Ghost Writer, någon?
Ibland blir det så otroligt platt när man beskriva musik med ord. Jag tröttnar ofta på att leta bland adjektiv och slitna fraser för att beskriva det där som musik gör med oss. Visst kan en välskriven text väcka nyfikenhet hos mig, kanske låta mig skratta igenkänningens skratt eller erinra mig tillfällen när jag känt likadant. Men alltför ofta drabbas jag själv av en prestationsångestfylld skrivkramp som gör att det helt låser sig.
Som i den här korta lilla texten till exempel. Här lurar jag läsaren att tro att det jag skriver om är musik, fast jag i själv verket bara fyller ut utrymmet med en ganska tom meta-text om hur svårt det är att skriva om musik. Mina funderingar och mina avsikter är naturligtvis ärliga, men något vettigt formulerat om Suicide och deras låt "Ghost Rider", nä, det kan jag inte prestera just nu. Jag kan dock erbjuda en lyssning som inte går av för hackor.
boomp3.com
7 kommentarer:
... och det räcker gott!
Från en av tidernas bästa och viktigaste plattor.
Ett adjektiv: frän.
Du är alltid en god stilist, även när du skriver metatexter Mattias... Suicide? Jag är inte där än men du har gjort mig nyfiken.
Visst blir det trist att läsa ensidiga hyllningstexter eller "jag bodde i Borlänge när jag upptäckte denna skiva - utlägg". Vad gäller Suicide så den enda jämförelseram på riktigt hård rock är Stooges. Ett likvärdigt band men än mer underskattat. "23 minutes over Brussels" sopar golvet med "Mettalic K.O." vilken dag som helst. Och det är de två tuffaste live plattorna någonsin.
Mouhaha, här saknas det minsann följande grymma liveskivor: Jerry Lee Lewis at the Star Club är 60-talets It's alive liksom Larry Williams On stage (live i England '65). Här piskar man fram vanvett i axelererande takt. Nyligen bloggade George Jones gjorde även den mycket tilltalande Live at Dancetown USA i mitten av 60-talet. Sällan omnämnda plattor, värda att hypas. Har räddat många fester (och andra misslyckade tillstånd).
God helg, bröder!
Jo, det är strålande live plattor allihop. Vilket Metallik KO och 23 minutes inte är i jämförelse - vad som gör de två extra intressanta är det massiva hatet från publiken och hur banden föder av det till att prestera något extraordinärt, huruvida det egentligen är bra eller dåligt musikaliskt är en annan sak. Mer en sjuhelvetes attityd (vilket i och för sig Jerry Lee slår allihop med).
Jag räknar Alan Vega till en av de stora sångarna.
Vilket flyt det är på Spengo just nu. Dio följs av George Jones som efterträds av Suicide. Vad kan månne komma härnäst?
Håller med Mrdantefontana, musiken talar för sig själv.
Hoppas också på en battle i liveskiveinlägg mellan Skivdoktorn och Mats. Är ni redo för en match i tre ronder och vem vågar i så fall lägga upp första plattan?
Skicka en kommentar