tisdag 8 januari 2008

Bland rönnbär smakar även en mulen jordgubbe sött

Ni vet hur det kan vara. Man spelar ett album som inte berör, men plötsligt är den där, låten med stor L. En gnistrande melodi som räddar skivan och gör att man ändå bestämmer sig för att inte sälja den vidare utan sorterar in den i skivhyllan. Är det då så att även en egentligen medelmåttig låt kan upphöjas till att vara omistlig på grund av en medioker omgivningen? Om man jämför med fotbollen så kan ju faktiskt en inte speciellt teknisk spelare se ut som en världsstjärna om bara motståndarna är tillräckligt långsamma i vändningarna.

Idén till texten fick jag när jag lyssnade på John Cales och Terry Rileys samarbete på Church of Anthrax från 1971. John Cale är för mig välbekant både via The velvet underground och en del av hans soloplattor från början och mitten av 70-talet. Terry Riley är bara ett namn som förknippas med experimentell musik och jag har aldrig haft några intentioner på att söka närmare kontakt med hans verk. Plattan är till 4/5 delar instrumental och i mina öron experimentell. Den är absolut inte dålig, det flyter på bra och en viss suggestiv känsla kan infinna sig vid lyssnande. Det är bara så att jag inte föredrar att lyssna på den sortens musik när jag väl får möjligheten att sätta mig ner och inta detta livselixir som musiken är.

The soul of Patrick Lee

Den sista femtedelen då. Jo det är ett litet stycke folkrock, lagt som första spår på B-sidan. Kompet är sparsmakat men ibland sticker en orgel fram och en elgitarr upprepar en jingel under mitten av The soul of Patrick Lee. Den lätt återhållsamma sånginsatsen av Adam Miller känns helt rätt. The allmusic guide har en uppfattning om låten ” The low point is Cale's solo writing credit, "The Soul of Patrick Lee," a slight vocal interlude by Adam Miller that feels out of place in these surroundings.". Men jag älskar just nu låten och tycker den är fantastisk i all sin oansenlighet.

Frågan är hur jag uppfattat låten om den inte presenterats i omgivning av de andra fyra . Hade jag tyckt det var en bra singellåt? Hade jag tyckt den var lika bra som Gideon´s bible, om den legat på Cales debut Vintage Violence? Platsar den ens, bland alla fantastiska låtar, på mästerverket Paris 1919.

Det finns inga fullständiga svar på dessa frågor och det viktigaste är väl att fylla livet med saker som man tycker om. Därför fortsätter jag att spela The soul of Patrick Lee, och kommer framöver att sortera in Church of Anthrax i skivhyllan.

8 kommentarer:

mrdantefontana sa...

Church of Anthrax är en fantastisk platta. Helt enastående faktiskt. Låten du valde här sticker ut, men känns som lingonen på moset.
John Cale och Terry Riley är stora musikaliska hjältar för mig - och jag tycker att hela plattan är värd att ge en chans.

spengochrille sa...

Hej
Plattan är intressant och spännande, men när man går hemma med en 16 månaders kompanjon dagarna i ända så får man sin del av det ändå. John Cale är en artist som jag högaktar. Jag tror också att jag delvis blev lite besviken på Church of anthrax. Hade kanske förväntat mig något mer likt de två plattor jag nämner i posten.
Om man vill kolla upp T Riley mer, var skall man då börja?

mrdantefontana sa...

"A Rainbow in Curved Air" är ju ett måste ... om man verkligen gillar denna typ av visionär hypnotisk minimalism. Man skall inte skänka sitt öra till ljud man egentligen inte vill höra. Jag tror du skall vara ärlig inför dig själv och kanske fördjupa dig i Cale istället. Kanske du hittar dit när din 16-månaders blivit en 16-års och då kanske du överraskas av att du blir rikligt belönad. Vad vet jag?

mrdantefontana sa...

Jag vill göra ett tillägg efter att ha läst min senaste post:
Det är inte min uppsåt att låta nedlåtande eller "von oben".
Jag menar bara - och tror - att man kan uppskatta alla sorters musik om man ger det tid och man uppskattar utmaningen. Ibland har man inte tid. Ibland är utmaningen stor.
Jag är sådan. Jag lyssnar inte på reggae, ska eller de vokala partierna i operastycken. Uppgiften har känts mig övermäktig. Men det är något jag skall ta mig för då jag gått i pension. :-)

Jag har på senare år också fått mycket svårt för popmusik med fuzzig sextiotals klang. Detta beror snarare på leda än på att musiken i sig känts svår att tränga in i.

Ett tips om du verkligen vill börja lyssna in dig på moderna kompositörer med en "minimalistisk" estetik är att prova Philip Glass. Det var i den ändan jag började. han är något enklare och klarare. En del plattor är riktigt bra. Men inte heller detta är någon lek-hage-musik.

mrdantefontana sa...

Däremot tror jag inte din 16-månader har några som helst problem att njuta av Riley. Kids brukar ha ett öra för återkommande teman och små skiftningar i musik. Barn är överlag bättre på att lyssna och avgöra om musik är bra eller inte. De slutar lyssna och börja skrika om det blir kasst. Alternativt börjar gunga med ett saligt leende på läpparna. De är de sanna musikälskarna. De filtrerar inte. De reagerar spontant, fysiskt.

spengochrille sa...

Hej och tack för ditt engagemang.
Jag har inga problem med din ton, det känns bara bra när ens text leder till känslouttryck av ena eller andra slaget. Det känns som vi är ganska överens om att en del musik kräver mer tid för att uppskattas än annan och att man inte skall vara rädd att anta utmaningen. I den fas i livet som jag just nu är i finns inte riktigt tiden att lägga alltför mycket möda på att komma in i musiken, utan man sätter gärna på sådant men vet att man uppskattar, vilket ibland kan kännas lite tråkigt. Sen finns det naturligtvis undantag, har det senaste året lyssnat mycket på och lärt att uppskatta Albert Aylers Spiritual unity, en otrolig platta som fyller mig med energi vid varje lyssning.
M uppskattar mycket musik och har inga problem med Church of Anmthrax heller, har provat. Det är jag som väljer att lyssna på annat.

Skivdoktorn sa...

Icke att förglömma: nyligen bortgångne Stockhausen vars "Helikopter-quartett", med fyra vionilister i varsin helikopter nog är en av de tuffaste punk plattor som gjorts.

mrdantefontana sa...

spengochrille - Jag lyssnar du på Spiritual Unity så är nog Terry Rileys musik rena top of the pops.

Skivdoktorn - Ja, hujedamej, den har jag visst missat.