onsdag 13 augusti 2008

The Kinks - Celluloid Heroes

Jag såg Kinks på Skeppsholmen i den början av 90-talet som drog mot mitten. Blur var förband och fotograferna fick bara ta bilder under första låten för sen skulle Ray Davies byta till bekvämare skor än han ville ha med på bild. Jag minns att jag och JS tog ett par öl på Tre Backar innan och att regnet spolade gatorna. Vi höll på att missa början på Blur eftersom de gick på en kvart före utsatt tid. Vädret blev bättre och jag minns att de dansade med den övriga publiken under Kinks konsert och att deras trummis var den fullaste jag sett som fått köpa en öl. Kinks var ojämna. De hade just släppt plattan Phobia och vi älskade Scattered och Did Ya från den för att de så snyggt ekade deras historia. Jag minns faktiskt inte om de spelade Celluloid Heroes men det är för alltid en av deras allra bästa låtar.

4 kommentarer:

spengochrille sa...

70-talets Kinks är tålamodskrävande och plattorna är väl generellt lite för långa för sitt eget bästa. Men den som söker han finner och Celloluid heroes är en mycket fin och lite sorgsen låt.

Magnus S sa...

Underhållande anekdot! Stor läsvärd intervju med födgeniet Alex James (tidigare basist i Blur) i DN idag av Jan Gradvall.

Magnus S sa...

En länk till intervjun med Alex James: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2198&a=814995

Martin sa...

För att inte tala om hur tålamodskrävande 80- och 90-talsplattorna är men det finns guldkorn där med.

http://www.youtube.com/watch?v=HMeGXE7oM88

Alex James som redan för ett knappt år sedan benämndes som ostmannen här på Spengo.

http://spengobloggen.blogspot.com/2007/10/skivhyllan-duffy-i-love-my-friends-1998.html