måndag 4 februari 2008

Burt Bacharach på egen hand


För åtta-nio år sedan kunde jag fortfarande sitta uppe en hel natt och se Oscarsgalan direktsänd på TV, utan att det kostade på eller gjorde speciellt mycket om jag sov långt in på eftermiddagen efteråt. Under en av galorna åren kring millenieskiftet, mellan prisutdelningarna, satt Burt Bacharach vid flygeln och sjöng What The World Needs Now Is Love med sin vingliga men innerliga röst. Det var mäktigt att se honom själv framföra klassikern som han skrivit, men som flera artister tagit till sin egen. Plötsligt gjorde Dionne Warwick entré och sjöng tillsammans med den man som skänkt henne sina finaste låtar. Nostalgin stod som spön i backen. För en djupt sentimental själ var det förstås på tok för mycket och jag bröt ihop i TV-soffan.

Om man bortser från att Raindrops Keep Fallin' On My Head är som gjuten i soundtracket till min tidiga barndom, så var det genom Dionne Warwick som jag upptäckte Burt Bacharachs musiks storhet. För mig kommer Dionne alltid att vara en av de finaste av kvinnliga sångerskor, otroligt värdig och nästan moderlig i sin sångstil. Det känns som om vi har spenderat mycket tid tillsammans genom åren.

Det dröjde emellertid innan jag mötte Burt Bacharach i egen hög person. Det mesta på albumen han gav ut i eget namn från slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet var instrumentala spår. Men någon gång ibland sjöng han också.

boomp3.com

På hans självbetitlade platta från 1971 finns den sorglösa Hasbrook Heights som fungerar perfekt med Burts anspråkslösa sätt att sjunga på. Bacharachs musik må vara full av finesser och han låter sig inte hindras av populärmusikens ramar som låtskrivare och arrangör. Burts röst har däremot sina begränsningar. Men han använder den skickligt ändå. Annars brukar man ofta begrava en svag röst i mixen eller lägga på en ekoeffekt för att dölja dess brister. Burt vågar göra tvärtom och komma nära. Med sin mänskliga bräcklighet lyckas han visa låtarnas innersta känslomässiga kärna. Han lyfter fram enkelheten i sin raffinerade musik. Jag tar fram ytterligare ett exempel från uppföljaren Living Together från 1973.

boomp3.com

Både Hasbrook Heights och The Balance Of Nature finns också att avnjuta på Dionne Warwicks underbara skiva Dionne från 1972, den sista hon gjorde tillsammans med låtskrivarteamet Burt Bacharach och Hal David (som vi heller inte får glömma).

Easy listening? Definitivt inte!

7 kommentarer:

Anonym sa...

Klart det är easy listening, det är däri Burts storhet ligger - det svåra som synes lätt.

mrdantefontana sa...

Får nog ta och hålla med skivdoktorn (även om det bär mig emot).

Bra är det hursomhelst!

Magnus S sa...

Om man använder beteckningen easy listening på detta positiva sätt, Skivdoktorn, är det definitivt så. Du sammanfattar Burts storhet på pricken.

Hur går det med samlingen "Bacharach på svenska" förresten?

mrdantefontana sa...

Skulle dessutom vilja passa på att använda detta lilla utrymmen till att sprida lite bredare kunskap om den "genre"/stil som ofta går under benämningen Easy Listening.
Det är lätt hänt att bunta ihop denna stilbeteckning med adjektiv som 'lättlyssnat', 'lättsmält' och 'simpelt' och då ofta med lite negativ klang- men då har man nog inte till fullo förstått att Easy Listening växte fram som genre för att lyfta fram melodin och rytmiken i en tid då storbandsorkestrar och swingband var de stora musikaliska underhållarna på de större scenerna.
Easy Listening fungerade utmärkt på lite mindre (möjligen aningen mer fashionabla) ställen.
'Beautiful Music' och 'Mood Music' är två andra begrepp som ligger inom Easy-Listening-genren - och det är två beteckningar som kanske ligger närmare sanningen om vad det här egentligen handlar om.
Vacker och känslig musik.

Arrangemanget blev en mycket viktig ingrediens då syftet oftast var att ytterligare stärka melodin. Instrumenten som valdes för framförandena valdes med omsorg för att passa in i den nya "mjukare" miljön. Trummorna dämpades, blåset fick ofta stryka på foten, och sången lyftes fram.

Musiken är lätt på så sätt att det är lätt att höra melodin, det är lätt att dansa till den och det är också oftast lätt att höra vilka instrument som används.

Men jag skulle också vilja säga att som lyssnare kan man verkligen njuta och "ta in" mycket av vad Easy Listening-genrens stora mästare har att ge i enskildhet. Då känns musiken plötligt inte så enkel. Ett vackert landskap kan sprida ut sig mellan hörselgångarna och man finner häpnadsväckande ofta nya nyanser, nya färger och klanger.

Arrangörarna och instrumenalisterna som lyckades nå ut med sin musik var ofta oerhört skickliga och begåvade.

Burt Bacharach är/var en sådan.

Men. Allt är inte guld som glimmar.

Ville bara ta och inflika denna reflektions- och informationsruta.

Det finns riktigt banal musik. Som man aldrig kommer längre med.

The Carpenters (i tidigare inlägg) samt Burt Bacharach är goda uttolkare av Easy Listening genren.
Även om jag begriper att The Carpenters också kan betecknas pop.

Jag säger som Panduro:
-Skit i traditionerna.

Anonym sa...

Doktorn kan glädja uber Spengot med att forskning har inletts på ett nytt blågult läkemedels projekt betitlat "Burt brälande". Resultat väntas inom en inte alltför kort tid.

Anonym sa...

..dessutom undrar doktorn om inte herr Fontana kan göra en något mer seriösare analys av genren easy listening - kanske med notanalys? Vågar man hoppas?

mrdantefontana sa...

skivdoktorn - Du får nöja dig med det du fått så länge. Jag är utmattad.