Skivhyllan: Big Star – Radio City (1974)

Jag tvekade länge inför valet att skriva om Radio City i Skivhyllan. Syftet med denna serie var från början att vi Spengo-skribenter gärna får dra fram och belysa ett album från varje år som är en personlig favorit, snarare än en erkänd klassiker. Både bland rockkännare och särskilt bland popkonnässörer är Radio City en skiva med klassikerstatus. Big Stars korta historia i början av 70-talet, kantad av motgångar och tragik, har inlevelsefullt berättats av rockjournalister många gånger förr. Och visst har det i efterhand visat sig att Big Star blivit nästan lika inflytelserika som Velvet Underground i förhållande till hur få plattor som såldes då det begav sig. Men inte desto mindre är Radio City en personlig favorit för mig.

Big Star har varit ständigt närvarande i mitt liv de senaste sexton-sjutton åren. De har varit med på otaliga förfester och även funnits där som sällskap när jag känt mig ensam. Olika låtar figurerat på en lång rad blandkassetter som jag träget brukade sammanställa och ge bort till höger och vänster. Då jag nere i Malmö spelade skivor ute på klubbar körde jag ofta Big Stars musik för att höja stämningen i lokalen eller åtminstone för att förändra den.

När jag och polarna från Österlen var på Roskildefestivalen i början av 90-talet, campade vi i ett gammalt tygtält som det över hela tältduken stod skrivet Big Star på i stora tuschbokstäver. Det var en ära att vara en av de fyra som fick sova i tältet. Att vara Big Star-diggare var vår gemensamma identitet. Det speciella med Big Star var att de kändes samtida och aldrig som ett band ur det förgångna. Möjligen var det något med det dubbelbottnade hos dem som tilltalade oss: ljus – mörker, slarvigt – raffinerat, sprött – yxigt, pop – rock? Kanske var det helt enkelt för att de var bäst?


Låtarna på Radio City bygger på spänningar mellan olika poler. De är ofta intrikata och på samma gång medryckande. Trots komplexiteten finns det ett otroligt flyt i musiken. Produktionen är kraftig och fyllig, men inte utan rymd och luft. Dessutom är soundet opolerat och det får en att tro att Big Star spelat live i studion. Trummisen Jody Stephens spelar med tungt eftertryck. Nästan tjurigt gör han kraftiga markeringar i låtarna. Andy Hummels bas ligger långt fram och knuffar melodierna framför sig. Gitarrerna är överallt och de kan både riva och skimra. Det är ingen tvekan om att själen bakom albumet är Alex Chilton. Precis som hans röst rymmer musiken en frustration som ibland tangerar desperation. Radio City är ett skiva full av himlastormande popmusik framförd med rock 'n' roll-attityd.


Big Star - You Get What You Deserve

Bortåt slutet av skivan kommer den stora klassikern September Gurls. Den tongivande Rickenbacker-gitarren, varmt ringande som en malm, visar att frälsningen är nära. Låten har ensam definierat allt som ryms i begreppet powerpop. Låten är en av hörnstenarna i min musiksmak. Jag har lyssnat på den så mycket, så att den har satt sig i muskelminnet. Troligen kommer den att vara en av de sista låtarna som lämnar kroppen den dagen jag dör.