Tommy Roe vänder kappan efter vinden
När jag letar mig tillbaka till 60-talet så finns det nästan ingenting som är så roligt som att upptäcka något nytt, någon ny infallsvinkel, något okänt. Det blir liksom en extra effekt av det hela, långt ifrån att bara håva in kanon.´
Jag har en förkärlek för artister och grupper som kanske startade sin karriär i början av 60-talet, eller till och med i slutet av 50-talet. Artister som figurerat en hel del på listorna, men mest funnit sin publik hos de vuxna, snarare än hos den nya, vilda ungdomen. Sedan, när the summer of love infunnit sig, och världen håller på att förändras radikalt, då är dessa artister helt fel i tiden. Det enda de kan göra är att strunta i de ny trenderna eller skaffa sig hippa rådgivare som kan guida dem i den nya, flummiga eran.
Ett exempel på detta fenomen är topplisteaktören Tommy Roe. Hans desperata försök att hänga med i den psykedeliska utvecklingen är egentligen mest rörande, men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite charmigt. Många gånger kommer jag på mig med att hellre vilja lyssna på ett misslyckat försök än ett "äkta" försök som i mina öron ändå låter sämre.
Den mest magnifika låt som Tommy Roe gjort är It's Now Winter's Day, en gnistrande vacker ballad som lyfter tack vare helt osannolika effekter i låten. Men så är också Curt Boettcher inblandad på minst ett hörn. För att illustrera vinterdagen hörs här isflak som vänder sig, snökristaller som spricker, istappar som rister. Åtminstone är det så jag hör det. Man känner ju också hur varmt och "thrilling" det är inomhus... Året är 1967.

1 kommentar:
Kul att du hittat till vår blogg och ledsen att jag svarar så sent. Vi söker ständigt efter initierade att skriva åt oss, då vi har en ganska dålig uppdateringsfrekvens. Så om du vill hoppa på, så säg bara till!
Skicka en kommentar