lördag 12 januari 2008

Eleganter del 2 - Tom Rush

Trots att texterna inte är speciellt viktiga i förhållande till musiken för mig, så finns det då och då fraser som griper tag och ruskar om själen.

You can’t hide the truth with a happy song

Jag satt ensam med en mugg kaffe och en cigarett, nedsjunken i min begagnade brandgula soffa på studentrummet i Uppsala och begrundade mitt misslyckande. Samtidigt sjöng Tom Rush låten Rainy Day Man. Han manade mig att vända blicken inåt och börja skrapa på den blanka ytan, att jag borde ta mig förbi min egen ytlighet. Jag var tjugofyra år. Mina universitetsstudier låg i aska och jag visste inte vad jag skulle göra av framtiden.


Tom Rush - Rainy Day Man

Rainy Day Man är i min värld den mest angelägna av alla singer/songwriter-låtar. Den var inte så mycket en vändpunkt, men en startpunkt i sökandet efter vem jag egentligen var. Under lång tid hade jag byggt upp en fasad som också blev en orubblig självbild. I den var jag en genomtrygg, skojfrisk och rent av briljant korsning mellan mina TV-hjältar från barndomen – Lasse Holmqvist och Hasse Alfredson – som en vandrande kliché av en fryntlig skåning. Att förtränga alla ”dåliga” känslor var min etablerade metod. Men det fanns något annat kvar inunder. Mina förnimmelser var inte direkt behagliga, men det kändes bra ändå.

När jag mötte amerikanen Tom Rush på hans självbetitlade album från 1970 var han fem år äldre än mig. Han kändes betydligt mer mogen och sammansatt. Det var som om Tom Rush var jordnära, men också hade en drömmande blick. Hans framtoning var odiskutabelt manlig och på samma gång känslig, en kombination som jag inte var van vid med min bakgrund. Och när han i sångerna berättade om svåra saker var han intim och samtidigt samlad, som om han hade känt dessa känslor många gånger tidigare. Hans balanserade uttryck visade sig inte minst i hans eleganta frasering och sofistikerade sätt att spela akustisk gitarr. Jag ville vara som Tom Rush.


Tom Rush - Child's Song

Jag spelade den underbara LPn Tom Rush ständigt i ett par år och letade samtidigt efter det mera svårfunna albumet The Circle Game, som jag till slut fann på en skivbörs i London. The Circle Game är hans erkända mästerverk, som saknade motstycke i singer/songwriter-genren när det kom ut 1968. Skivan är en glimmande vacker sångcykel, omsluten av en skir väv av raffinerade arrangemang och en hög och rymlig produktion. Med varsam hand och röst tolkade han oftast låtar av oetablerade singer/songwriters vid den här tiden – främst Joni Mitchell, Jackson Browne och James Taylor (som skrev Rainy Day Man). Själv var Tom Rush inte sämre som låtskrivare, om än inte så produktiv. Detta bevisade han en gång för alla med No Regrets, som avslutade skivan majestätiskt.

Trots allt är den tidigare nämnda skivan Tom Rush min personliga favorit. Gripande sånger av finaste singer/songwriter-snitt varvas med ett par ettriga countryrocklåtar. Från att ha varit nästan uteslutande sofistikerad på The Circle Game, ger han här också utrymme åt en enkelhet. När jag funderar över vad som är så bra, förutom musiken, kommer jag på att de flesta låtarna på skivan handlar om hur man förändras i livets olika skeeden. Och det är lätt att spegla sig i.

6 kommentarer:

mrdantefontana sa...

Lysande, Magnus! Som sagt: "när musik är större än livet".

Magnus S sa...

Stort tack, käre vän!

hector sa...

Japp, du äger. Passion förmedlas broder, passion. Lyssnade på Lightfoots första lp. Skitbra! Påminner om Mickey Newbury lite grann. Det är min typ av musik. Gillade mycket Minstrel of the dawn. Tack för inspiration!
Mats

hector sa...

Låter även lite Neil Diamond faktiskt:)
Mats

Magnus S sa...

Jag tror att det finns mycket skatter för dig att gräva upp i den här terrängen, Mats!

Mats L sa...

Men det är ju den låten med Walker Brothers som är så jävla bra! Stort tack för upplysandet, broder!
Mats