Idag fick jag äntligen i min hand den nya återutgåvan av Dennis Wilsons album Pacific Ocean Blue (Legacy, 2CD). Här finns mycket att ta ställning till. Som Beach Boys-fantast tycker jag att denna utgåva är en ytterst viktig pusselbit i BB-träsket. Som allmän musiklyssnare anser jag inte detta vara någon "essential lost classic" eller så, för musiken håller faktiskt inte tillräckligt hög klass.
Men kanske måste man denna gång göra jämförelser med rätt saker och placera in P.O.B. i rätt sammanhang för att hamna rätt. Och då snackar vi verkligen lösa pusselbitar, som man själv får sammanfoga till en skör helhet.
Från albumet Friends (1968) och framåt har det funnits en del Dennis Wilson-låtar utspridda på Beach Boys-skivorna. Ofta har det varit fina och känsligt framförda ballader som helt klart givit mersmak. Först ut här är en inspelning från -68 som dock inte platsade på något album. Jag tycker att det är ett lysande spår (plockat från Beach Boys-samlingen Hawthorne, CA (2001):
2 kommentarer:
Jättebra text om intressant ämne! Är också stor Beach Boy fantast och instämmer till fullo i din recension.
Inte mycket uptempo direkt, men låtar som framför allt Moonshine, River song och bonusspåret Only with you är riktigt bra. Sedan är det som du skrev glest mellan ljuspunkterna. Intressant dock, och väl värt en lyssning. Plus att han ser cool ut.
Tack Mattias! Du satte ord på en känsla jag har burit med mig sedan jag fick P.O.B i mina händer.
Det finns helt klart ljuspunkter på skivan (skivorna) och jag ångrar inte att den nu finns i min samling. Men det är trots allt mer av "musikarkeologiskt" intresse som jag lyssnar på skivan en sjätte och sjunde gång.
När jag lyssnar på skivan hoppas jag hela tiden att dimman ska lätta och något jag inte upptäckt vid de första lyssningarna ska träda fram. Men det gör inte riktigt det. Inte taget som ett helt album i varje fall.
Jag skulle vilja sammanfatta det så här: lost classic; mja. Nödvändig del i B.B-biblioteket; ja.
Skicka en kommentar