Om att klä sig i Teddy ibland

Jag har aldrig lyssnat på musik på grund av att den tekniska kvaliteten eller kompetensen varit hög. Det har inte heller varit något hinder, men annat har varit viktigare. Framförallt är det melodierna som fäst mig vid högtalaren eller hörlurarna, men också uttryck, attityd och säregenhet har varit suveränt själva framförandet eller inspelningens kvalitet. Därför har jag inte heller berörts nämnvärt av de stora rösterna inom soulmusiken. Tre undantag bör nämnas Al Green, Curtis Mayfield och Levi Stubbs, men de rösterna har också haft ett oerhört låtmaterial att arbeta med, och ingången till lyssnande har snarare varit dessa. Det är väl så att jag föredragit de röster som likt kardborrens fröställningar hänger kvar trots att de inte är naturens, i traditionell mening, vackraste skapelse.


Harold Melvin and the Blue notes - Nobody could take your place

En röst som varje soulkonnässör verkar gå upp i brygga till är Teddy Pendergrass. En artist som under 70-talet förgyllde den slicka soulen först genom att ha ingått i Harold Melvin and the Blue Notes och sedan med en framgångsrik solokaririär. För mig glider karln förbi som en pulka i en nyfryst backe. Det innebär inte att jag inte uppskattar hans röst, men för mig är hans solokarriär uppbyggd på att hans röst är det som skall dominera och han får arbeta med låtar som framhäver densamma. Jag tappar snabbt intresset och även om det säkert finns guldkorn även här så orkar jag inte vaska tillräckligt intensivt för att finna dem.

Nej för mig var Teddy som störst tillsammans med Harold Melvin och producenterna Gamble och Huff. De skapade en musik första halvan av 70-talet som får en att tappa andan både av hänförelse och av danstegen som den frammanar. Symbiosen mellan melodi, arrangemang, stråkar, blås, röster och tystnad är här fulländad och Teddy bidrar här i mycket större grad till att stor konst skapas då han är en bit i ett stort soulpussel. Nobody could take your place är hämtat från Harold Melvins album To be true, 1975, deras i mitt tycke bästa platta välbalanserad mellan ballader och dansgolvsgodis.

Cover lover pt. 9 - Don't Leave Me This Way

Under sommaren har mitt centrala ledmotiv varit Thelma Houstons fantastiska discoklassiker Don't Leave Me This Way. Det var inte längesen jag upptäckte hennes version, säkerligen har hört den tidigare. Jag var emellertid alldeles för ung för discoeran. Don't Leave Me This Way förknippade jag länge med sångaren Jimmy Somervilles kortlivade grupp The Communards i mitten av 80-talet.


The Communards - Don't Leave Me This Way (1986)

När den kom var jag framför allt glad över att se och höra Jimmy Somerville igen. Två år tidigare hade jag blivit oerhört gripen av videon till Bronski Beats genombrottshit Smalltown Boy [se videon], en stark skildring av en sårbar en homosexuell kille. Det var Cia Berg som visade den i TV-programmet Bagen - ett paradis för en nybliven tonåring då.

Jag tyckte som femtonåring att det svängde om The Communards. Hmm, det skulle inte mycket till för att man skulle känna att det svängde på 80-talet. Och videon är underhållande. I en framtida dystropi, dock med udden riktad mot den samtida Thatcher-regimen, ville kulturministeriet bannlysa den subversiva gruppen The Communards. I videon hade de ett följe av en kommunistisk sekt med starka queer-inslag och röda stjärnor på rockslagen. De skulle eggas till revolution med halvgamla discocovers i en kyrkoliknande övergiven industrilokal. En tvålfager kille infiltrerade publiken och langade upp en enorm walkie talkie ur rocken för att ge klartecken till kulturministeriets hejdukar att upplösa konserten.

Jag får i efterhand säga att ungdomarna såg ganska städade ut. När jag tänker efter framställdes subkulturer på 80-talet också i långfilmer ofta som närmast samhällsfarliga, men lockande, mystiska och spännande för mig.




Thelma Houston - Don't Leave Me This Way (1976)

När Motownartisten Thelma Houston med lidelse sjöng in Don't Leave Me This Way år 1976 hade discomusiken påverkat svart populärmusik starkt och fått de flesta soulartister att byta sound. Här finns också alla klassiska discoingredienserna - stråkmaskin, småskuttande bas, släpande hi-hat, glimmande Fender Rhodes-piano och en grym syntheziser. Det fina med själva låten är egentligen kontrasten mellan den vackra vemodiga versen och den upplyftande närmast extatiska refrängpartiet (även om låttiteln inte finns där), spänningen mellan mörka skuggor och bländande ljus, moll och dur, kärlek och sex. Efter låtens rörande inledande vers förvandlar Thelma Don't Leave Me This Way till en gospel, stödd av frenetisk tamburin. En köttslig gospel!


Harold Melvin & The Blue Notes - Don't Leave This Way (1975)

Discomusikens rötter finns i phillysoulen, som var som mest populär 1972-75, med sina storvulna arrangemang och produktioner. Bland giganterna i låtskrivarna och producenterna Gamble & Huffs stall var Harold Melvin & The Blue Notes med den gudomlige sångaren Teddy Pendergrass i spetsen.


Den stora förtjänsten med originalversionen är det nedtonade introt och Teddy Pendergrass hjärteknipande sång i första versen, så skör som en kraftfull raspig baryton kan vara. Deras Don't Leave Me This Way släpptes på singel i England och inte hemma i USA, på de brittiska öarna blev den en större hit än Thelma Houstons version. Gör som jag om du gillar soul, leta upp albumet Wake Up Everybody!

Det västgötska dansbandet Thor-Erics, med Nick Borgen på sång, lär ha gjort en svensk tolkning i slutet av 70-talet med den avdramatiserande titeln Kom ge mig en kram. Men den versionen kan jag än så länge bara drömma om.