En flugskit i kosmos

Väckarklockan ringer, det är dags att stiga upp. Jag samlar mina tankar. Överst på önskelistan stod en tur till Helsingborg. Tidigt på morgonen lämnar vi stan. Väderleksrapporten hade utlovat regn men än så länge var det bara ett lätt dis som skymde sikten för DKW:n som trots dess känslighet för kyla och fukt hade startat lätt och nu äntrat E6:an norrut med destination Helsingborg. Det är tio mil kvar.

I höjd med Löddeköpinge görs kort paus för intagande av medhavd leverpastejsmörgås och kaffe på lämpligt designerad rastplats varpå färden norrut återupptas. Det är fem mil kvar. Sjöar, slätter, rullstensåsar, höga berg och skog passerar revy. Någon halvmil innan Helsingborg började små röda, lätta regndroppar smattra mot det västtyska taket på färdmedlet, det var dock inget intensivt regn som skymde siktet speciellt mycket, snart nog syntes slutdestinationen; Dunkers Kulturhus i centrala Helsingborg nära färjestation. Det är ingenting kvar, vi är framme. Helsingborg centrum här kommer jag! Staden där allmogen dansat till Öresundstwistens toner i långeliga tider.

Ingen vårdad klädsel krävdes för att komma in på den audiovisuella tillställningen. Vilket var tur för jag vet inte hur man ska föra sig, nej jag vet inget om celebert skick. I utställningsrummet finns inte bara sittvänlig soffgrupp utan också tv-apparat med suddiga men rörliga bilder. Förutom finfina bilder, memorabilia som Sven Tall huvuden i keramiskt utförande, skivomslag, klipp å annat bjuds på tekniska finesser.

På huvudet sätts ett par hörlurar kopplade till en liten mackapär som riktas mot andra runda mackapärer i rummet och intresseväckande historier om allt från kassettradiobandspelare till skrivmaskiner som prytt Studio Bombadills lokaler kommer till liv om rätt knapp intrycks vid beskådandet. En teknik som bemästrades efter en inte alltför lång stund. Det känns som om jag var där, fast på ett helt annat sätt. När jag sitter där och tittar på alla dessa kort. Ja, jag hoppas jag får komma dit igen. Som om du var här med mig igen.

Lätt omtumlad efter denna tidsresa uppsöktes kiosken i norra delen av utställningshallen. Gick dit för att köpa en glass, det var en djävla kö som sträckte sig till Mars, tiden gick och ingenting hände, tills jag äntligen fatta att kön gick till dass. Så jag gick på toa och fick där äntligen se Knugen skuk. Tänk att få se Knugen skuk! Efter denna omtumlade upplevelse uppsöktes närmaste bås för att närmare studera medhavd litteratur. Dalén och Ellerströms fickvänliga litterära expose över Torssons låtmaterial åren 1978-90: Att kunna men inte vilja (Rim & reson). Denna visade sig innehålla högaktuell kulturinformation som att Elmia är förkortning för Europeiska lantbruks- och industrimässan.

Djupt försjunken i studier gick tiden, trycket lättade. Det var dags att åter vända söderut. Vägen ligger rak och solen går ner över bergen. Å jag sitter i min vagn å ser dom stora molnen som sänker sig över mig. Det nakna landet rullar över mig. Iväg till det förlovade landet. Ljus över prärien, ja det är det jag vill ha.

FOTNOT: bilder av Per Drejare, helt fräckt lånade utan bibliotekskort från den excellenta utställningskatalogen i lp-format, En flugskit i kosmos – klippanpopen 30 år (Dunkers kulturhus). Förutom idolbilden på herr Tall som kommer från tredje numret av Feber och är förevigat av Herbert Tinz. Utställningen pågår till den 27/4, 2008. Det är sämre ställt med tillgängligheten av musiken från denna era. Återutgivningar med Wilmer X, Kriminella Gitarrer och Torsson finns, CD samlingen Kompakt Klippan är dessvärre sedan länge utgången. I övrigt hänvisas till att jaga original vilka inte är det lättaste att hitta längre, betänk att till exempel Johnny & Dom Andras hyllade lp inte sålde mer än 800 ex när det begav sig. Det fanns förstås försäljningsframgångar också, som Torssons första singel; såld i 672 exemplar trots en upplaga på 500 ex. I en kulturmedveten region hade naturligtvis pengarna till fedebåksen Komplett Klippan redan hostats upp. Sådan är varken regionen, lomman eller världen. Men söderut är det rätt trevlig ändå. Det finns ljus över prärien.