Spänn fast skygglapparna!

När musik är större livet. Ja, så lyder den smått uppfordrande underrubriken till denna sida. Och alla har vi kanske gjort samma resa, om än vindlande åt olika håll såklart. Tonårens uppvaknande, med storögd nyfikenhet och svampliknande uppsugningsförmåga av ny information. Självklart har de "musikaliska" uppväxtåren format den man är idag, konstigt vore det annars. Det var ju trots allt grunden till ens världsbild som byggdes då - och som det i sanningens namn kanske inte ruckats så mycket på.

Det är på många sätt roligt att iaktta musiknördar när de pratar och agerar, mig själv inkluderad naturligtvis. Men samtidigt lite tragiskt. Handen på hjärtat - har ni träffat personer som är mer ängsliga, lättstötta, egotrippade, "självsäkra", konservativa, konflikträdda, trendkänsliga, "allvetande" och självgoda än musiknörden next door? Musiksmak och identitet är så otroligt nära sammankopplat. Tur att de/vi ofta är rätt trevliga också!

Inom musikområdet ska allting definieras och redas ut. Genrestämplar ska ristas in, kategorier ska skapas och regler skrivas. Skygglapparna ska på och de ska sanningen vara rejält fastspända. För hur ska man kunna orientera sig i en oändlig musikalisk värld utan karta och kompass? Hur ska jag kunna avgöra vad jag gillar och inte gillar om jag inte får vara lite fördomsfull emellanåt? Annars skulle man riskera att bli "allätare" och det vill ju ingen vara. (Om folk frågar om min musiksmak så brukar jag ibland svara att jag är en "kräsen allätare" och sen brukar de inte fråga mer.)

För att komma till den eventuella saken. Jag har en teori om att allt handlar om RÄDSLA respektive TRYGGHET. Rädslan tar sig många uttryck: man är rädd för nya genrer, man är rädd för det okända, man är rädd att man ska ha "fel", man är rädd att någon ska tro något om en som man inte vill att de ska tro om en. Och så vidare. Tryggheten är en annan stor kraft som dock rör sig på en helt annan sida. Här är det igenkänning som gäller: säkra marker, säkra kort, hemmaplan, "mammas gata", gamla (lugna) favoriter som sitter i ryggmärgen och som ingen kan ta ifrån en. Nu menar jag inte att innebörden av dessa två ord egentligen är något negativt, bara att det på många sätt är centrala begrepp.

När jag gick i mellanstadiet, kanske i femman eller sexan (alltså 1981 eller 1982), så började plötsligt en del av killarna på skolan att ha fransiga jeansjackor med stora tygemblem på ryggen. IRON MAIDEN, JUDAS PRIEST, BLACK SABBATH stod det på dem med snirklig stil. Hårdrock. Bara ordet fick mig att tro att det var helt olyssningsbar musik. Jag var rädd för denna okända musik, för djävulsfigurerna och helvetessymbolerna, för snuset, fjunmustascherna och machostilen. Sen fick jag ju höra mer och började uppskatta en del av musiken, även om jag aldrig anammade hela konceptetet (tvärtom: jag blev ju syntare). Idag skulle jag nog säga att jag kommit fram till att Maiden kanske är lite larviga men helt OK, att Judas Priest saknar riktigt bra låtar och att tidiga Black Sabbath är bland det bästa som finns.

En rejäl sopa fick jag hursomhelst av mina egna fördomar när jag för några år sedan sålde skivor på en skivmässa. En trevlig, rolig och mycket social syssla. Man står där som säljare, smygtittar på eventuella köpare, dömer hunden efter håren. En gång kom det framlufsande en ganska (i mitt tycke) sliten kille. Långhårig med hästsvans, korpulent, finnig, ringar i öron och näsa, jeansväst, tatueringar och typ en Eddie Meduza-t-shirt (fast nu överdriver jag). Han bläddrade med knubbiga fingrar bland mina synt-vax och jag hann tänka att han nog måste vara lite svagbegåvad som inte hittar till de för honom rätta skivbackarna.


Så lyfter han upp NEW ORDERS tolva True Faith och vänder och vrider på den. Jag baxnar, tänker argt: "lämna New Order ifred, det är ju MIN grupp!" och hinner tänka att nu har han helt spårat ur. Sen vänder han sig mot sin polare och ser genuint lycklig ut. "Fan, det här är ju världens bästa låt, jäklar vad grym den är, den här ska jag ha!". Sen handlade han av mig och jag fick stå där med skammen som kommer av att ha dömt en människa helt ogrundat.

Jag vet inte hur jag ska få ihop det här med mina inledande lösa tankar, men jag tänkte att det kanske säger en del om musiklyssnare, musiklyssnande och hur det kan vara när musik är större än livet.

Jag har gillat New Order i snart 25 år och därför kan det vara på sin plats att bjuda på just True Faith. Det är inte alls någon jättestor favorit hos mig, men jag vet många som tycker att det är deras bästa låt. Och jag minns särskilt en.