måndag 11 augusti 2008

Skivhyllan: Love - Four Sail (1969)


I mitten av 90-talet stod jag på en skivbörs i Uppsala och höll i vinylutgåvan av Four Sail med Love för bara 70 spänn. Bredvid mig stod Jonas, en riktig expert på sextiotalsmusik. Jag frågade min vän och mentor hur den här plattan var.

Sextiotals-Jonas: Den är så jävla kass! August är den enda låten jag står ut med. Jag kan inte förstå att plattan är utgiven under namnet Love?

Han syftade på den helt nya sättningen av gruppen förutom själve Arthur Lee. De andra, som tillsammans med honom skapat mästerverket Forever Changes, var borta på Four Sail. Jonas stod inte ut med den nye gitarristens jazzfärgade solon som var över hela plattan. Stum av Jonas häftiga utfall, lät jag skivan glida tillbaka ned i backen. Jag hittade The Electric Prunes debutalbum ett par sekunder senare istället.

Sju år senare vågade jag, dock först efter kval och tvekan, köpa den nya remastrade CD-utgåvan. Till min förvåning älskade jag Four Sail redan vid första lyssningen. Jag spelade den faktiskt i sin helhet flera gånger i sträck, vilket aldrig händer annars. Det var mitt i den snöslaskiga storstadsvintern. Jag hade helt nyligen blivit uppsagd från jobbet. Det kändes som en katastrof, eftersom min sambo samtidigt var gravid i femte månaden med vårt första barn. Jag var minst sagt nedstämd. Plattan gav mig en stunds befrielse från de dystra tankarna.

Four Sail spelades raskt in i en primitiv och provisorisk studio. Ljudkvaliteten är rent ut sagt dålig, allt är på väg att spricka upp och rasa samman. Det är mil från Forever Changes raffinerade arrangemang och sprödhet. Det är tyngre och skitigare här.

Boomp3.com

Varför får jag, när jag hör Singing Cowboy, en bild i huvudet av en saligt leende påtänd hippie som dansar barfota över en bädd av glödande kol, iförd mockajacka med fransar längs ärmarna?

Four Sail är en fullödig helhet av tio låtar, mästerligt skrivna och sjungna av Arthur Lee, som gjuter mycket känsla i dem. Den nya sättningen av Love är entusiastiskt spelglad. Den nye gitarristen Jay Donnellan tar mycket plats i låtarna och det har jag inte något emot, eftersom han är uppfinningsrik och energisk.

Boomp3.com

I mitt tycke är avslutande Always See Your Face en av Loves tre främsta låtar. Denna gripande låt med sin slitna elegans hade jag hört några år innan jag köpte CDn. Always See Your Face dök upp i slutet av den amerikanska filmatiseringen av High Fidelity. Låten slog undan benen på mig, trots att jag redan satt djupt nedsjunken i biofåtöljen.

3 kommentarer:

Mats L sa...

Bra skrivet! Kul att puscha för en ibland utskälld skiva/gruppkonstellation. Jag gillar också låtar som Good times och Your friend & Neil, det är bara en helt annan grupp. Det är synd att nya dvd:n Love story inte behandlar denna versionen av Love, hade också varit intressant.

spengochrille sa...

Visst är det här bra!!
Always see your face är en stor låt oavsett måttstock, tack för att du introducerade den för mig i samband med CD återutgivningen.
Snabb replik på Skivhyllan förresten.

mrdantefontana sa...

Titeln på plattan är ju värd en medalj framburen på silverfat av grabbarna i Spinal Tap.