Moody, Moodier, Dennis Wilson?
Idag fick jag äntligen i min hand den nya återutgåvan av Dennis Wilsons album Pacific Ocean Blue (Legacy, 2CD). Här finns mycket att ta ställning till. Som Beach Boys-fantast tycker jag att denna utgåva är en ytterst viktig pusselbit i BB-träsket. Som allmän musiklyssnare anser jag inte detta vara någon "essential lost classic" eller så, för musiken håller faktiskt inte tillräckligt hög klass.
Men kanske måste man denna gång göra jämförelser med rätt saker och placera in P.O.B. i rätt sammanhang för att hamna rätt. Och då snackar vi verkligen lösa pusselbitar, som man själv får sammanfoga till en skör helhet.
Från albumet Friends (1968) och framåt har det funnits en del Dennis Wilson-låtar utspridda på Beach Boys-skivorna. Ofta har det varit fina och känsligt framförda ballader som helt klart givit mersmak. Först ut här är en inspelning från -68 som dock inte platsade på något album. Jag tycker att det är ett lysande spår (plockat från Beach Boys-samlingen Hawthorne, CA (2001):
Boomp3.com
Soloalbumet Pacific Ocean Blue (1977) har en ganska mörk grundstämning. LP:n har jag haft ett tag men inte spelat särskilt ofta. Det är ambitiös och själfull musik som tyvärr inte alltid fungerar på mig. Men jag tror att upprepade lyssningar kommer att få mig att uppskatta de låtar som kanske inte fastnat direkt. Helt klart finns här i alla fall likheter med exempelvis Dion och hans album Born To Be With You. Lyssna här hur den fina "Farewell My Friend" liksom flyter fram i någon slags långsam gospel-trance.
Boomp3.com
Moody, Moodier, Dennis Wilson? Ja, låtarna som jag serverar här är inga partyrökare direkt. I slutet av 1977 spelade Dennis in en julsång till en tänkt Beach Boys-julskiva som aldrig blev verklighet. Hans magiska och närmast andliga "Morning Christmas" finns på samlingen Ultimate Christmas (1998) och är ytterligare ett exempel på denna melankoliska sida hos Dennis. Han som var snyggingen, atleten, bilåkaren, surfaren, tjejtjusaren och rebellen i bandet!
Boomp3.com
Avslutningvis ett spår som kanske går allra längst ner i själens mörka källare. På den nya utgåvans bonus-cd finns spår från Bambu (The Caribou Sessions) som Dennis påbörjade efter Pacific Ocean Blue. Många av låtarna känns lite ofärdiga och klumpiga och jag kan i skrivande stund inte riktigt rekommendera ett inköp utifrån bonusmaterialet. Men likafullt döljer sig här alltså ett rätt vidunderligt spår, med arbetsnamnet(?) "Album Tag Song".
Boomp3.com
Här arbetar Dennis Wilson med samma neurotiska, inåtvända och samtidigt kraftfulla energi som broder Brian körde in i väggen med i samband med Smile-projektet. Den här minisviten påminner ju nästan om något från just Smile ("Cabinessence"?) eller möjligen om någon av de böljande, hypnotiska spåren på Surf's Up. Eller något från David Bowie-skivorna Low eller Heroes? Ja, närmar sig inte Dennis Wilson något slags monotont avantgarde här?
Märkligt. Men också mäktigt, kraftfullt och, som sagt, Brian-likt.
2 kommentarer:
Jättebra text om intressant ämne! Är också stor Beach Boy fantast och instämmer till fullo i din recension.
Inte mycket uptempo direkt, men låtar som framför allt Moonshine, River song och bonusspåret Only with you är riktigt bra. Sedan är det som du skrev glest mellan ljuspunkterna. Intressant dock, och väl värt en lyssning. Plus att han ser cool ut.
Tack Mattias! Du satte ord på en känsla jag har burit med mig sedan jag fick P.O.B i mina händer.
Det finns helt klart ljuspunkter på skivan (skivorna) och jag ångrar inte att den nu finns i min samling. Men det är trots allt mer av "musikarkeologiskt" intresse som jag lyssnar på skivan en sjätte och sjunde gång.
När jag lyssnar på skivan hoppas jag hela tiden att dimman ska lätta och något jag inte upptäckt vid de första lyssningarna ska träda fram. Men det gör inte riktigt det. Inte taget som ett helt album i varje fall.
Jag skulle vilja sammanfatta det så här: lost classic; mja. Nödvändig del i B.B-biblioteket; ja.
Skicka en kommentar