CAN you dig it?

Krautrock är en term som både lockar och skrämmer. Som alla inramande genrebetäckningar har den sina för- och nackdelar. Jag ger mig inte in på några definitionsfrågor här, utan nöjer mig med att konstatera att ordet med fördel kan användas på tysk rockmusik från slutet av 60-talet och stora delar av 70-talet. Det som lockar den musikintresserade är helt klart den spännande, och i många fall bortglömda, musiken. Det som skrämmer är det okända, det flummiga, det tyska. För även om massor av musik har omvärderats under åren - och krautrocken har ju också fått sin (smala) del av renässans - så är det här med tyskar och musik ett litet problem för många.

Det som kanske skrämmer mest är nog ändå själva musiken: formlös, atonal, experimentell, tjugominutersmalande, disharmonisk, monoton. Begrepp som hör hemma i ett avantgarde, helt klart. Men betänk detta: den tyska rocken blev plötsligt egensinnig under tidigt 70-tal, efter år av coverbandsmentalitet. Tänk: tyskarna tvärbröt med rockens alla konventioner (som dikterats av England och USA). Tänk: tyskarna ville skapa en egen rocktradition, ett eget universum. Och lyckades!

Hos tyska Can hittar jag hursomhelst så extremt många kvaliteter att de i vissa moment framstår som ett av de största toppnamnen bland alla rockband överhuvudtaget. Just så. Visst kan deras skivor vara ojämna och vissa spår rätt jobbiga att lyssna på. Men när det stämmer så stämmer det. Det som jag också har lärt mig att uppskatta mer och mer - något som åtminstone delvis bryter mot mer "normal" pop- och rocktradition - är att i musik lyssna på ett enstaka instrument. Alltså enbart trummorna exempelvis. I fallet Can handlar det förstås om att de har en så ypperlig trummis, Jaki Liebezeit. I princip kan man bara lyssna på hans prestationer och vara nöjd efteråt. Vilket sväng, vilket flyt! Jaki Liebezeit spelar inte som en robot, han spelar som en "man machine".

Låten "One More Night" från albumet "Ege Bamyasi" är inte min största favorit med bandet men här hörs i alla fall detta enorma sväng tydligt. Det närmast intuitiva samspelet mellan trummorna och Holger Czukays "icke-bas" har nog inte överträffats. Lyssna också på det futuristiska soundet - vi skriver ändå 1972 på denna låt.

boomp3.com

Avslutningsvis vill jag ändå dra musikaliska kopplingar åt några oväntade håll. I Can:s musik hör jag en hel del reggae och dub. Men jag hör också soul-sväng, när det blir så där monotont som hos t ex James Brown eller Fela Kuti. Jag hör också rytmsektionen hos The Meters. Vissa delar av ljudbilden skulle inte heller vara helt fel på "There's A Riot Goin' On". Men jag har aldrig hört någon annan göra denna jämförelse, så jag är inte säker på att jag har rätt.