torsdag 7 februari 2008

Skivhyllan 1974 Brian Eno-Here come the warm jets


För att lagt så mycket lyssnartimmar på Talking heads och David Bowie, har jag skamligt dålig koll på Brian Eno. Har bara detta album i hyllan, samt en del som han producerat. Jag har inga Roxy music. Inte heller några av hans andra samarbeten, inte ens de med David Byrne, har hittat in i samlingen. Fram till 2003 såg jag ingen anledning till att föröka sätta mig in i karlns musik. Vilket kan tyckas märkligt men det kan troligtvis förklaras med sju bokstäver som rätt sammansatt blir ordet ambient. En musikform, eller vad man nu kan kalla det, som för mig är konturlös musik som jag inte kan skilja från muszak eller hissmusik. Eno har för mig på något sätt blivit synonymt med begreppet. Något annat är kanske inte att vänta när man använder sig av titlar som exempelvis Ambient 1: music for airports .

Det som inträffade 2003 var att jag under ett besök i New York fullkomligt drabbades av en av låtarna på denna skiva. På MOMA, som just då huserade i tillfälliga lokaler i Queens, såg jag en videoinstellation. Vad skärmen visade är sedan länge borta men musiken slukade mig totalt. Det var en mässande och repetativ indiepophit. En klaviaturbaserad musik kompade den flerstämmiga sången och jag satt kvar som i trans i hopp om att något skulle avslöja vad det var. Lyckligtvis gav eftertexten att det var Enos låt Some of them are old. En kort jakt efter låten startade och ganska snart var ett CD exemplar av Here come the warm jets inhandlat.

Jag har sedan dess levt med plattan av och till, spelat den ofta periodvis men också emellanåt glömt bort den. Faktum är att varje gång jag spelat den har jag gillat den ett snäpp mer än vid förra lyssningen. Upplevelse av att det är en experimentell rockplatta har också allt mer glidit över mot att det är en skruvad popplatta, och är det något som jag går igång på så är det just sådana. Det finns gott om bra melodier på plattan, men de kan på grund av omgivningen ibland vara svåra att finna.

Men om vi börjar med de lite mer experimentella låtarna så vill jag framhäva titelspåret och Blank Frank. Here come the warm jets är en av mina favoritlåtar alla kategorier. En gitarrmatta utan halkskydd får efter 1.20 sällskap av ett trumkomp som växer in i låten under 1 min och några röster får vi inte höra förrän efter 2.35. En i alla avseende orginell låt som för den delen inte är speciellt svårlyssnad. Bör absolut avlyssnas.

Blank Frank skulle lätt platsat som ett musikaliskt nummer i den engelska TV komedin The Mighty boosh. Tänk er Pere Ubus känsla för att använda rytmen kombinerad med Syd Barretts poppsychadelia och krydda med lite Magazine så hamnar ni kanske rätt, eller inte!

boomp3.com

Av poplåtarna så sticker, förutom nämda Some of them are old, Cindy tells me och On some Faraway beach ut. Cindy tells me kan ni lyssna på. On some Faraway beach, är till sin karaktär ganska lik Some of them are old, svepande klaviatur ligger över den i stort sånglösa låten. Möjligen ligger det i gränslandet till ambient. Känslan av att promenera på öde Österlensk strand infinner sig faktiskt om man blundar och lutar sig tillbaka i soffan.

Som kuriosa kan nämnas att Brian på den efterföljande turnén valde att
kompas av The Winkies, ett engelskt pubrockband vars sävliga rock aldrig lyfter på på platta trots det potenta omslaget. Kan tyckas vara ett oväntat val, men Brian var tydligen imponerad av deras liveframträdanden. Tyvärr fick turnén avbrytas efter bara några spelningar då Brian fick en punkterad lunga och vad jag förstått har han sedan dess aldrig turnerat mer.
Jag tar gärna emot tips på andra Eno plattor som ni anser vara värda att lyssna på. Bry er inte om min lätt avoga inställning till ambient, man kan kanske lära sig att uppskatta det också.

13 kommentarer:

Mattias sa...

Jag ber att få återkomma om Enos ambient-skivor, men när det gäller hans "pop-skivor" så vill jag verkligen framhålla Another Green World (verkligen en skruvad pop-skiva) samt fullständigt lysande Before And After Science (som innehåller hans allra vackraste och mest magiska låtar). Båda är faktiskt femstjärniga i min bok.

Risken finns att jag får suget att göra ett Spengo-inlägg om båda dessa skivor... ;-)

spengochrille sa...

Tack så mycket. Skall kolla upp tipsen så snart jag har möjlighet.

Skivdoktorn sa...

Lysande text! Understryker verkligen vikten av att ha ett öppet sinne och att det aldrig är för sent att upptäcka nya saker. Utan gigantiska Alfred E Neuman öron missar man ju så himla mycket bra grejer. Det är alldeles för lätt att fastna i favoritgenrer och blockera ut allt annat. En eloge för denna upptäckt och dessa öron. Doktorn är visserligen ingen expert på Eno men tycker följande trio är väl värda att inhandla, förutom den redan nämnda trion, som alla tre är lysande;
- Taking Tiger Mountain
- Evening Star (med Fripp)
- Music for Films
(de brukar gå att hitta billigt på skivbörsarna, vilket vi kan tacka de små öronen för)

Skivdoktorn sa...

Doktorn må sällan lämna Malmö regionen nu för tiden men en gång i tiden bodde han faktiskt i Stockholm inte bara en gång, utan faktiskt två. Men hans närminne haltar alltmer med åren, för att inte tala om hans uruslu geografi, så om några trevliga Spengo bloggare vill hjälpa att köra hans Rollator runt Sthms Skivbörsar när han gör ett av sina sällsynta besök norrut i slutet av mars, hade han blivit glad. Kanske uber-spengot Magnus är en lämplig koordinator för denna haltande kropps farslande. Kunde bli trevligt tycker i alla fall doktorn även om hans receptblock blivit indraget.

Skivdoktorn sa...

...dessutom behövs förstår alla Roxy album med Eno, samtliga är lysande. Särskilt för en gammal Bowie fan.

Magnus S sa...

Det skulle vara en ära att ledsaga Skivdoktorn runt i de återstående skivbörsarna. Ska jag beställa färdtjänst åt dig?

Tack Chrille, intresseväckande inlägg och extremt bra poplåt! Har bara de två första Roxy Music-plattorna. Ska hålla utkik efter Here Come The Warm Jets och Another Green World.

spengochrille sa...

Skivdoktorn, tack så mycket för beröm och tips. Det är väl så att örat är en av få kroppsdelar som fortsätter att växa livet ut.
Magnus, tack för hjälpen med spelaren.
Roxy musics två första har jag hört. Enligt min mening ganska ojämna, dessutom tycker jag inte om Bryan Ferrys röst.

Mattias sa...

Sen får man inte heller glömma Enos skivor tillsammans med Harold Budd. The Plateaux of Mirror (i Ambient-serien) och inte minst The Pearl. Tapetvarning, javisst, men sköna höstskivor!

Pål Kanoli sa...

Jag minns en väldigt bra Eno-dokumentär på svt för många herrans år sedan. Intervju hemma hos en mycket "vanlig" Eno med elgitarr och dx7-synt. Mycket jordnära skulle jag säga. Dessutom fina filmillustrationer till några av hans låtar, både instrumentalt och med sång. Har lånat två lådor på Malmö Stadsbibliotek, en vokal och en instrumental. Det är en storslagen helhet man ställs inför. Jag gillar Eno för hans kombination av det jordnära och det drömska, motsatserna i de popiga bagatellerna och de storslagna ljudlandskapen. Jag skulle framhålla Apolloskivan som han gjorde tillsammans med Daniel Lanios, Another Green World och Before and after science.

spengochrille sa...

Hej Pål

Det var väl just den kombinationen popig enkelhet och storslaget ljudlandskap som fångade mig i New York. Tack för de andra tipsen, Eno verkar ha gjort en hel del lyssningsvärt.

Maria sa...

Brian Eno och Howar Devoto är de enda som får 100 % i credd av mig... Min favorit Eno är "Taking Tiger Mountain (By Strategy)" och Enos allra bästa låt enligt mitt tycke och smak är "Burning airlines give you so much more"...

spengochrille sa...

Tack för tipset och inspirationen. Lade upp lite Devoto också.

Maria sa...

Man tackar... och njuter... !