Skivhyllan 1998 Belle and Sebastian-The boy with the arab strap

I mitten av 90-talet tappade jag nästan helt och hållet kontakten med den musik som gjordes just då runt om i världen. Orsakerna är säkert många. Jag bodde då ute på landet utan daglig kontakt med skivaffärer, internet var inte heller var mans sak på den tiden. Indiepopbanden som jag följt troget hade blivit de nya dinosaurierna som tagit över topplistorna.

Men den kanske viktigaste orsaken var explosionen av återutgivningar av bra 60-tals pop och soul på CD. Samlingar eller CDs med enormt extramaterial översköljde marknaden och det var bara att välja och vraka bland guldkornen som man åren innan varit helt övertygad om att man aldrig skulle få höra. Återutgivningarna gav ju också det goda med sig att många uppdaterade sig till CD och sålde sina LP exemplar, vilket gav en möjlighet att samtidigt hitta bra och billig vinyl om man någon gång var nära civilisationen.

I denna situation var det kanske inte så konstigt att skotska Belle and Sebastians andra platta If you are feeling sinister från 96 drabbade mig så hårt. När dessutom plattan låter som att man plockat ihop Arthur Lee, Nick Drake, The Smiths, Crystals och Velvet underground till en session så är succen given.


Nu är ju If you are feeling sinister tillräckligt hyllad, skriver därför några ord uppföljaren The boy with the arab strap. Stil och influenser känns igen. Det är som om musiken är med i en tävling som går ut på att viska högst. Det är vänt och ljuvt men inte utan att fasaden ibland spricker upp. Det som för mig gör Belle and Sebastian så älskvärda jämfört med mycket av annan indiepop är deras förmåga att våga låta rytmen svänga , som i Sleep the clock around. Den luftigare ljudbilden och att de fyller rummet med allehanda ljud gör att poplåtarna inte låter så kritvita, vilka de ju i grund och botten egentligen är.

När man går tillbaka och läser om vilket mottagande plattan fick, jämförs den ofta med Velvet undergrounds självbetitlade tredje skiva. Det ser jag inte som en helt relevant jämförelse, Velvet har spelat in ett mästervek som håller ihop in i minsta detalj men där låtarna både kan stå var och en för sig själv men alla är också nödvändiga för att skapa helheten. Riktigt så bra är inte The boy with the arab strap.

Seymour Stein

Nej istället får jag via låten Seymour Stein associationer till en låt på Loaded, nämligen New age. I båda låtarna har gränserna mellan vers och refräng suddats ut, eller så hör jag det inte eftersom jag lyssnar så intensivt på texterna. Det är nästan så att jag upplever mig vara mitt uppe i ett samtal med artisterna. Den Mr Stein som åsyftas är den gamla skivbolagsprofilen som under 70-talet bland annat såg till att Blondie och Ramones gav ut sina plattor på Sire. Han får här symbolisera den kommersiella musikindustrin.

Alla som gillar Jens Lekman men inte hört Belle and Sebastian hoppas jag kan finna något lyssningsvärt här. Kan det sedan också vara en ingång till Velvet Underground lyssnande så är det en finfin bonus.

Skivhyllan: Duffy - I love my friends (1998)

Det finns ingen annanstans jag kan börja när jag nu ska försöka ge mig in i jätteprojektet Skivhyllan. Stephen Duffy är förmodligen den viktigast artist jag upptäckt de senaste femton åren. Viktigast för mig. I den mån han alls är känd för en bredare allmänhet är det väl som en av grundarna av Duran Duran eller som låtskrivarpartner till Robbie Williams men låt inte det avskräcka. Det är det som finns däremellan och vid sidan av som är väldigt värt att upptäcka, inte minst eftersom han bara blir bättre och bättre. Efter Duran Duran och en kort men intensiv popstjärnekarriär under artistnamnet Tin-Tin vände Duffy branschen och karriären ryggen för att spela folkrock i The Lilac Time. Han gjorde ett kort försök till att på nytt nå popstjärnestatus under brittpopvågen med den självbetitlade plattan Duffy men nu verkar han vara nöjd med att tjäna pengar som låtskrivare och att ha en liten lojal skara fans.

Jag tyckte bitvis mycket bra om plattan Duffy men uppföljaren I love my friends är på alla sätt bättre. Opretentiös snygg pop av trettio-nånting-män står högt i kurs hemma hos mig och den här plattan seglar långt ovanför index. Duffy omger sig med idel vi-skulle-vara-större-popstjärnor-än-vi-är-om-bara-världen-vore-lite-rättvis musiker. Ric Menck trummar på de flesta spåren. Andy Partridge har producerat två (för några sekunder bara skriker det XTC om You are) Aimee Mann är med och körar på en låt som nästan fick mig att trilla omkull under provlyssningen på skivaffären The Beat Goes On. Och så spelar ostmannen Alex James (som ju faktiskt är/varit framgångsrik popstjärna) från Blur bas. Stephen Street har producerat det mesta och det är bara alldeles jätttebra.



Duffy sjunger om sin ungdom, om sin karriär i Lilac Time om gamla flickvänner som överdoserat, det hjärtskärande munspelet och textraderna i Postcard, och om vardagliga små problem och stunder av lycka. Aimee sjunger "what if this is only love", (dåvarande flickvännen?) Kat kommer in och säger "happy" på ett spår. Gitarrerna stampar och hugger som på en Elektronic-platta men där Johnny Marr är rakbladsvass och kristallklar är Duffy mer brödkniv och muggig engelsk heltäckningsmatta. Allt börjar med ett fejkat rattande på en radios stationsväljare precis som på Dexys Midnight Runners Burn it down/Dance Stance men istället för andras hits som där är det bara Duffys egna låtar som hörs. Och istället för att Kevin kommer in och säger "For Gods sake burn it down" kommer Duffy in och sjunger "I was born in poverty". Några låtar senare börjar han en med "I was born in Birmingham". Det är självbiografiskt, det är popigt och det är bitvis svidande vackert.

I låten Twenty Three sjunger han: "I’d betray my childhood/ betray my class if I could/ for a moment truly understood/ a reason to belive". Det skakade min värld. Det rörde vid något allra längst där inne. Det satte ord. Om jag inte var så konservativ med sådant skulle det vara en stark kandidat till text på min gravsten när den dagen kommer. Plattan floppade förstås i kommersiella termer. På sin mycket underhållande hemsida skrev Duffy något om, texten verkar tyvärr vara borttagen nu, att han under sin karriär blivit droppad av samtliga majorskivbolag men det gör ju inte så mycket så länge han fortsätter att ge ut plattor som berör. Om ungefär någon vecka är det dags för nästa när Stephen Duffy & The Lilac Time följer upp den smått fantastiska Keep Going med nya skivan Runout Groove. Den är redan innan den kommit ut årets skivhändelse i min värld.