Inte som alla andra

Jag har sett Ray Davies en gång till. På Cirkus i Stockholm hösten 2004. Det var väldigt ojämnt och med den mest okänsliga gitarrist jag hört (och sett - med en pudelfrilla som borde varit utrotningshotad) men där fanns fina stunder som i första extranumret Celluloid Heroes och inledningen av Days samt i en del klassiska Kinks-hits från mitten av sextiotalet. Jag hade dock hellre sett turnén när han for runt själv med en pall och akustisk gitarr. Fast samtidigt var det lite coolt att han så konsekvent vägrade att vara konsekvent. Tillmötesgående allsångsnummer för de stora antalet flintar i lokalen blandades med arenarocken i Low budget, snygga akustiska framföranden av låtar som Village Green med ett helt osannolikt tre minuter långt rundgångsintro i en av de nya låtarna. Han satte själv tonen för kvällen genom att öppna med outsiderklassikern I’m not like everybody else. En låt som trots att den sålts till reklam överlevt bättre hos mig än sina kändare grannar i den tidiga repertoaren som de fullständigt sönderspelade och coverade You really got me och All day and all of the night. Tänk vad coolt det skulle vara att kunna höra dem igen utan ett förförståelsefilter av pubtrubadurer och hårdrocksgubbar som sak visa att de minsann har rötterna i 60-talet.