Evie Sands - Just the way you want her.
Evie Sands är mest känd för en handfull soulpräglade singlar från 60-talet som I can’t let go och Picture me gone. Dessa är fantastiska låtar som effektivt blandar pop och soul med Sands sofistikerade och själfyllda röst, som för övrigt var Dusty Springfields favoritstämma. Vad som dock färre känner till är Sands debutalbum Any way that you want me som släpptes på A&M i början av 1970. Skivan som producerades av Chip Taylor och Al Gorgoni är sprängfylld med underbara soul/pop mutationer som Crazy Annie, But you know I love you (som även Kenny Rogers & First Edition spelade in), Close your eyes Cross your fingers, I’ll hold out my hand och One fine summer morning. Merparten av materialet skrevs av Taylor som liksom Neil Diamond har en fingertoppskänsla för gränslöst vackra och dynamiska tre-ackordslåtar. Sands egna It’s this I am lyser dock minst lika starkt och är otvivelaktigt en av skivans höjdpunkter.
boomp3.com
Skivan präglas av ett akustiskt, vidspännande sound som ger en förlösande frihet- och glädjekänsla i takt med att stråkar följer Sands passionerade stämma mot det ena musikaliska klimaxet efter det andra. Sands fick en hit med albumets titelspår, men versionen bleknar i mitt tycke jämfört med Troggs inspelning, och låten är en av de få svaga på skivan tillsammans med Until it’s time for you to go. Efter den förkrossande känsloladdningen I’ll hold out my hand som kanske är Taylor och Sands bästa stund på albumet, slutar skivan som ett passande utmynnande lugn efter den jublande pop/soulstormen med den mycket vackra och introspekta One fine summer morning. Därefter cyklar Evie vidare mot det mer musikaliskt tyglade samarbetet med låtskrivar/producentparet Lambert/Potter, Estate of mind, fem år senare.
Evie Sands karriär började 1965 med singeln Take me for a little while på Jerry Lieber och Mike Stollers bolag Blue Cat. Här inleddes också det musikaliskt fruktbara samarbetet med Taylor och Gorgoni som skulle vara 60-talet ut. Redan från starten drabbades dock Sands av den otur som kom att följa henne under hela 60-talet. Innan singeln hann ges ut spelade Jackie Ross in en version som blev den stora hiten, medan Sands originalversion endast fick minimala framgångar. Uppföljaren I can’t let go från 1967 är dock ett av Sands största musikaliska ögonblick och borde ha blivit en mycket större hit än vad den var. Det var istället The Hollies som kom att skörda framgångar med sin version kort därefter. Samma år spelade Sands in Chip Taylors klassiska Angel of the morning på bolaget Cameo, men just när låten började ta fart gick skivbolaget i konkurs och det var istället Merilee Rush som tog låten till listornas topp.
När man 1969 började spela in Sands debutalbum fick sångerskan äntligen sin välförtjänta framgång med en nyinspelning av Taylors Anyway that you want me som varit en hit för The Troggs. Här använde man erfarenheterna från Sands tidigare misslyckanden till sin fördel genom att själv göra som Jackie Ross och Merilee Rush, man gjorde en egen version på en framgångsrik låt och uppnådde därmed ännu större framgång. Inspelningarna tog dock alltför lång tid för att man skulle kunna rida på Sands singelhit, och när albumet släpptes 1970 hade intresset svalnat.
En kuriositet är den korta snutt av James Taylors gränslöst underbara Carolina in my mind i slutet av skivan som knappt upptar en minut. Sands förklarade i ett mail till mig att det var en av de låtarna man spelade in sist, och tid fanns inte att arbeta tillräckligt länge på den. Då hon älskade Hugh McCkrackens gitarrspel i slutet inkluderade man endast detta parti. Men det hindrar inte Any way that you want me från att vara en upplyftande och själfull skiva som förtjänar ett bättre öde. Låt oss ändra på det.
5 kommentarer:
Tänkte väl att du skulle dyka upp här Mats. Trevligt!
Evie har en väldigt fin röst. Låten känns dock lite anonym och med en inte så lite jobbig flower-power-touch.
Dock kommer den säkert att falla andra spengoläsare bättre i smaken.
Välkommen Mats.
Kul att du tar upp denna skiva. Beställde CD utgåvan från Rev-Ola för några år sen men då var den tillfälligt slut och det har inte blivit av att söka upp den igen.
Crazy Anne är bra men det är en bit upp till I can´t let go, men det är å andra sidan en av mina absoluta favoriter alla kategorier och låten är utomjordisk.
Tack, Chrille:) Kul att vara tillbaks. Nej, Crazy Annie är inte lika bra som I can't let go, den är överjävligt bra! Men I'll hold out my hand är så gott som likvärdig. Kolla in den!
Välkommen till Spengo-redaktionen, Mats! Kul att du börjar här med att lyfta fram en bortglömd kvinnlig artist. I sanning en faktaspäckad redogörelse, som inte minst glädjer våra nördigare läsare. Men jag är mer nyfiken på vad det är hos Evie Sands som gör att du t o m har tagit kontakt med henne. Jag kan ana hennes storhet när jag ser och hör "I Can't Let Go". Hur upptäckte du henne? Hur har hon påverkat dig?
Tusen tack:) Hörde henne först i samband med att jag kollade in lite soulsinglar och trodde då det var en svart one-hit-wonder artist för det lät verkligen så. Blev smått förvånad när min vän Sebastian Fonzeus för något år sedan visade och spelade skivan för mig och jag såg att så inte var fallet. Hennes röst är ovanligt mogen och sofistikerad för en ung tjej. Gillar mycket den typen av vit soul-pop eller vad man ska kalla det, som Small Faces Ogdens nut gone Flake. Jag identifierar mig musikaliskt med svårdefinerade artister som Lonnie Mack, Charlie Rich, Joe South etc för då har man frihet och är inte låst i någon kategori. Det har inspirerat mig mycket. Såg på Myspace att hon hade en sida där som hon själv verkar ha hand om. Så jag skrev några väl menta rader och fick ett mycket trevligt svar där hon också talade väl om mina låtar. Häftigt att hon suttit och lyssnat på dem:) Köpte hennes andra skiva nyligen, Estate of mind som jag inte alls gillar lika mycket. På gräns till disco med mycket knulltexter (inget fel i det dock). Jag älskar annars Lambert/Potters produktionsarbeten, men jämfört med Any way you want me framstår skivan som slickad och hämmad i ljudbilden. Hon har även gjort en bra version på rökaren Picture me gone från andra hälften av 60-talet so mdu kanske hört.
Skicka en kommentar