Fem nedslag i samtiden

Undertecknad brukar inte sällan lyfta fram de underbara 60- och 70-talen när det gäller musik. Och visst, det är inte mycket som slår den populärmusik som spelades in mellan, säg, 1967 och 1973. Även Spengo verkar främst uppehålla sig i dåtiden, med en och annan avstickare mot nyare marker. Jag tar inte direkt på mig något ciceron-skap här, utan tänker bara helt enkelt plita ner några rader om fem låtar som kom förra året.

Först ut är amerikanen Sam Beam, i Iron And Wine, som med sin "Peace Beneath The City" skapar en suggestiv, sugande stämning som helt klart närmar sig ett psykedeliskt uttryck. Jag har en teori om att många band går bort sig i alltför många ackordbyten. Ibland är det effektivare att mala på i samma stuk och låta sången göra jobbet vad gäller det melodiska. Detta fenomen är Iron And Wine ett utmärkt exempel på.

boomp3.com

Vidare: The Clientele är ett av få brittiska band som helt och fullt vågar vara drömska. Jag kan inte förstå att inte fler inser det unika värdet av det lyriska, det inåtvända, det poetiska. OK, jag kan förstå om folk tycker att de är lite tråkiga, det är ju inte alla som går igång på det som tangerar det sömniga. Men jag gör det i alla fall. Här kommer "Isn't Life Strange?" från deras album "God Save The Clientele":

boomp3.com



Robert Wyatt är en gammal räv som fortsätter att göra fantastiska skivor. Senaste skivan "Comicopera" är lite mastig och jag är inte säker på att jag än har lyssnat igenom hela skivan från början till slut. Ett lysande spår är hursomhelst "Just As You Are", en underbar kärleksballad som Robert framför med den brasilianska sångerskan Monica Vasconcelos. Lustigt nog associerar jag delvis till den gamla indiegruppen Pale Saints och deras fantastiska cover på "Kinky Love":

boomp3.com


PG Six (i praktiken ett enmansband bestående av Pat Gubler) släppte förra året ett album som heter "Slightly Sorry", i gammal hederlig americana-tradition. Eftersom jag själv under året gjorde en djupdykning in i The Grateful Deads digra produktion var det roligt att höga ekon från nämnda band hos PG Six. "Sweet Music" kan få exemplifiera detta. Samtidigt har låten samma hängiga southern soul-ballad-stil som Robert Wyatt-låten så de hänger ihop fint:

boomp3.com


Avslutningsvis, återigen med koppling till Robert Wyatt, ger jag utrymme åt Rachel Unthank & The Winterset som med sitt album "The Bairns" totalchockade folkrockaren i mig. När jag hörde "Felton Lonnin" första gången höll öronen på att trilla av mig. Vilka makalösa stråkpartier! Vilken vemodig stämning! Vilka utsökta fotstamp! Det här är en modern klassiker, var så säker. Men hur var det nu med kopplingen till Robert Wyatt? Jo, på skivan gör de också en förnämlig cover på hans "Sea Song" (från "Rock Bottom").

boomp3.com