De sista fyra låtarna som lämnar kroppen

Eftersom copyright på idéer inte existerar på Spengo så kommer här en snodd idé. Efter förra fredagens skivrunda uttryckte sig vår redaktör Magnus Svensson att September Gurls med Big Star förmodligen skulle vara den sista låten som skulle lämnade hans kropp. Det lätt morbida uttrycket fastande och jag började fundera på låtar som känns ständigt närvarande hos mig och som varit betydelsefulla i min musikaliska eller personliga utveckling.

Så här kommer de fyra sista låtarna som kommer att lämna min kropp när jag en dag kommer att gå hädan:

How can we hang on to a dream – Tim Hardin
Under Manchester- och shoegazererans musikaliska mörker vände jag mig bort från nutiden och blickade tillbaka och hittade många av de artister jag idag håller allra högst. En av de artister som drabbade mig mest var Tim Hardin och How Can We Hang On To A Dream är en av hans största ögonblick. Jag bär ständigt med mig det korta pianointrot, takthållandet med vispar, det himmelska stråkarrangemanget och Hardins smärtsamt nakna röst.

boomp3.com

Sat in your lap – Kate Bush
Hösten 1981 gick jag sista året på gymnasiet i Motala utan att ha aning om vad jag skulle göra om inte den hägrande drömmen om en framtid som popmusiker skulle slå in. Musikintresset var större än någonsin och det hände mycket intressant i kölvattnet efter punken och mycket hade hänt med mitt musiklyssnande sedan Kate Bush släppte Never Forever.


Nu var det i alla fall dags för en ny Kate Bush singel att släppas. Det första livstecknet på två år vilket var en evighet på den tiden. Efter att ha trakasserat vår lokale skivhandlare Love-Gunnar nära nog dagligen med frågor om singeln hade kommit så stod jag äntligen där med pickupen redo att landa på skivtallriken. Jag hade väntat mig en vacker men ändå spännande poppärla men det här var något helt annat. Låten inleds med en enveten rytm med det tyngsta trumljud jag hade hört dittills. Refrängen var avstannande och demonstrativt otraditionell. Låten var både direkt och ändå i avsaknad av det mesta som en första singel från ett nytt album brukar innehålla och var bland det häftigaste jag hört. Kate Bush fortsatte att vara en artist som höll jämna steg med mitt eget musikaliska lyssnande ända fram till den trista The Red Shoes 1994 vilken blev början på hennes 11 år självvalda tystnad.


Kate Bush - Sat in Your Lap (1981)

Still ill – The Smiths
I och med Smiths debut fick texterna inom popmusiken en helt ny betydelse för mig. Jag tror det mesta är sagt i ämnet Smiths och texter men deras kombination av bitterhet och värdighet har nog varit ovärderligt för många unga människor då det begav sig och är vad jag förstår det fortfarande. Still Ill kanske inte är Smiths mest perfekta låt men en programförklaring av mycket av det Smiths står för:

I decree today that life
is simply taking and not giving
England is mine and it owes me a living

The Smiths och Still Ill live i den klassiska TV-showen The Tube 1984

Och till sista den låt som fjäderlätt kommer att lyfta från min kropp i sällskap med det som brukar kallas själen:

Fotheringay – Fairport convention
En vanlig beskrivning på hur man vill att döden ska te sig brukar vara att omges av vänner i en trygg, välkänd miljö, fri från plågor. Här skulle jag ha Sandy Denny, sångerskan vars röst genom åren blivit en kär vän, på min ena sida och Richard Thompson, den store låtskrivaren som lyckats kombinera bitterhet med humor på ett så unikt sätt, på min andra.


Trots att jag så väl vet vem som spelar vad och omständigheterna kring inspelningen och allt annat som egentligen inte är värt att veta så försvinner allt detta då jag hör låten. Det finns inget konkret eller jordbundet i musiken utan det finns något mer än dess beståndsdelar. Jag antar att det är det som kallas larger than life.

boomp3.com

Hälsningar Anders H