fredag 29 februari 2008

Skivhyllan 1959 Ornette Coleman - The shape of jazz to come



Kommer ni ihåg slagorden ”jazz är farligt, punk är trevligt”. Så här i efterhand känns det som att de som kom på det bet sig själv i svansen en smula. Skulle inte punken vara farlig? Och med facit i hand så känns väldigt mycket av jazzen som mer revolutionerande än den mesta punken, framförallt de som inte var med i den första vågen, utan mer hängde på av mode och popularitetsskäl. Jag ser absolut inga hinder i att gilla båda och några av mina favoritalbum som The Stooges Funhouse överskrider gränserna rejält.

boomp3.com

Är en platta som innehåller en av Lou Reeds favoritlåtar något för er? Åtminstone var det så jag fick upp ögonen för The Shape of jazz to come, en ganska kaxig titel. Låten är inledande Lonely women. En ganska fri och öppen låt som dock backas upp av en melodi som står över det mesta jag hört. Få låtar framkallar samma urbana känsla hos mig som denna. Vid varje lyssning förflyttas jag till, av mig, otrampade trottoarer i någon av världens betonggrå storstäder. Ljus, ljud, rörelser och dofter går in och ut ur varandra medans jag fortsätter vandra. Det är inte alltid vackert eller skönt men jag älskar varje sekund av det. Vilket måste vara det högsta betyg ett musikstycke kan få, att man glömmer tid och rum och inget annat existerar under de fem minuter låten pågår.

Ornette räknas som en av förgrundsartisterna inom frijazzen. En form av jazz som bygger på improvisation och samspel mellan musikerna utan några egentliga regler. Låt nu inte detta skrämma, jag skulle väl inte karakterisera The Shape of jazz to come som en frijazzplatta. Utan den känns mer som en liten förberedelse för vad som skulle komma. 1961 gav Ornette ut albumet Free jazz, som räknas som en milstolpe inom just den stilen. Nej, The Shape of jazz to come har ganska tydliga melodistrukturer som musikerna sedan improviserar utifrån. Ornette själv spelar altsax, Don Cherry trumpet, men de två verkliga höjdarna är basisten Charlie Haden och trummisen Billy Higgins. De har en sån lätthet, sväng och flyktighet. Ornette själv är väl som musiker inte lika skicklig som låt oss säga John Coltrane, utan hans absoluta styrka ligger i att kunna kombinera det experimentella med det melodiösa, vilket i och för sig Coltrane också var grym på.

Det är möjligt att hela plattan kan bli svårsmält för ovana jazzöron men börja i så fall med Lonely woman och Peace. Om de funkar för er så kommer nu säkert ha behållning av hela plattan. Vad gäller fortsatt lyssnande så har jag ännu inte kunnat ta till mig Free jazz och kan därför inte ge den några rekommendationer. Men är ni sugna på Fri jazz så lyssna på Albert Aylers Spirutual Unity från 1964, en farlig men trevlig platta.

onsdag 27 februari 2008

Brian Protheroe - Pinball


Det är inte ofta skådisar på samma gång är spännande som musiker. Ett av undantagen är Brian Protheroe som har figurerat inom brittisk teater, TV och film sedan 60-talet. Visserligen hade han från tonåren spelat i rock 'n' roll-band, för att sedan upptäcka Dylan och bli en folkie. I mitten av 70-talet fick han en kort karriär som popartist.

En av de senaste årens mest angenäma musikaliska upptäckter gjorde jag genom Zigzag: 20 junkshop soft rock singles 1970-1974, som kärleksfullt och kunnigt samlade en rad mer eller mindre bortglömda engelska artister från eran. De var alla på väg bort från den typiska singer/songerwriter-stilen, föll lite utanför ramarna för dåtidens popmusikgenrer eller var lite för gamla för Top of the Pops. Kanske en något brunmurrig engelsk pop, men med massvis av melodier, hjärta och idéer. Låten som inledde CD-samlingen och fångade in mig direkt hette Pinball, men den hade annorlunda färgtoner.

boomp3.com

Pinball är cool och avspänd, så där jazzigt blå. Men om man dyker ner i texten visar den sig skildra depression och den isolering som följer. Hela låten är höljd i en själslig dimma. Jag älskar hur låttexten mot slutet återigen far igenom den ansatta hjärnan. Det finns ett hypnotiskt groove som fångar lyssnaren. Och även om låten bär en del tidsmarkörer, känns Pinball samtidigt för evigt modern. Brian Protheroe skrev själv låten som släpptes på singel och blev 1974 en liten hit i Storbritannien. Trots temat och egensinnigheten hos Pinball blev den då trettioårige Protheroe tillfälligt en tonårsidol - en fin sångare, begåvad låtskrivare och stilig man som han var.

And they say that you never know when you're insane

Så snyggt, så sant...

tisdag 26 februari 2008

Upp till kamp (igen!)

Ibland undrar jag om jag verkligen känner kärlek till musik. Jo, det är klart att jag gör det, på många plan, annars skulle man ju inte kunna hålla uppe intresset. Men lika ofta handlar det om ett slags mentalt ställningskrig. Jag mot Musiken. En rejäl strid, en jämn fight där knytnävar viner i luften och det duckas och pareras ideligen.

Var det inte någon här på Spengo som "gjorde upp" med indie-popen för en tid sedan? Jag känner mig ofta manad att göra detsamma. Vill reda ut begreppen för mig själv, lyssna på musiken på dess egna villkor, genomskåda det jag inte såg förut. Hytta med näven lite. För är det inte så att med alltför trubbiga mätinstrument så kan musikhistorien lätt bli både förenklad och direkt felaktig?

Mitt exempel får bli Spacemen 3. Spontant (och formellt korrekt) placerar jag denna grupp i ett indie-sammanhang, eftersom de släppte sina skivor på oberoende skivbolag. Men detta legendariska band, med frontfigurerna Sonic Boom och Jason Spaceman som kreativ kärna, byggde också en egen värld som med tidens gång framstår som alltmer unik.


Från deras mästerverk Playing With Fire lyssnar vi på låten "So Hot (Wash Away All Of My Tears)". Känslan är drömsk och suggestiv, tillvaron är skör, en ömtålig mänsklighet som är svår att dölja. Raden "Just want the water, I just want an ocean, an endless river to wash away all of my tears" är otroligt sorglig och samtidigt bildstark. Här finns också en oerhörd längtan i uttrycket, kanske efter kärlek, kanske efter droger.

boomp3.com

Musiken är sparsmakad, spartansk, effektiv. Ackorden är närmast boogiewoogie-enkla. Trummorna lyser med sin frånvaro. Det är totalt avslappnat, inte det minsta indie-ansträngt. Det är liksom ärligt utan att vara "autentiskt".

Jag förstår de som tycker att detta bara är drogromantisk, urbrittisk, anemisk skit-indie med pretentioner. Fast jag håller inte med alls. Jag hör något mycket mer innerligt.

lördag 23 februari 2008

The Ides Of March - andra kapitlet


Jag var nyfiken på att höra hur The Ides Of March utvecklades, efter att ha diggat gruppens sextiotalssinglar genom samlingen Ideology [Sundazed 2000]. Men det fanns ett ord som hindrade mig. Jazzrock. Jag hade nämligen läst att musiken skulle ligga ganska nära band som Blood, Sweat & Tears och Chicago, efter att The Ides Of March rockat till sig och tagit in en blåssektion. Trots mina gamla skygglappar tog jag mod till mig och köpte albumet Vehicle. Det handlade ändå bara om ett par tior.

boomp3.com

Sommaren 1970 var titelspåret en monsterhit hemma i USA. Det var ångande soulrock med fullt ställ. I övrigt var större delen av den ganska varierade skivan inte heller direkt skräckinjagande, förutom två förfärliga kvasi-progressiva svulstiga åttaminuterslåtar. Min personliga höjdpunkt är Home som påminner om de stora dramatiska balladerna som The Righteous Brothers gjorde under Phil Spectors ledning i mitten av sextiotalet.

boomp3.com

Jag kan verkligen reta mig på de skygglappar man fick om man som ung fostrades musikaliskt genom indie, new wave och punk. Så mycket dogmer, så mycket musik som var bannlyst. Nästan tjugo år senare velar jag fortfarande ofta med skivor jag är nyfiken på, men som är behäftade med någon genrebeteckning som skaver.

Vad hände med The Ides Of March då? De gjorde i början av 70-talet en rad singlar och tre album till (som jag inte har hört), vilka inte kom i närheten av de framgångar som Vehicle hade gett. Frontfiguren Jim Peterik bildade gruppen Survivor, som brukar falla under den ännu värre beteckningen AOR (adult-oriented rock). Mest kända är de för en av 1982 års största hits Eye Of The Tiger, ledmotivet till Rocky III.

fredag 22 februari 2008

The Ides Of March - första kapitlet

Min äldste son hade nyss fyllt två. Hans lena kind var ännu babyrund mot min axel. Jag dansade med honom i famnen framför stereon. Mitt fadershjärta skälvde. Jag kände hur hans lilla kropp slappnade av fullständigt. Men öronen var alerta. Som vanligt spelade vi trumpetlåten före sagoläsningen och nattningen. Han älskade den vemodiga trumpeten i en sextiotalslåt som jag en gång bara spelat i förbigående. Nu fastnade även jag för den.

boomp3.com

Var det på grund av att ett instrument tydligt dominerade låten som han tyckte om den? Eller fanns det något annat som tilltalade honom? Jag funderade på om barn uppfattar musik i moll som något ledset och dystert redan från början eller om man lär sig förstå den känslomässiga innebörden så småningom. Om min gosse var ledsen så kunde bara trumpetlåten lugna honom igen.

Lite förnöjt tänkte jag att min son kommer att ha udda referensramar när han blir gammal nog att börja snacka musik med sina jämnåriga, nästan som ett Amish-barn ur populärkulturell synvinkel.

The Ides Of March från Chicago fick bara en lokal hit med debutsingeln You Wouldn’t Listen, trots att den faktiskt är en av sextiotalets mest oemotståndliga poplåtar. Ett steg i en ny riktning för bandet var My Foolish Pride, en singel från hösten 1967. Nu kom blåsinstrumenten in och låten kan betraktas som en slags brygga mellan den harmonistinna sextiotalspopen och den souliga jazzrock som skulle bli gruppens nya varumärke i början av sjuttiotalet. Fortsättning följer...

torsdag 21 februari 2008

No more Mr. nice guy!



Ärade bröder och systrar om här nu finns någon sådan. Vad vore mer uppiggande under denna vidriga tiden av året än en fullständigt logisk blandning av Bon Scott och Frank Sinatra? Jag vet, ni har efterlängat det, drömt om det och nu slutligen får ni även uppleva det. Efter ett antal årtionden som århundradets meganörd ansåg Pat Boone att det vore en briljant idé att göra storbandsversioner på metallåtar. Och vem är jag att säga emot? Glimrande tolkningar av Holy diver och Enter sandman är nog att göra den mest inbitne metalfan nyfiken på Glen Miller och vice versa. Jag har alltid undrat hur ett soundtrack till dårhus skulle låta och i denna skiva har jag svaret.

boomp3.com

Och som om inte musiken är nog har Boone drämt till med ett synnerligen respektingivande omslag där han i läderväst och bar bringa riktar en skarp och GNISTRANDE blick rakt in i kameran. Jag darrar. För jag känner det. Pat Boone är fanemig inte någon jävla mysig familjemusiks nörd längre. Han är här för att sparka mitt arsle ordentligt med en mordisk blandning av storband och metal. Swing hard!

tisdag 19 februari 2008

Det höll på att gå illa...


Rätt ofta kastar jag kritiska blickar på min cd-samling och undrar om jag verkligen behöver behålla vissa skivor. Jag vägrar tillhöra de som tycker att "en köpt skiva är en köpt skiva och just den här skivan säger något om just mig (och just den här perioden i mitt liv) och därför måste jag behålla just den här skivan i evighet". Nej, är skivan kass så måste den bort, eller hur? Sådana här utrensningsaktioner kan vara ödesdigra, jag vet, men det hör liksom till spelets regler.

Häromdagen ifrågasatte jag hursomhelst starkt att jag hittade 6 st cd:s med Serge Gainsbourg i hyllorna: två snarlika samlingar och fyra originalalbum. Det är väl ändå på tok för många, tänkte jag. Och inte lyssnar jag så förtvivlat mycket på karln egentligen, även om jag tycker att han är en rätt cool figur (på sitt sätt). Nej, här krävdes hårda nypor och ett kritiskt tänkande! Men se jag fick ge mig. Efter en noggrann research kom jag fram till att jag endast kan göra mig av med en av samlingarna. Återstår alltså 5 st Gainsbourg-cd:s i samlingen. Och då är jag ändå rätt nöjd.

En skiva som låg i farozonen heter Aux Armes Et Caetera och släpptes så sent som 1979. Här gjorde Gainsbourg det märkliga valet att åka till Kingston, Jamaica för att spela in ett reggae-album på franska. Musikerna han skrapade ihop var inga mindre än Sly Dunbar, Robbie Shakespeare, Ansel Collins m fl, samt Bob Marleys bakgrundskör The I Threes. Det funkar ju faktiskt. Det är en ganska tät, rökig skiva vars idé oväntat nog bär hela vägen. Och bara för att jag inte lyssnat på den på ganska länge, så höll den på att bli utdömd och utröstad. Hör här "Des Laids Des Laids":


boomp3.com

lördag 16 februari 2008

Guilty Pleasures del 7: Bonnie Tyler - Total Eclipse Of The Heart

Det här har inte med nostalgi att göra. Jag har inga gamla minnen till Total Eclipse Of The Heart och var inte ens speciellt förtjust i låten då den stormade upp på förstaplatsen på världens hitlistor i början av 1983 och räddade Bonnie Tyler undan ett öde som one hit wonder. Men under en barnvagnspromenad härom året i en skogsdunge i utkanten av Hagsätra, med min yngste son sovande i vagnen, fann jag mig själv nynnande, gnolande och till slut inlevelsefullt sjungande på fraser ur låten.

I really need you tonight, forever's gonna start tonight
Forever's gonna start tonight


Tänk dig en stor man i skogen gående bakom en barnvagn. Han är närmare 190 cm lång och väger ungefär 100 kilo. Han bär skägg och glasögon och är iklädd en mörkblå parkas samt har en ocool toppluva på huvudet. Mannen försöker härma Bonnie Tylers sargade röst. Hans ansikte är plågat då han kastar tillbaka huvudet med total utlevelse för att kvidande ropa ut textrader på halvtafflig engelska mot den grå himlen. Åsynen borde vara nog för att stressa ihjäl ett stackars rådjur som haft oturen att befinna sig i närheten.

Varför övermannade Total Eclipse Of The Heart plötsligt mig i skogsdungen? Kanske behövde jag tänka på något som stod i kontrast till det familjelivets ständiga vardag (förtvivlad gråt under dagislämning, bajsblöjor, fiskpinnar med ris, kolikskrik på nätterna, sur kärring i kassan på ICA, rigida dagsrutiner, mjölkspyor, blodpudding, ödsliga lekplatser, astrött grinig partner, Marabou Frukt & Mandel för att fira att ungarna äntligen somnat på kvällen). Möjligen ville jag glänta på dörren till en dimension där det pågår en ständig kamp mellan mörker och ljus, en dramatisk sinnevärld där känslorna når orkanstyrka - låtskrivaren, pianisten och producenten Jim Steinmans universum. Hans musik är till form och uttryck faktiskt större än livet självt.

När Jim Steinman för ett par år sedan besökte Richard Wagners grav i den tyska staden Bayreuth, stod han orörlig och knäpptyst i 1½ timme för att visa sin vördnad för sin store förebild. En normal människa hade kanske tagit en tyst minut. Det säger mycket om Steinman och hans musik. Mest känd är han som mannen bakom Meat Loaf och dennes svulstiga rockopera-album Bat Out Of Hell och Dead Ringer. Mindre känt är att Steinmans gotiska stämningar ledde till att han anlitades att samarbeta med Sisters Of Mercy i slutet av 80-talet.



Powerballadernas powerballad Total Eclipse Of The Heart lever verkligen upp till uttrycket bombastisk. Låtens raffinerade uppbyggnad spränger popformatet i bitar med blixtar och dunder. Jag är särskilt förtjust i hur Bonnie rytmiskt sjunger de späckade fraserna i verserna och ger låten en framåtrörelse. Hennes röst skär som en sågklinga då klimax närmar sig.

I don't know what to do and I'm always in the dark
We're living in a powder keg and giving off sparks


Själva videon förtjänar också ett omnämnande. Det görs inte såna här videor längre. Nattetid driver Bonnie, iförd morgonrock, omkring i en gammal internatskola för unga killar. Det dyker upp grabbar som idrottar, ninjor och korgossar i mässkrud som det lyser ljusblått ur ögonen på. Videon är precis som en konstig dröm, osammanhängande och ologisk. Man vaknar upp på morgonen och funderar över vad det hela handlade om.

fredag 15 februari 2008

Två magiska sjuminutare

Jag har ett kluvet förhållande till genren som vi kallar soul. Vissa perioder har jag älskat att upptäcka nya artister och nya undergenrer. Men ibland har jag också känt mig mätt och smått uttråkad när jag tittat på soulskivorna i skivsamlingen. Jag har kommit fram till att jag egentligen inte gillar när det osar svett, när höfterna rullar och när tempot är så up som det kan vara. Jag har kommit fram till att Motown är OK i min bok, att Stax är stelt, torrt och tråkigt. Aretha Franklin och James Brown är intressanta på ett teoretiskt plan, men inget som jag vill lyssna på. Southern soul, ja, Northern soul, nej. Jag har flörtat med funken och känt mig oväntat nöjd vid dessa tillfällen.

Jag har dock alltid känt mig hemma i den romantiska (läs: smöriga) delen av soulen. Philly-soul, Sweet Soul, Quiet Storm, ja, man hör ju på beteckningarna att musiken är underbar. En av de finaste Philly-grupperna, The Stylistics, stod under den fantastiska producenten Thom Bells beskydd. Den änglalika sångaren Russell Thompkins Jr sjöng ljust i förgrunden och backades upp på ett elegant sätt. Jag tänkte här lyfta fram två spår från deras första respektive andra album. Det är låtar som vägrar nöja sig med det sedvanliga treminutersformatet. Nej, här dras låtarna ut in absurdum.

Jag förstår att en del kan tycka att resultatet blir osannolikt tråkigt, men jag tycker att det blir fullständigt hypnotiskt, på gränsen till sinnesutvidgande. Så: stressa av och ta dig tid och lyssna igenom dessa två spår, från början till slut. Låt dig vaggas in i den skoningslösa monotonin och de vindlande orkestreringarna. Låtarna är "People Make The World Go Round" från The Stylistics (1971) samt "Children Of The Night" från Round 2 (1972), två luxuöst producerade album som alltför sällan får sina rättmätiga hyllningar.


boomp3.com


boomp3.com

onsdag 13 februari 2008

Ghost Writer, någon?

Ibland blir det så otroligt platt när man beskriva musik med ord. Jag tröttnar ofta på att leta bland adjektiv och slitna fraser för att beskriva det där som musik gör med oss. Visst kan en välskriven text väcka nyfikenhet hos mig, kanske låta mig skratta igenkänningens skratt eller erinra mig tillfällen när jag känt likadant. Men alltför ofta drabbas jag själv av en prestationsångestfylld skrivkramp som gör att det helt låser sig.

Som i den här korta lilla texten till exempel. Här lurar jag läsaren att tro att det jag skriver om är musik, fast jag i själv verket bara fyller ut utrymmet med en ganska tom meta-text om hur svårt det är att skriva om musik. Mina funderingar och mina avsikter är naturligtvis ärliga, men något vettigt formulerat om Suicide och deras låt "Ghost Rider", nä, det kan jag inte prestera just nu. Jag kan dock erbjuda en lyssning som inte går av för hackor.

boomp3.com

Sweet nostalgia!


Jag fortsätter min exposé över, i mina ögon, världens bästa sångare. Den här gången har turen kommit till George Jones.

Den här texten tar sin början i nådens år 1997. Det måste varit då. Det var en varm sommar i Björkarnas stad. Solen sken med sitt allra vackraste ljus över staden. Jag var en lycklig man det året, så här i backspegeln. Jag hade ett roligt jobb, jag hade precis trasslat mig ur ett ganska meningslöst förhållande och jag hade ett, tyckte jag då, fantastiskt jobb. (Att jag hade svår ångest över mitt arbete och ett uppdrag som kassör i en förening lämnar vi därhän. Det är dolt i nostalgins dimmor).

Umeå was cooking. Ett nytt uteställe hade öppnat mitt inne i centrum. Rex Bar och Kök hade slagit upp sina portar i det gamla Rådhuset. Det var den sommarens absoluta vattenhål.

Men innan man knallade iväg till Rex hände det att man sippade lite fördrinkar hemma hos någon. Min vän Johan bodde i ett kollektiv med en kille och en tjej i centrala Umeå, på krypavstånd från Rex. Där var det perfekt att förvärma lite grann.

Den andra killen i hushållet var jag lite skraj för. Vi hade några år tidigare varit bittra rivaler om en tjej som jag sedan var ihop med ett tag. Vad jag upptäckte efter några vändor i Johans lägenhet var att killen hade grym smak (dvs. min smak), vad det gällde böcker, filmer, kläder, musik och, eh, sprit.

Det föll sig ganska naturligt att vi till slut gav oss i slang med varandra. Till slut blev det så att min fd. rival och jag spenderade förkvällarna i hans rum med en Gimlet i ena handen och ett skivfodral i den andra. (Johan hade väl hittat någon annan att fördrinka med...)

Vi lyssnade på allt; Junior Murvin, James Carr, Bobby "Blue" Bland, tidiga Bob Marley & The Wailers (producerat av Lee Perry), och så George Jones förstås. Min nyvunne vän hade en fin Geroge Jones-box som vi pluggade hårt. Jag hade dessutom ganska nyligen köpt Geroge Jones magnum opus, I Am What I Am. Fan, vilken fin kombination Gimlets och George Jones var! De passade som hand i handsken. Lite fyllefilosofi kombinerat med fyllefilosofins mästare, Mr George Jones.


Vi lyssnade mest på låtarna från I Am What I Am och då i synnerhet på If Drinkin´ Don´t Kill Me (Her Memory Will), I´ve Aged Twenty Years In Five och He Stopped Loving Her Today. På något sätt var det som George Jones hade levt allt det han sjöng om, att han hade levt allt detta, dött och återuppstått för att berätta sin egen djupt personliga historia. En historia som på något sätt blev vår historia, i ruset, när vi lyssnade på hans sång.

Nu har George Jones inte alls skrivit de låtarna som nämns här, låtar som för alltid kommer att vara förknippade med honom. Däremot har producenten för skivan, den geniale Billy Sherrill, lyckats ge de bästa verktyg han hade i sin låda till George Jones. George Jones har i sin tur förvaltat dessa verktyg väl, tagit sin egen erfarenhet som fyllskalle in i musiken och gjort ett bygge som har hela hans själ vilande över sig.

Jag återkommer ständigt till den här skivan. Den är perfekt för de där tunga dagarna när det känns som om mörkret är ens enda följeslagare. Musiken är upplyftande. Det går liksom inte att må sämre än George Jones. Eller kanske än mer precist; det finns någon som satt ord på mitt elände. Skivan passar som sagt fantastiskt fint till Gimlet-dagarna också. Då kan man, med viss ironisk distans nicka med till låtarna och fyllemuttra; "Fan, det är så sant. Så sant! Den här låten är så jävla spot-on!"

Att jag är en stor fan av George Jones musik och inte bara av I Am What I Am visade sig tydligast när jag gifte mig i somras. Som ett led i ett aldrig sinande musiknörderi hade jag givetvis ett musiktextcitat i mina löften till min blivande fru. Citatet kommer från den överjordiskt vackra balladen You Always Look You´re Best (Here In My Arms) från albumet The Battle som kom 1976:

You look good in anything you choose to wear/Even a trace of gray would look good in your hair/And you look fine in sunshine baby or the shadows of a storm/But you always look your best here in my arms.

Kan kärlek förklaras tydligare än så?

tisdag 12 februari 2008

Där man minst anar...

För att knyta an till mitt förra inlägg så finner man ständigt fantastisk musik där man inte trodde man kunde hitta den...

På min högstadieskola fick man, för att komma till elevrummet på håltimmarna, gå genom en lång mörk passage i källaren. Från de grå asbestklädda takplattorna hängde sega stelnade spottloskor ned som stalaktiter och där satt mängder av snusprillor, som med stor skicklighet spottats ditupp. Det kunde det stå några killar från årskurs nio i den här gången och blänga på oss sjundeklassare. Det gällde att spela oberörd när man försökte slinka förbi för spela lite couronne eller hockeyspel innan lektionen i tyska började. De stora grabbarna scannade snabbt av ens svaga punkter, för att sedan kasta glåporden efter en som dartpilar i ryggtavlan.

Dessa hårdrockens pubertala stamkrigare hade tygmärken fastsydda på sina jeansvästar eller jeansjackor. Det fanns en värdeskala i tuffhet som rangordnade hårdrocksbanden. De som gillade den nya heavy metal-stilen vann. Om man hade Holy Diver med Dio var det riktigt fränt. Men detta var inget för mig.

Ronnie Dio - Where you Gonna Run to, Girl
(Det funkar inte att lägga upp en sticka idag, så klicka upp länken istället.)

Döm om min förvåning när jag härom månaden fick höra ett stycke charmig och snärtig Brill Building-pop av prima kvalitet och dessutom kryddad med fuzzgitarr. Låten Where You Gonna Run To, Girl var skriven av hitmakarparet Barry Mann och Cynthia Weil och spelades in av Ronnie Dio & The Prophets år 1965.

Ja, det är samme Ronnie James Dio som skulle skaka om metalvärlden i början av 80-talet (eller var han densamme då). Ronnie hade börjat spela i band redan som femtonåring i slutet av 50-talet. Då karln långt senare stod och svingade svärd i nån slags mörk fantasymiljö i videon till Holy Diver var han för bövelen över fyrtio.

Devoted Devoto

Ni kan den klassiska frågeställningen, vilken skiva skulle ni ta med till en öde ö. För mig är Buzzcocks Singles going steady packad många av årets dagar. En skiva omöjlig att motstå då både innehåll och utförande är fulländat. Som Nomads en gång sjöng så är det verkligen 16 forever. Detta trots att Devoto inte medverkar på någon låt och endast skrivit Orgasm addict tillsammans med Pete Shelley.



Nej vill man ha Devotos Buzzcocks får man skaffa sig fyraspårs EPn Spiral scratch. Eller kanske ännu hellre LPn Time´s up, som samlar låtar från en session 18 oktober 1976, deras första inspelning. På plattan finner man alla Spiral scratch låtarna i lite stökigare versioner. Dessutom en inspelning av Orgasm addict. De lyckas också med att göra en cover på Troggs I can´t control myself som står väl upp mot orginalet. Överlag hör man redan här att bandet sticker ut jämfört med de flesta andra punkband. Man lyckas balansera mellan stök, melodier, kraft, luftighet och energi på ett oerhört skickligt sätt.

Howard lämnade efter Spiral scratch inspelningen och fortsatte i Magazine. Skapade stor musik även där, Shot by both sides är en av rockhistoriens allra bästa singlar, men den historien får berättas någon annan gång.


Fina rörliga bilder med dålig synk

lördag 9 februari 2008

Let's rock out!

Jag tycker att det är lite visset att sitta ensam och lyssna på rock på en dator. Men jag kan inte låta bli att känna att den behövs ändå här på Spengo, annars blir det alldeles för gråtmilt i längden. Äsch, jag bränner av tre rökare nu med en gång, det är fortfarande lördagskväll.


The Raspberries - Tonight

Här i Sverige är det vattentäta skott mellan till exempel powerpop och hårdrock. Ofta har man i efterhand sorterat in band och artister i olika genrer och låst in dem där. Jag tror att många rocktyper (särskilt de trångsynta) har missat banden som vi får njuta av här, eftersom de oftast kategoriseras som powerpop. I gengäld bör alla popälskare låna ett öra till hårdrocksstämplade Thin Lizzy. Om du gillar en viss sorts musik, nöj dig aldrig med att bara leta i den givna genren, för den musiken kan dyka upp både här och var.

Tonight, The Raspberries låt från 1973, var faktiskt en av de första som Mötley Crüe repade ihop sig på innan de samlat ihop eget material, enligt den underhållande självbiografin The Dirt. Mötley Crüe var efter Shout At The Devil ett helrätt hårdrocksband för killarna i högstadiet som jobbade hårt på att vara tuffa, ingen grupp man direkt förknippar med The Raspberries.

boomp3.com

Sångaren Vince Neil var sist in i Mötley Crüe. Hans snygga käkben, blonda hårsvall och ljusa rakbladsvassa röst påminde mycket om Robin Zander, sångaren i Cheap Trick. Och det var biljetten in i bandet.

När Kurt Cobain intervjuades då Nevermind släpptes 1991, hävdade han stolt att detta var hans bands Cheap Trick-skiva. Han syftade på plattans feta glassiga rocksound, som Nirvana inte varit i närheten av tidigare.

Eftersom alla goda ting är tre, slänger jag in favoritlåten Honor Among Thieves av det mindre kända amerikanska bandet Artful Dodger. De låg nära såväl The Raspberries som Cheap Trick, men Artful Dodger avvek dock nästan aldrig från rockandet för att göra ballader.

boomp3.com

fredag 8 februari 2008

En vändning i texten som skär i mitt hjärta och får mig att gråta - varje gång

THE MONTGOLFIER BROTHERS - The World Is Flat (2002)
I've got my theories and I've got my points of view
The world is flat and I still have a chance with you
God is good and life is fair and
Heaven’s waiting so I’ll meet you there and
They’ll call last orders’ down the kings and we won’t fight
I’ll walk you home and tuck you in at night and we’ll -
We’ll watch the dawn get mugged on Chapel Street
And we will raise a family


I’ll be the apple of your parents’ eyes and
They’ll raise a glass to us and I won’t drink the bottle dry
We’ll wake each morning and we’ll count our lucky stars
There’s no relationship as strong as ours and
We’ll share and half our problems, we’ll talk our worries through
There’ll be no little secrets that I hold back from you
You’ll find fulfillment and I won’t play away
And we can only get stronger

~

You’ve got suspicions and you say you’ve got proof
That my commitment’s flawed and I can’t speak the truth
That I am lost and I am scared and
The lawyer’s waiting so I’ll meet you there and
They’ll call our number and we won’t put up a fight
We’ll split the pension and I swear I’ll see you right
Where there was hate, well, please let there be calm
Before the storm besets us


You know I’ll love you ‘til the day I die and
I’ve got my reasons but please don’t ask me why
We’ll wake alone some nights and wish on falling stars
That no one makes the same mistakes as ours and
We’ll never share our problems or talk our worries through
And all those little secrets will make their way to you
You’ll find fulfillment, I’ll play and lose away
And we won’t raise that family

torsdag 7 februari 2008

Skivhyllan 1974 Brian Eno-Here come the warm jets


För att lagt så mycket lyssnartimmar på Talking heads och David Bowie, har jag skamligt dålig koll på Brian Eno. Har bara detta album i hyllan, samt en del som han producerat. Jag har inga Roxy music. Inte heller några av hans andra samarbeten, inte ens de med David Byrne, har hittat in i samlingen. Fram till 2003 såg jag ingen anledning till att föröka sätta mig in i karlns musik. Vilket kan tyckas märkligt men det kan troligtvis förklaras med sju bokstäver som rätt sammansatt blir ordet ambient. En musikform, eller vad man nu kan kalla det, som för mig är konturlös musik som jag inte kan skilja från muszak eller hissmusik. Eno har för mig på något sätt blivit synonymt med begreppet. Något annat är kanske inte att vänta när man använder sig av titlar som exempelvis Ambient 1: music for airports .

Det som inträffade 2003 var att jag under ett besök i New York fullkomligt drabbades av en av låtarna på denna skiva. På MOMA, som just då huserade i tillfälliga lokaler i Queens, såg jag en videoinstellation. Vad skärmen visade är sedan länge borta men musiken slukade mig totalt. Det var en mässande och repetativ indiepophit. En klaviaturbaserad musik kompade den flerstämmiga sången och jag satt kvar som i trans i hopp om att något skulle avslöja vad det var. Lyckligtvis gav eftertexten att det var Enos låt Some of them are old. En kort jakt efter låten startade och ganska snart var ett CD exemplar av Here come the warm jets inhandlat.

Jag har sedan dess levt med plattan av och till, spelat den ofta periodvis men också emellanåt glömt bort den. Faktum är att varje gång jag spelat den har jag gillat den ett snäpp mer än vid förra lyssningen. Upplevelse av att det är en experimentell rockplatta har också allt mer glidit över mot att det är en skruvad popplatta, och är det något som jag går igång på så är det just sådana. Det finns gott om bra melodier på plattan, men de kan på grund av omgivningen ibland vara svåra att finna.

Men om vi börjar med de lite mer experimentella låtarna så vill jag framhäva titelspåret och Blank Frank. Here come the warm jets är en av mina favoritlåtar alla kategorier. En gitarrmatta utan halkskydd får efter 1.20 sällskap av ett trumkomp som växer in i låten under 1 min och några röster får vi inte höra förrän efter 2.35. En i alla avseende orginell låt som för den delen inte är speciellt svårlyssnad. Bör absolut avlyssnas.

Blank Frank skulle lätt platsat som ett musikaliskt nummer i den engelska TV komedin The Mighty boosh. Tänk er Pere Ubus känsla för att använda rytmen kombinerad med Syd Barretts poppsychadelia och krydda med lite Magazine så hamnar ni kanske rätt, eller inte!

boomp3.com

Av poplåtarna så sticker, förutom nämda Some of them are old, Cindy tells me och On some Faraway beach ut. Cindy tells me kan ni lyssna på. On some Faraway beach, är till sin karaktär ganska lik Some of them are old, svepande klaviatur ligger över den i stort sånglösa låten. Möjligen ligger det i gränslandet till ambient. Känslan av att promenera på öde Österlensk strand infinner sig faktiskt om man blundar och lutar sig tillbaka i soffan.

Som kuriosa kan nämnas att Brian på den efterföljande turnén valde att
kompas av The Winkies, ett engelskt pubrockband vars sävliga rock aldrig lyfter på på platta trots det potenta omslaget. Kan tyckas vara ett oväntat val, men Brian var tydligen imponerad av deras liveframträdanden. Tyvärr fick turnén avbrytas efter bara några spelningar då Brian fick en punkterad lunga och vad jag förstått har han sedan dess aldrig turnerat mer.
Jag tar gärna emot tips på andra Eno plattor som ni anser vara värda att lyssna på. Bry er inte om min lätt avoga inställning till ambient, man kan kanske lära sig att uppskatta det också.

tisdag 5 februari 2008

Tommy Roe vänder kappan efter vinden

När jag letar mig tillbaka till 60-talet så finns det nästan ingenting som är så roligt som att upptäcka något nytt, någon ny infallsvinkel, något okänt. Det blir liksom en extra effekt av det hela, långt ifrån att bara håva in kanon

Jag har en förkärlek för artister och grupper som kanske startade sin karriär i början av 60-talet, eller till och med i slutet av 50-talet. Artister som figurerat en hel del på listorna, men mest funnit sin publik hos de vuxna, snarare än hos den nya, vilda ungdomen. Sedan, när the summer of love infunnit sig, och världen håller på att förändras radikalt, då är dessa artister helt fel i tiden. Det enda de kan göra är att strunta i de ny trenderna eller skaffa sig hippa rådgivare som kan guida dem i den nya, flummiga eran.

Ett exempel på detta fenomen är topplisteaktören Tommy Roe. Hans desperata försök att hänga med i den psykedeliska utvecklingen är egentligen mest rörande, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite charmigt. Många gånger kommer jag på mig med att hellre vilja lyssna på ett misslyckat försök än ett "äkta" försök som i mina öron ändå låter sämre.


Den mest magnifika låt som Tommy Roe gjort är It's Now Winter's Day, en gnistrande vacker ballad som lyfter tack vare helt osannolika effekter i låten. Men så är också Curt Boettcher inblandad på minst ett hörn. För att illustrera vinterdagen hörs här isflak som vänder sig, snökristaller som spricker, istappar som rister. Åtminstone är det så jag hör det. Man känner ju också hur varmt och "thrilling" det är inomhus... Året är 1967.

boomp3.com

Everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Gone is the green grass, the trees have turned brown
The sky has gone grey, it's now winter's day
The parks, they are empty, no squeaks from the swings
No kids are at play, it's now winter's day

And here we are, snuggled warm in each others' arms
Listening to silent sound as the snow pats the ground
Perfumed hair that I smell, essence that I like so well

You are my winter, the days and the nights
In our hideaway, it's now winter's day
Our love will grow stronger amid winter's chill
Inside we will play, it's now winter's day

And everyone is warm inside, their houses in the snow
The mercury is dropping down to minus 10 below
Outside it's chilling, but inside it's thrilling
With fireplaces burning, and records that keep turning

Mmm....

Uppföljaren "Phantasy" (också från 1967) är ett ojämnt album som innehåller en del halvtramsiga låtar. De heter genomskinliga saker som Paisley Dreams, Mystic Magic och Plastic World. Men jag kan ändå inte låta bli att gilla en låt som It's Gonna Hurt Me. Ibland är ju en poplåt oemotståndlig, som bekant.

boomp3.com

måndag 4 februari 2008

Burt Bacharach på egen hand


För åtta-nio år sedan kunde jag fortfarande sitta uppe en hel natt och se Oscarsgalan direktsänd på TV, utan att det kostade på eller gjorde speciellt mycket om jag sov långt in på eftermiddagen efteråt. Under en av galorna åren kring millenieskiftet, mellan prisutdelningarna, satt Burt Bacharach vid flygeln och sjöng What The World Needs Now Is Love med sin vingliga men innerliga röst. Det var mäktigt att se honom själv framföra klassikern som han skrivit, men som flera artister tagit till sin egen. Plötsligt gjorde Dionne Warwick entré och sjöng tillsammans med den man som skänkt henne sina finaste låtar. Nostalgin stod som spön i backen. För en djupt sentimental själ var det förstås på tok för mycket och jag bröt ihop i TV-soffan.

Om man bortser från att Raindrops Keep Fallin' On My Head är som gjuten i soundtracket till min tidiga barndom, så var det genom Dionne Warwick som jag upptäckte Burt Bacharachs musiks storhet. För mig kommer Dionne alltid att vara en av de finaste av kvinnliga sångerskor, otroligt värdig och nästan moderlig i sin sångstil. Det känns som om vi har spenderat mycket tid tillsammans genom åren.

Det dröjde emellertid innan jag mötte Burt Bacharach i egen hög person. Det mesta på albumen han gav ut i eget namn från slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var instrumentala spår. Men någon gång ibland sjöng han också.

boomp3.com

På hans självbetitlade platta från 1971 finns den sorglösa Hasbrook Heights som fungerar perfekt med Burts anspråkslösa sätt att sjunga på. Bacharachs musik må vara full av finesser och han låter sig inte hindras av populärmusikens ramar som låtskrivare och arrangör. Burts röst har däremot sina begränsningar. Men han använder den skickligt ändå. Annars brukar man ofta begrava en svag röst i mixen eller lägga på en ekoeffekt för att dölja dess brister. Burt vågar göra tvärtom och komma nära. Med sin mänskliga bräcklighet lyckas han visa låtarnas innersta känslomässiga kärna. Han lyfter fram enkelheten i sin raffinerade musik. Jag tar fram ytterligare ett exempel från uppföljaren Living Together från 1973.

boomp3.com

Både Hasbrook Heights och The Balance Of Nature finns också att avnjuta på Dionne Warwicks underbara skiva Dionne från 1972, den sista hon gjorde tillsammans med låtskrivarteamet Burt Bacharach och Hal David (som vi heller inte får glömma).

Easy listening? Definitivt inte!

De sista fyra låtarna som lämnar kroppen

Eftersom copyright på idéer inte existerar på Spengo så kommer här en snodd idé. Efter förra fredagens skivrunda uttryckte sig vår redaktör Magnus Svensson att September Gurls med Big Star förmodligen skulle vara den sista låten som skulle lämnade hans kropp. Det lätt morbida uttrycket fastande och jag började fundera på låtar som känns ständigt närvarande hos mig och som varit betydelsefulla i min musikaliska eller personliga utveckling.

Så här kommer de fyra sista låtarna som kommer att lämna min kropp när jag en dag kommer att gå hädan:

How can we hang on to a dream – Tim Hardin
Under Manchester- och shoegazererans musikaliska mörker vände jag mig bort från nutiden och blickade tillbaka och hittade många av de artister jag idag håller allra högst. En av de artister som drabbade mig mest var Tim Hardin och How Can We Hang On To A Dream är en av hans största ögonblick. Jag bär ständigt med mig det korta pianointrot, takthållandet med vispar, det himmelska stråkarrangemanget och Hardins smärtsamt nakna röst.

boomp3.com

Sat in your lap – Kate Bush
Hösten 1981 gick jag sista året på gymnasiet i Motala utan att ha aning om vad jag skulle göra om inte den hägrande drömmen om en framtid som popmusiker skulle slå in. Musikintresset var större än någonsin och det hände mycket intressant i kölvattnet efter punken och mycket hade hänt med mitt musiklyssnande sedan Kate Bush släppte Never Forever.


Nu var det i alla fall dags för en ny Kate Bush singel att släppas. Det första livstecknet på två år vilket var en evighet på den tiden. Efter att ha trakasserat vår lokale skivhandlare Love-Gunnar nära nog dagligen med frågor om singeln hade kommit så stod jag äntligen där med pickupen redo att landa på skivtallriken. Jag hade väntat mig en vacker men ändå spännande poppärla men det här var något helt annat. Låten inleds med en enveten rytm med det tyngsta trumljud jag hade hört dittills. Refrängen var avstannande och demonstrativt otraditionell. Låten var både direkt och ändå i avsaknad av det mesta som en första singel från ett nytt album brukar innehålla och var bland det häftigaste jag hört. Kate Bush fortsatte att vara en artist som höll jämna steg med mitt eget musikaliska lyssnande ända fram till den trista The Red Shoes 1994 vilken blev början på hennes 11 år självvalda tystnad.


Kate Bush - Sat in Your Lap (1981)

Still ill – The Smiths
I och med Smiths debut fick texterna inom popmusiken en helt ny betydelse för mig. Jag tror det mesta är sagt i ämnet Smiths och texter men deras kombination av bitterhet och värdighet har nog varit ovärderligt för många unga människor då det begav sig och är vad jag förstår det fortfarande. Still Ill kanske inte är Smiths mest perfekta låt men en programförklaring av mycket av det Smiths står för:

I decree today that life
is simply taking and not giving
England is mine and it owes me a living


The Smiths och Still Ill live i den klassiska TV-showen The Tube 1984

Och till sista den låt som fjäderlätt kommer att lyfta från min kropp i sällskap med det som brukar kallas själen:

Fotheringay – Fairport convention
En vanlig beskrivning på hur man vill att döden ska te sig brukar vara att omges av vänner i en trygg, välkänd miljö, fri från plågor. Här skulle jag ha Sandy Denny, sångerskan vars röst genom åren blivit en kär vän, på min ena sida och Richard Thompson, den store låtskrivaren som lyckats kombinera bitterhet med humor på ett så unikt sätt, på min andra.


Trots att jag så väl vet vem som spelar vad och omständigheterna kring inspelningen och allt annat som egentligen inte är värt att veta så försvinner allt detta då jag hör låten. Det finns inget konkret eller jordbundet i musiken utan det finns något mer än dess beståndsdelar. Jag antar att det är det som kallas larger than life.

boomp3.com

Hälsningar Anders H