Vi bryter tystnaden för lite konsthistoria

Ok ni får hoppa förbi intervjun om ni vill men ni måste se framförandet av Vincent van Gogh. Det startar ungefär 1.40 in i klippet. Kolla hur Cale myser i soffan.

Musiktips: Fragments of a rainy season

John Cales Fragments of a rainy season är en liveinspelning från 1992 och en alldeles fantastisk introduktion till Cales musik. Här står hans röst och pianospel i ohotat centrum och vilka fantastiska låtar han gjort under sin långa solokarriär efter Velvet Underground. Själv skulle jag nog hålla Music for a new society och Words for the dying som mina favoritstudioplattor med honom. Bägge är väl representerade på liveskivan, men spår som Paris 1919, Fear (is a man's best friend) och Style it takes från Drellasamarbetet med Lou Reed är förstås också med och väldigt bra. Plattan öppnar fantastiskt med A child's christmas in Wales och Dying on the Vine och slutar inte förrän han hunnit spela 20 låtar med (I keep a) Close Watch och en cover på Leonard Cohens Hallelujah. Jag har inte hört allt John Cale gjort men är ganska säker på att ska man bara äga en skiva är det den här. Den enda låt jag direkt saknar är Taking your life in your hands. Tänk om man hade fått vara där. Jag hittar inte klipp från DVD:n Fragments of a rainy season på YouTube just nu men ni har Dying on the vine från Jools Holland nedan.

Lördagskvällsfeber

Cristina - Disco Clone

Betraktar man den här låten som en discopastisch är den otroligt högklassig. Lyssna bara på raffinerade stråkarrangemanget i det hänryckande 45 sekunder långa introt. Disco Clone är en gammal partajfavorit för mig och den har varje gång lyckats lägga in festkvällen i en högre växel. Singeln med Cristina producerades av veteranen John Cale(!) och den var det första som släpptes på det ultrasmarta och coola New York-baserade skivbolaget Ze Records år 1978. En oetablerad Kevin Kline sägs vara den liderlige berättaren [läs mer om vilka som var inblandade i Disco Clone].

Bland rönnbär smakar även en mulen jordgubbe sött

Ni vet hur det kan vara. Man spelar ett album som inte berör, men plötsligt är den där, låten med stor L. En gnistrande melodi som räddar skivan och gör att man ändå bestämmer sig för att inte sälja den vidare utan sorterar in den i skivhyllan. Är det då så att även en egentligen medelmåttig låt kan upphöjas till att vara omistlig på grund av en medioker omgivningen? Om man jämför med fotbollen så kan ju faktiskt en inte speciellt teknisk spelare se ut som en världsstjärna om bara motståndarna är tillräckligt långsamma i vändningarna.

Idén till texten fick jag när jag lyssnade på John Cales och Terry Rileys samarbete på Church of Anthrax från 1971. John Cale är för mig välbekant både via The velvet underground och en del av hans soloplattor från början och mitten av 70-talet. Terry Riley är bara ett namn som förknippas med experimentell musik och jag har aldrig haft några intentioner på att söka närmare kontakt med hans verk. Plattan är till 4/5 delar instrumental och i mina öron experimentell. Den är absolut inte dålig, det flyter på bra och en viss suggestiv känsla kan infinna sig vid lyssnande. Det är bara så att jag inte föredrar att lyssna på den sortens musik när jag väl får möjligheten att sätta mig ner och inta detta livselixir som musiken är.

The soul of Patrick Lee

Den sista femtedelen då. Jo det är ett litet stycke folkrock, lagt som första spår på B-sidan. Kompet är sparsmakat men ibland sticker en orgel fram och en elgitarr upprepar en jingel under mitten av The soul of Patrick Lee. Den lätt återhållsamma sånginsatsen av Adam Miller känns helt rätt. The allmusic guide har en uppfattning om låten ” The low point is Cale's solo writing credit, "The Soul of Patrick Lee," a slight vocal interlude by Adam Miller that feels out of place in these surroundings.". Men jag älskar just nu låten och tycker den är fantastisk i all sin oansenlighet.

Frågan är hur jag uppfattat låten om den inte presenterats i omgivning av de andra fyra . Hade jag tyckt det var en bra singellåt? Hade jag tyckt den var lika bra som Gideon´s bible, om den legat på Cales debut Vintage Violence? Platsar den ens, bland alla fantastiska låtar, på mästerverket Paris 1919.

Det finns inga fullständiga svar på dessa frågor och det viktigaste är väl att fylla livet med saker som man tycker om. Därför fortsätter jag att spela The soul of Patrick Lee, och kommer framöver att sortera in Church of Anthrax i skivhyllan.