnas av den stora poppubliken. Anförda av den otvivelaktige centralfiguren Robert Jelinek, använde det hyperaktiva bandet all charm och alla tricks de hade för att piska upp stämningen bland den loja publiken. Till stor del bestod den av familjer som hade picknick med kycklingsallad, rosenbröd och lantvin på filtar i gräset, i väntan på att Per och Marie skulle komma ut på scenen och underhålla. Jag rodnade av skam över att befinna mig i denna omgivning med så oändligt låg rock 'n' roll-faktor. Men jag blev helsåld på The Creeps, som nästan bara körde låtar från den senaste plattan Now Dig This. Jag har inget som helst minne av Roxette senare den kvällen.

Nästa dag körde jag i min gamla vita Peugeot 504 till Tomelilla för att se om radiohandlaren på Bangatan hade något med The Creeps. Ute på vischan var man hänvisad till radiohandlarnas till synes godtyckliga och begränsade utbud av skivor. Bara ibland åkte vi till Malmö eller Lund på den andra sidan av den skånska kontinenten för att jaga vax. Men se, jag hade tur och fann singeln med den intensiva balladen You'll Love Me More Everyday på en gång.

Vid nästa Malmöbesök införskaffades förstås Now Dig This. Precis som på omslaget stod Hans Ingemanssons hammondorgel i centrum på låtarna, i hård konkurrens med Robert Jelineks kaxiga röst, som verkligen hade en förmåga att nå ändå fram till lyssnaren. Inspirationen var hämtad från soulen och den tidigaste funken från mitten av 60-talet, vilket fick dem att låta som The Spencer Davis Group, The Young Rascals och Georgie Fame & The Blue Flames - hammondorgeldrivna beatgrupper med själfulla sångare. Några spår tog ner tempot och var bar en jazzigare prägel. För att vara en svensk platta från 1988, hade den en väldigt skarp och påträngande produktion, vilket gör att plattan nästan låter ännu bättre idag. Samtidigt som The Creeps absolut var här och nu för en yngling som mig, verkade varje låt på Now Dig This redan ha levt ett liv på 60-talet.

boomp3.com

Ett halvår efter konserten vid Christinehofs slott kom uppföljaren och det stora genombrottet med albumet Blue Tomato och hittarna Ooh I Like It och Smash!. Eftersom The Creeps var en relativt ny favoritgrupp diggade jag även den skivan i några månader. Men jag kände någonstans att det var mer effektfulla fyrverkerier och mindre bra låtar på den skivan. Även om jag inte ville inse det, sa något mig att det här bandet, mitt bland all framgång, redan var på väg ner. Jag såg The Creeps live några gånger till, men jag fick inte samma kick som de gav mig första gången. Blue Tomato har jag inte lagt på skivtallriken sedan 1991.

Vi återvänder istället till Now Dig This och en av de lugnaste och vackraste stunderna på skivan i Another Song.

boomp3.com

Skivhyllan 1967 Lori Burton-Breakout

Lori var för mig okänd tills jag hörde låten Nightmare med The Whyte Boots. En poplåt som är så dramatisk att den med nöd och näppe håller sig ifrån att bli ett pekoral. Med pratsång i versen, tunga trummor och kastanjetter skulle det lika bra kunna vara en låt med The Shangri-las. Vid närmare efterforskning visar det sig att gruppen endast var ett förkläde för en av upphovskvinnorna, just Lori Burton. Versionen av låten som ligger på plattan är Whyte Boots men Lori krediteras som sångerska. Nu skall Lori inte få hela äran av att knåpat ihop detta fina stycke utan hon samarbetade med Pam Sawyer. De har för övrigt tillsammans skrivit LP:ns alla tio spår.

Det är som låtskrivare Lori, tillsammans med Pam, gjort djupast avtryck i musikhistorien. Jag vill framförallt hylla dem för Young Rascals I ain´t gonna eat out my heart anymore. Deras första singel som visserligen bara nådde #52 på Billbord men den startade en sjutumskavalkad. Vad sägs om resan från dansgolvsröj till hängmattelättja, med titlar som Good Lovin', You better run, Come on up, I´ve been lonely too long och Groovin'. Precis som med The Who och Rolling Stones tycker jag att de fungerar bäst som singelband, i det formatet har de få övermän.

There is no way (to stop loving you)

Plattan är alltså fylld med tio jämnbra låtar alla i gränslandet mellan pop och soul. Den är inget absolut mästerverk, men fin att lyssna på och jag tror att den kan attrahera mångas öron. Lori har en skön röst som är lite lagom vek utan att för den delen brista någon gång. Bäst sjunger hon i There is no way (to stop loving you), där hon låter lätt galen och desperat. Låten är i sig ett exempel på den typ musik som jag uppskattar allra mest. Om jag, ve och fasa, var tvungen att begränsa mitt lyssnande till en genre skulle det nog bli till sån här fartig dansant popsoul.