Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 4

Ett nyckelord är eskapism när jag ska förklara varför jag älskar det mjuka 70-talet. Musiken tar mig till en vackrare värld, så där softad i kanterna som bilder kunde vara då, oskuldsfull och vän. Melankolin var ett skönt tillstånd att vila i och hade ännu inte slagit över i svartsyn. Harmonierna tar mig till en drömvärld. Ibland kan det vara en gammalmodig pastoral engelsk landsbygd eller kanske djupa svenska urskogar.

Men det ultimata sagolandet måste ändå vara södra Kalifornien i slutet av 60-talet och början av 70-talet, en svunnen högkultur i ett behagligt klimat.

Efter att ha botat bakfyllan med en burrito på Yuca's åker vi runt i en cabriolet halva dagen med armbågen vilande över bildörren, längs Pacific Coast Highway och upp i Topanga Canyon med sitt torra chaparallgräs och sen vidare på Mulholland Drive med sin betagande utsikt och genom Laurel Canyon i kvällningen. Vägarna, som man har hört i filmer och låtar, svischar förbi likt fartvinden genom det solblekta håret, som är på utväxt. Senare när natten närmar sig vaknar jag upp ur soldvalan och sticker ut på stan för att hänga med polarna på Troubadour vid Santa Monica Boulevard och dricka färdigblandad Tequila Sunrise ur kannan, medan någon gudasänd singer-songwriter sjunger så bländande vackert att en ung pumig Linda Ronstadt spontant hoppar upp på scen och körar. Sedan tar ett nybildat hungrigt countryrockband över estraden och fyrar av ett set med honky tonk-musik som rundas av med ett set med smäktande lägereldsballader fram på småtimmarna.



Eagles - Most Of Us Are Sad (1972)

Här talar vi västkustharmonier i sångstämmorna som inte står The Beach Boys långt efter. Glenn Frey och de andra killarna kunde odla ett vemod och samtidigt vara slanka, solbrända och fräscha. Den introspektiva modfälldheten går märkligt nog som en röd tråd genom singer/songwriter- och countryrockscenen i Los Angeles vid den här tiden.


Buckingham Nicks - Crystal (1973)

Ett romantiskt par med ambitioner som fortfarande inte nått några framgångar, två år före att de blev superstjärnor i Fleetwood Mac. Sensuella och sofistikerade Crystal är full kalifornisk natursymbolik som reflekterar det inre tillståndet, skriven av Stevie Nicks spelades den in igen och hamnade på deras första platta med Fleetwood Mac.


Rick Nelson & The Stone Canyon Band - Legacy (1974)

Rick Nelson var en Hollywood kid som växte upp i show business och blev rock 'n' roll-stjärna som sjuttonåring i slutet av 50-talet. Vid tjugosex var han en föredetting som slog in på country (och barockpop och singer/writer-stil). Med The Stone Canyon Band var han en av skaparna av countryrock-soundet i Los Angeles. Med pärlan Legacy är vi kvar på stranden invid Stilla Havet.

Go down to the sea
put your ears to the ground
and open your heart to the waves
and the sounds that they make
as they break along the shore
never more to pass this way again


- - - - - - - - - - - - - - - -

Jag vill också passa på att meddela att hela serien Därför gillar jag det mjuka 70-talet nu är restaurerad. Det går att lyssna på alla låtar genom DivShare. Ha det mysigt!