The Ides Of March - första kapitlet

Min äldste son hade nyss fyllt två. Hans lena kind var ännu babyrund mot min axel. Jag dansade med honom i famnen framför stereon. Mitt fadershjärta skälvde. Jag kände hur hans lilla kropp slappnade av fullständigt. Men öronen var alerta. Som vanligt spelade vi trumpetlåten före sagoläsningen och nattningen. Han älskade den vemodiga trumpeten i en sextiotalslåt som jag en gång bara spelat i förbigående. Nu fastnade även jag för den.

boomp3.com

Var det på grund av att ett instrument tydligt dominerade låten som han tyckte om den? Eller fanns det något annat som tilltalade honom? Jag funderade på om barn uppfattar musik i moll som något ledset och dystert redan från början eller om man lär sig förstå den känslomässiga innebörden så småningom. Om min gosse var ledsen så kunde bara trumpetlåten lugna honom igen.

Lite förnöjt tänkte jag att min son kommer att ha udda referensramar när han blir gammal nog att börja snacka musik med sina jämnåriga, nästan som ett Amish-barn ur populärkulturell synvinkel.

The Ides Of March från Chicago fick bara en lokal hit med debutsingeln You Wouldn’t Listen, trots att den faktiskt är en av sextiotalets mest oemotståndliga poplåtar. Ett steg i en ny riktning för bandet var My Foolish Pride, en singel från hösten 1967. Nu kom blåsinstrumenten in och låten kan betraktas som en slags brygga mellan den harmonistinna sextiotalspopen och den souliga jazzrock som skulle bli gruppens nya varumärke i början av sjuttiotalet. Fortsättning följer...