torsdag 28 augusti 2008

Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 1

När jag gick på gymnasiet i slutet av åttiotalet och precis hade upptäckt dåtidens independentmusik (det var innan förkortningen indie börjat användas) och det sena sjuttiotalets punk och new wave, fanns det särskilt en epok i pop- och rockhistorien som var förbjuden mark. Sedan punkens glansdagar hade det funnits en doktrin som sade att i princip all musik från 1970-76 var slapp, intetsägande och dominerad av hemskheter som symfonirock och jazzfusion. Själv uppfattade jag musiken från det tidiga sjuttiotalet som obegripligt dov och murrig i kontrast till det digitala kristallklara soundet på åttiotalet och i motsats även till den evigt ungdomliga, snärtiga och diskanta popmusiken från sextiotalet.

De följande åren var det nog bara kultband som The Flamin' Groovies och Big Star som var okej för mig att lyssna på från den här delen av sjuttiotalet, förutom rockinstitutioner som Neil Young och David Bowie förstås. Det var först senare då jag började få upp öronen för singer/songwriters och countryrock som min rädsla för det årtiondet gradvis började lägga sig. Samtidigt vid mitten av nittiotalet fick det tidiga sjuttiotalets mode och popmusik en renässans.

Min vän Johan från Uppsala skickade ett blandband, som innehöll en väl avvägd varm kompott av country, singer/songwriters, soul och mogenpop. Det var rätt igenom behagligt. Det jag fastnade mest för var inslaget av mjuk och melodisk sjuttiotalspop. Jag insåg direkt att detta var min musik.


America - Sister Golden Hair (1975)



Ahh, dessa akustiska gitarrer som alltid utgör den mjuka bottnen, den höga syrehalten i soundet och melankolin som bara blir starkare i solskenet. Jag bara älskar det!


Colin Blunstone - Andorra (1972)

Kanske påminde dessa låtar om något som strömmade ut ur radion i köket när mor lagade stekt salt sill med löksås. Möjligen gav låtarna mig en vackert softad bild av den tiden, den värld jag föddes in i. Det är i regel så att pop- och rockmusik får en revival cirka 20 år efteråt, då unga människor omfamnar sin barndoms musik. Men det softa sjuttiotalet blev inte populärt igen, kanske inte förrän nu.


Bread - Sweet Surrender (1972)

2 kommentarer:

Mattias sa...

Ja men det är ju helt enkelt tre fullkomligt underbara låtar!!!

En ytlig analys från min sida skulle säga att man på 60-talet sällan spelade så här tillbakalutat, alltså i själva trumkompet, det var kanske liiiiite mer forcerat och (antagligen) kortare tid i studion (även om 60-talet såklart har tusen höjdpunkter). På åttiotalet känns det som att mycket blev förstört av kass produktion och digital revolution. 90-talet... well, är det nån som hört en riktigt mjuk, akustisk gitarr från 90-talet? Jag bara frågar.

Nu finns det ju en massa undantag i varje årtionde, men 70-talet hade onekligen nåt speciellt. Jag tror inte att den sköna stilen och den bruna murrigheten BARA är fantasier och idealiseringar från mytbildande musikhistoriker.

Låtarna du valt har det gemensamt att INGENTING får komma i vägen för melodiernas böljande gång. Inga fuzzgitarr, inga taggigheter, inga avigheter. Bara pur skön musik, som inte behöver gömma sig bakom diverse attribut.

Farbror Sid sa...

Spengopojkarna är nominerade...