fredag 15 februari 2008

Två magiska sjuminutare

Jag har ett kluvet förhållande till genren som vi kallar soul. Vissa perioder har jag älskat att upptäcka nya artister och nya undergenrer. Men ibland har jag också känt mig mätt och smått uttråkad när jag tittat på soulskivorna i skivsamlingen. Jag har kommit fram till att jag egentligen inte gillar när det osar svett, när höfterna rullar och när tempot är så up som det kan vara. Jag har kommit fram till att Motown är OK i min bok, att Stax är stelt, torrt och tråkigt. Aretha Franklin och James Brown är intressanta på ett teoretiskt plan, men inget som jag vill lyssna på. Southern soul, ja, Northern soul, nej. Jag har flörtat med funken och känt mig oväntat nöjd vid dessa tillfällen.

Jag har dock alltid känt mig hemma i den romantiska (läs: smöriga) delen av soulen. Philly-soul, Sweet Soul, Quiet Storm, ja, man hör ju på beteckningarna att musiken är underbar. En av de finaste Philly-grupperna, The Stylistics, stod under den fantastiska producenten Thom Bells beskydd. Den änglalika sångaren Russell Thompkins Jr sjöng ljust i förgrunden och backades upp på ett elegant sätt. Jag tänkte här lyfta fram två spår från deras första respektive andra album. Det är låtar som vägrar nöja sig med det sedvanliga treminutersformatet. Nej, här dras låtarna ut in absurdum.

Jag förstår att en del kan tycka att resultatet blir osannolikt tråkigt, men jag tycker att det blir fullständigt hypnotiskt, på gränsen till sinnesutvidgande. Så: stressa av och ta dig tid och lyssna igenom dessa två spår, från början till slut. Låt dig vaggas in i den skoningslösa monotonin och de vindlande orkestreringarna. Låtarna är "People Make The World Go Round" från The Stylistics (1971) samt "Children Of The Night" från Round 2 (1972), två luxuöst producerade album som alltför sällan får sina rättmätiga hyllningar.


boomp3.com


boomp3.com

3 kommentarer:

Magnus S sa...

Kul att du väljer att skriva om ditt förhållande till soul. Modigt att berätta att det är mycket som inte faller dig på läppen. När jag och Anders H dissekerade begreppet "oklanderlig musiksmak", enades vi om att ingen ifrågasätter en om man säger att man gillar soul.

Jag har många gånger fingrat på Stylistics-plattor på skivbörsar, men de skivorna har varit från mitten och slutet av sjuttiotalet.

Mattias sa...

Det stämmer, jag har heller aldrig sett de två Stylistics-skivorna jag nämner på vinyl (jag har dem på cd). Aldrig på nån börs, aldrig på nån skivmässa. Det är alltid någon av de senare man ser, som är förmodat sämre plattor. En inte helt ovanlig företeelse...

Mattias sa...

Alltså jag kan ju erkänna att jag inspirerades mycket av tidningen Pop vad gäller soul. O'Jays "Back Stabbers" är ett magnifikt album, helt underbart. Smokey Robinson = ett geni. Jag gillade även Aretha Franklins "Spirit In The Dark", som jag har ägt i omgångar men som jag insåg att jag inte "behövde" trots att det är en bra skiva. Sjuk idé egentligen, att dumpa skivor som är bra, men för mig har det aldrig varit något större problem. Jag har stränga regler för vad som platsar och inte platsar i skivsamlingen... ;-)

Är det inte så att ungefär var femte skiva man köper är ett onödigt/missriktat/dåligt köp. Alltså: om man exempelvis har 1000 cd, så behöver man kanske egentligen bara ha 800 st. Så är min filosofi.

Nu blev jag sugen på att "återköpa" Sam Cookes underbara "Night Beat", som jag haft men sålt för att det kommit en remastrad utgåva, men som jag sedan glömt bort...