Hoodo Gurus - Like wow wipeout
Jag håller på och kollar upp vad jag tycker om det det som jag lyssnade på, för sisådär 20 år sen, men de senaste åren nästan glömt bort att det fanns. Australiensiska powerpoparna Hoodoo Gurus var inga personliga jättefavoriter, men giganter hos en hel del av de musikintresserade i Simrishamn. Det är nog därför deras två första plattor står i skivhylla. Den tydliga likheten med The Fleshtones i denna låt, från Mars needs guitars(1985), gjorde, att den stack ut, och mig glad. Resten kändes ganska anemiskt även om det finns en del refränger som håller än.
6 kommentarer:
Jag har faktiskt också gjort en del stickprov och lyssnat på sånt som jag gillade för 20 år sedan. Det är skrämmande lite som låter bra idag. Fast jag tror och hoppas att somligt ändå lät fantastiskt då, i de öron jag hade då. Undrar om det finns något som är rätt och fel i detta sammanhang eller om det bara handlar om tidens gång och att man själv förändras och därmed ens preferenser?
Alltså jag fattar ju att det är man själv som förändras... Jag vill bara så väldigt gärna att musiken jag lyssnar på ska vara tidlös. Och det är ganska mycket begärt.
Det lät naturligtvis fantastiskt då även om man inte kan förstå det idag. Och jag kan verkligen sakna den tiden man spelade en låt om och om igen utan att känna behov av att lufta några andra skivor.
En liten tendens jag tycker mig märka är att det som man älskade allra högst är det som man gillar minst nu för tiden. Med en hel del undantag i och för sig.
Det är ett intressant ämne som lämpar sig bra som uppslag för lite poster framöver.
Absolut. Minns att jag köpte en singelsamling med Hoodoo Gurus för några år sedan men att det var ett antiklimax att stoppa den i spelaren. Mitt minne av till exempel Generation Gap överträffade vida vad som strömmade ur högtalarna. Samtidigt kan eventuellt en del av det där som lät bra för 20 år sedan men som inte låter bra nu komma att låta bra igen om 20 år.
Det har också hänt mycket med pop- och rockmusik på tjugo år också. Före de globala genombrotten för Nirvana och R.E.M. år 1991 var gitarrbaserad pop och rock (hårdrock undantagen) ansedd som skum och långt från alla hitlistor. I slutet av 80-talet var i princip all kommersiellt gångbar popmusik plastig, digital och syntifierad. Om man i Sverige gillade Hoodoo Gurus lättsamma blandning av powerpop, garagerock och surf, så var man väl inte direkt alternativ men i fall lite annorlunda. De var kultiga och därmed coola.
Gå in och kolla min favoritvideo med Hoodoo Gurus - "My Girl": http://www.youtube.com/watch?v=ZMzI5jAttKw
Idag skulle ingen tycka att Hoodoo Gurus låter annorlunda, snarare lite tråkigt.
När jag tänker efter så fanns det starka band till Australien i gänget från Simrishamn som älskade band som Hoodoo Gurus, The Church, The Saints, The Someloves och "Slave Girl" med Limespiders. Två av grabbarna hade faktiskt morsor som kom från Australien, och en av dessa grabbar hade också växt upp "down under". Flera av oss såg också ut som sångaren Dave Faulkner i Hoodoo Gurus (dock inte jag) med långt hår och paisleyskjorta. Självklart har de ivrigaste aussie rock-älskarna i gänget träffat och festat med centralgestalterna från dessa dyrkade band. En av killarna i gänget var till och med som gitarrist i en mindre legendarisk upplaga av The Saints i slutet av 90-talet.
Skicka en kommentar