Skivhyllan 1969 The Kinks - Arthur or the decline and fall of the british empire

Some mother´s son

Nej den är varken obskyr eller ohyllad men jag vill så gärna skriva om mitt första möte med min engelska favoritgrupp. Upprinnelsen är ett gammalt kassettband i kassettdäcket som jag plockade upp ur källaren i våras. På kassetten sitter en liten egenhändigt gjord etikett med tillräcklig information, Pop program. Lite letande i minnet och på nätet ger att den korrekta titeln troligen är Sommarbommen pop med Magnus Haglund från 1987.

Ett program som visar sig vara en större källa till mitt musiklyssnande än jag tidigare anat. I skivhyllan har jag nämligen plattor av varenda artist som spelas i programmet, för att nämna några The Feelies, The Go-Betweens, Soup Dragons, Tom Verlaine och The Chills. Some mother´s son som spelades fick mig att inhandla The Kinks sjunde LP på en skivrunda i Göteborg tillsammans med Magnus S två år senare.

En vistelse som också innebar mitt första, av många, felköp. Märk väl att detta var innan Allmusic och Wikipedia. För en 16-åring är det inte lätt att höra skillnad på The Rutles och The Rattles, så det blev alltså de sistnämda tyskarna som hamnade i Skivhuggetkassen.

Nedan är en kort snutt från programmet, passande nog avannonsen av Some mother´s son. Jag får säkert tillfälle att återkomma till programmet som innehöll en del intressanta teorier om varför pop är så fascinerande.



Arthur är ett sorts löst hållet temaalbum om en man som under andra världskriget lämnar England för Australien. Och på så sätt förebådar det Ray Davies kommande 70-tals skivsläpp. Skillnaden är att Arthur håller hela vägen ut både textmässigt och musikaliskt. Musiken står med ena foten kvar i hans eftertänksamma 60-tals pop som i Drivin, medan den andra tar klivet in i den något kraftfullare 70-tals popen exempelvis Victoria. Men plattan är välkomponerad och känns absolut inte splittrad utan snarare som ett lagom kliv framåt för bandet.

Rays texter kan man analysera sönder om man vill, men jag vill egentligen bara att ni lyssnar noga på Some mother´s son. En text som under 39 år tyvärr alltid varit lika aktuell, i kombination med den skira rösten och melodin ökar bara svärtan. Och det är väl så en politisk låt skall fungera, både text och musik skall vara bra nog för att kunna stå på egna ben, men tillsammans blir det mer än dubbelt så starkt, 1+1 blir 3. För er som inte orkar lyssna ordentligt följer här ett textutdrag.

Two soldiers fighting in a trench

One soldier glances up to see the sun

And dreams of games he played when he was young

And then his friend calls out his name

It stops his dream and as he turns his head

A second later he is dead

Efter detta känns det nästan löjligt att försöka formulera något fint själv, så jag vill bara avsluta med att ni bör ge även denna platta några lyssningar. Enligt min mening borde Arthur i de välförtjänta hyllningarna av The Kinks verk få lite mer tid i strålkastarljuset.