Därför gillar jag det mjuka 70-talet, del 1

När jag gick på gymnasiet i slutet av åttiotalet och precis hade upptäckt dåtidens independentmusik (det var innan förkortningen indie börjat användas) och det sena sjuttiotalets punk och new wave, fanns det särskilt en epok i pop- och rockhistorien som var förbjuden mark. Sedan punkens glansdagar hade det funnits en doktrin som sade att i princip all musik från 1970-76 var slapp, intetsägande och dominerad av hemskheter som symfonirock och jazzfusion. Själv uppfattade jag musiken från det tidiga sjuttiotalet som obegripligt dov och murrig i kontrast till det digitala kristallklara soundet på åttiotalet och i motsats även till den evigt ungdomliga, snärtiga och diskanta popmusiken från sextiotalet.

De följande åren var det nog bara kultband som The Flamin' Groovies och Big Star som var okej för mig att lyssna på från den här delen av sjuttiotalet, förutom rockinstitutioner som Neil Young och David Bowie förstås. Det var först senare då jag började få upp öronen för singer/songwriters och countryrock som min rädsla för det årtiondet gradvis började lägga sig. Samtidigt vid mitten av nittiotalet fick det tidiga sjuttiotalets mode och popmusik en renässans.

Min vän Johan från Uppsala skickade ett blandband, som innehöll en väl avvägd varm kompott av country, singer/songwriters, soul och mogenpop. Det var rätt igenom behagligt. Det jag fastnade mest för var inslaget av mjuk och melodisk sjuttiotalspop. Jag insåg direkt att detta var min musik.


America - Sister Golden Hair (1975)



Ahh, dessa akustiska gitarrer som alltid utgör den mjuka bottnen, den höga syrehalten i soundet och melankolin som bara blir starkare i solskenet. Jag bara älskar det!


Colin Blunstone - Andorra (1972)

Kanske påminde dessa låtar om något som strömmade ut ur radion i köket när mor lagade stekt salt sill med löksås. Möjligen gav låtarna mig en vackert softad bild av den tiden, den värld jag föddes in i. Det är i regel så att pop- och rockmusik får en revival cirka 20 år efteråt, då unga människor omfamnar sin barndoms musik. Men det softa sjuttiotalet blev inte populärt igen, kanske inte förrän nu.


Bread - Sweet Surrender (1972)

The Last - Every Summer Day

Some of us will still love

Jag blev alldeles till mig av att vi just nu verkar gå från att byta Kinks-videos med varandra till att göra samma sak med Elvis Costello. Därför fyller jag snabbt på med en som verkar passa med Magnus känslor inför Elvis just nu. Man out of time. Min favorit från den som jag tycker ganska överskattade, och definitivt överlastade, plattan Imperial Bedroom från 1982.

When Elvis was king!

Elvis Costello & The Attractions - I Can't Stand Up For Falling Down (1980)

En gång för längesen var det faktiskt Elvis Costello som gjorde pop kul igen!

Love Hurts revisited

Första gången jag hörde Love Hurts var på en samlingsskiva med Gram Parsons som Elvis Costello hade satt ihop och skrivit baksidestext till. Jag köpte den begagnat på gamla Musikörat på Sysslomansgatan i Uppsala och spelade den grå. Costello hade förmodligen gjort samma sak med samma låt på någon annan platta. Mötet mellan Gram och Emmylou Harris i just den låten är ju så alldeles fantastiskt. Jag vet ju inte men jag gissar att det ni ser nedan var en ganska stor stund i Elvis musikerliv.

Hoodo Gurus - Like wow wipeout

Jag håller på och kollar upp vad jag tycker om det det som jag lyssnade på, för sisådär 20 år sen, men de senaste åren nästan glömt bort att det fanns. Australiensiska powerpoparna Hoodoo Gurus var inga personliga jättefavoriter, men giganter hos en hel del av de musikintresserade i Simrishamn. Det är nog därför deras två första plattor står i skivhylla. Den tydliga likheten med The Fleshtones i denna låt, från Mars needs guitars(1985), gjorde, att den stack ut, och mig glad. Resten kändes ganska anemiskt även om det finns en del refränger som håller än.

Inte som alla andra

Jag har sett Ray Davies en gång till. På Cirkus i Stockholm hösten 2004. Det var väldigt ojämnt och med den mest okänsliga gitarrist jag hört (och sett - med en pudelfrilla som borde varit utrotningshotad) men där fanns fina stunder som i första extranumret Celluloid Heroes och inledningen av Days samt i en del klassiska Kinks-hits från mitten av sextiotalet. Jag hade dock hellre sett turnén när han for runt själv med en pall och akustisk gitarr. Fast samtidigt var det lite coolt att han så konsekvent vägrade att vara konsekvent. Tillmötesgående allsångsnummer för de stora antalet flintar i lokalen blandades med arenarocken i Low budget, snygga akustiska framföranden av låtar som Village Green med ett helt osannolikt tre minuter långt rundgångsintro i en av de nya låtarna. Han satte själv tonen för kvällen genom att öppna med outsiderklassikern I’m not like everybody else. En låt som trots att den sålts till reklam överlevt bättre hos mig än sina kändare grannar i den tidiga repertoaren som de fullständigt sönderspelade och coverade You really got me och All day and all of the night. Tänk vad coolt det skulle vara att kunna höra dem igen utan ett förförståelsefilter av pubtrubadurer och hårdrocksgubbar som sak visa att de minsann har rötterna i 60-talet.

The Kinks - I Need You och 'Till The End Of The Day

Jag vill inte släppa The Kinks riktigt än, inte förrän jag påmint om deras enorma betydelse som rockband också. Det är kanske för att också påminna mig själv att jag en gång tiden själv brukade få full utväxling av rock, innan jag snöade in på mjäkig musik. Visst börjar mitt pophjärta bulta redan när jag hör namnet The Kinks. Jag kan sälla mig till finsmakarna och tala i tungor om det pastoralt engelska, music hall-tradition, de nostalgiska tillbakablickarna och de vardagsnära klasskildringarna när The Village Green Preservation Society förs på tal. Men det finns en annan sida av The Kinks som jag älskar precis lika mycket.

Boomp3.com

Young, loud and snotty! Rock 'n' roll när den är dum i ordets bästa bemärkelse (eller kanske är den smart). Det är så här som de i sextioårsåldern minns The Kinks, som ett skränigt och oborstat band som dök upp vid en tid när det var tunnsått med rock 'n' roll. Deras låtar om svårtyglade känslor och drifter sprängde medvetandena på dåtidens tonåringar och hjälpte dem att släppa ut sin frustration och ha kul samtidigt. Läs här Lennart Perssons vittnesmål och hyllningsartikel till bandet (från Larm nr 7, år 1977). The Rolling Stones i all ära, men hade de 1964 tillnärmelsevis lika mycket kräm i gitarrerna? Ett knippe låtar med samma mördande primitiva riff i olika varianter på urstämda guror. För de hårda riffen utnämndes The Kinks vid en tillbakablick i historieskrivningen som hårdrockens gudfäder. Borta i USA startades tusentals lika skräniga band vid sextiotalets mitt och i efterhand skulle de klumpas ihop under beteckningen garagerock, något som The Kinks från början var själva definitionen för.

Boomp3.com

Och med 'Till The End Of The Day satte de, på sluttampen av 1965, punkt för den första fasen i karriären och var redan på väg vidare med de satiriska kupletterna och popberättelserna, where all the little kinklings in the magic Kinkdom wear tiny black bowlers, rugby boots, soldier suits, drink half pints of bitter, carry cricket bats and ride in little Tube trains.

En äkta "lost classic"?

Först ett riktigt riktigt fint spår:

Boomp3.com

Och sedan min stora favorit:

Boomp3.com

Moody, Moodier, Dennis Wilson?

Idag fick jag äntligen i min hand den nya återutgåvan av Dennis Wilsons album Pacific Ocean Blue (Legacy, 2CD). Här finns mycket att ta ställning till. Som Beach Boys-fantast tycker jag att denna utgåva är en ytterst viktig pusselbit i BB-träsket. Som allmän musiklyssnare anser jag inte detta vara någon "essential lost classic" eller så, för musiken håller faktiskt inte tillräckligt hög klass.

Men kanske måste man denna gång göra jämförelser med rätt saker och placera in P.O.B. i rätt sammanhang för att hamna rätt. Och då snackar vi verkligen lösa pusselbitar, som man själv får sammanfoga till en skör helhet.

Från albumet Friends (1968) och framåt har det funnits en del Dennis Wilson-låtar utspridda på Beach Boys-skivorna. Ofta har det varit fina och känsligt framförda ballader som helt klart givit mersmak. Först ut här är en inspelning från -68 som dock inte platsade på något album. Jag tycker att det är ett lysande spår (plockat från Beach Boys-samlingen Hawthorne, CA (2001):

Boomp3.com


Soloalbumet Pacific Ocean Blue (1977) har en ganska mörk grundstämning. LP:n har jag haft ett tag men inte spelat särskilt ofta. Det är ambitiös och själfull musik som tyvärr inte alltid fungerar på mig. Men jag tror att upprepade lyssningar kommer att få mig att uppskatta de låtar som kanske inte fastnat direkt. Helt klart finns här i alla fall likheter med exempelvis Dion och hans album Born To Be With You. Lyssna här hur den fina "Farewell My Friend" liksom flyter fram i någon slags långsam gospel-trance.

Boomp3.com

Moody, Moodier, Dennis Wilson? Ja, låtarna som jag serverar här är inga partyrökare direkt. I slutet av 1977 spelade Dennis in en julsång till en tänkt Beach Boys-julskiva som aldrig blev verklighet. Hans magiska och närmast andliga "Morning Christmas" finns på samlingen Ultimate Christmas (1998) och är ytterligare ett exempel på denna melankoliska sida hos Dennis. Han som var snyggingen, atleten, bilåkaren, surfaren, tjejtjusaren och rebellen i bandet!

Boomp3.com


Avslutningvis ett spår som kanske går allra längst ner i själens mörka källare. På den nya utgåvans bonus-cd finns spår från Bambu (The Caribou Sessions) som Dennis påbörjade efter Pacific Ocean Blue. Många av låtarna känns lite ofärdiga och klumpiga och jag kan i skrivande stund inte riktigt rekommendera ett inköp utifrån bonusmaterialet. Men likafullt döljer sig här alltså ett rätt vidunderligt spår, med arbetsnamnet(?) "Album Tag Song".

Boomp3.com

Här arbetar Dennis Wilson med samma neurotiska, inåtvända och samtidigt kraftfulla energi som broder Brian körde in i väggen med i samband med Smile-projektet. Den här minisviten påminner ju nästan om något från just Smile ("Cabinessence"?) eller möjligen om någon av de böljande, hypnotiska spåren på Surf's Up. Eller något från David Bowie-skivorna Low eller Heroes? Ja, närmar sig inte Dennis Wilson något slags monotont avantgarde här?

Märkligt. Men också mäktigt, kraftfullt och, som sagt, Brian-likt.

The Kinks - This Time Tomorrow

Bra initiativ av Spengochrille och Magnus S att dra igång en The Kinks-vecka! I systerbloggen Hi-Five har jag redan skrivit om att den här sommaren har gått i The Kinks tecken.

Det är framförallt skivan Lola vs. Powerman And The Moneygoround som snurrat i min mp3. Det är ju en ganska ojämn platta men den har flera guldkorn som t ex titelspåret, Get Back In Line, Strangers och, förstås, This Time Tomorrow.

Sommarens förälskelse i The Kinks började faktiskt med att jag såg Wes Andersons utmärkta film The Darjeeling Limited. Första scenen inleds just till tonerna av This Time Tomorrow. Och en sämre inledning på en film kan man ju tänka sig. Filmen har annars med hela tre spår från Lola...-skivan. Samtliga tre låtar kompletterar Wes Andersons bilder på ett perfekt sätt.

The Kinks - See My Friends

Jag tycker att The Kinks var helt fantastiska mellan 1966 och 1968. Under de åren var de faktiskt helt ofelbara. Arthur, som kom 1969, har jag aldrig riktigt gillat fullt ut. Och jag tror jag vet varför: låtarna dras ut i fyra-fem minuter. Kinks hade ju fram till Arthur-skivan hållit sig till (läs: fulländat) två-treminutersformatet och nu blev låtarna plötsligt lite tjatiga och sega. Med vissa undantag förstås.

OK, nu har jag en lite nördig/störd syn på detta med årtal. Jag tror egentligen att det vore bäst för mig om jag la ner det kronologiska tänket helt. Istället för att välja någon av alla de ljuva låtar som kom mellan -66 och -68 så tänker jag därför lyfta fram en tidigare låt med gruppen. "See My Friends" släpptes i juli 1965. Men lyssna på den orientaliska, nästan raga-liknande stämningen!



Kinks lyckades med sin jordnära vardaglighet och krassa diskbänksrealism hålla sig bort från flum och psykedeliska tongångar. Kanske har Something Else några halvt stenade spår och Village Green-skivan några sinnesutvidgande ljudeffekter, men annars har alltid Kinks musik känts väldigt nykter. Så "See My Friends" är dels ett litet undantag i Kinks-diskografin, dels ett väldigt tidigt exempel på brittisk psych.

The Kinks - Celluloid Heroes

Jag såg Kinks på Skeppsholmen i den början av 90-talet som drog mot mitten. Blur var förband och fotograferna fick bara ta bilder under första låten för sen skulle Ray Davies byta till bekvämare skor än han ville ha med på bild. Jag minns att jag och JS tog ett par öl på Tre Backar innan och att regnet spolade gatorna. Vi höll på att missa början på Blur eftersom de gick på en kvart före utsatt tid. Vädret blev bättre och jag minns att de dansade med den övriga publiken under Kinks konsert och att deras trummis var den fullaste jag sett som fått köpa en öl. Kinks var ojämna. De hade just släppt plattan Phobia och vi älskade Scattered och Did Ya från den för att de så snyggt ekade deras historia. Jag minns faktiskt inte om de spelade Celluloid Heroes men det är för alltid en av deras allra bästa låtar.

The Kinks - Days

Jag blev så glad över Chrilles inlägg om albumet Arthur - Or The Decline And Fall Of The British Empire att jag började dagdrömma om en Kinks-vecka på Spengo där alla skribenter skrev om "sitt" The Kinks. I alla fall vill jag upplysa om att det var ganska precis 40 år sedan som deras oändligt romantiska och vackra Days var en hygglig hit i hemlandet. Och Ray Davies var så fin i rutan.

Skivhyllan: Love - Four Sail (1969)

I mitten av 90-talet stod jag på en skivbörs i Uppsala och höll i vinylutgåvan av Four Sail med Love för bara 70 spänn. Bredvid mig stod Jonas, en riktig expert på sextiotalsmusik. Jag frågade min vän och mentor hur den här plattan var.

Sextiotals-Jonas: Den är så jävla kass! August är den enda låten jag står ut med. Jag kan inte förstå att plattan är utgiven under namnet Love?

Han syftade på den helt nya sättningen av gruppen förutom själve Arthur Lee. De andra, som tillsammans med honom skapat mästerverket Forever Changes, var borta på Four Sail. Jonas stod inte ut med den nye gitarristens jazzfärgade solon som var över hela plattan. Stum av Jonas häftiga utfall, lät jag skivan glida tillbaka ned i backen. Jag hittade The Electric Prunes debutalbum ett par sekunder senare istället.

Sju år senare vågade jag, dock först efter kval och tvekan, köpa den nya remastrade CD-utgåvan. Till min förvåning älskade jag Four Sail redan vid första lyssningen. Jag spelade den faktiskt i sin helhet flera gånger i sträck, vilket aldrig händer annars. Det var mitt i den snöslaskiga storstadsvintern. Jag hade helt nyligen blivit uppsagd från jobbet. Det kändes som en katastrof, eftersom min sambo samtidigt var gravid i femte månaden med vårt första barn. Jag var minst sagt nedstämd. Plattan gav mig en stunds befrielse från de dystra tankarna.

Four Sail spelades raskt in i en primitiv och provisorisk studio. Ljudkvaliteten är rent ut sagt dålig, allt är på väg att spricka upp och rasa samman. Det är mil från Forever Changes raffinerade arrangemang och sprödhet. Det är tyngre och skitigare här.

Boomp3.com

Varför får jag, när jag hör Singing Cowboy, en bild i huvudet av en saligt leende påtänd hippie som dansar barfota över en bädd av glödande kol, iförd mockajacka med fransar längs ärmarna?

Four Sail är en fullödig helhet av tio låtar, mästerligt skrivna och sjungna av Arthur Lee, som gjuter mycket känsla i dem. Den nya sättningen av Love är entusiastiskt spelglad. Den nye gitarristen Jay Donnellan tar mycket plats i låtarna och det har jag inte något emot, eftersom han är uppfinningsrik och energisk.

Boomp3.com

I mitt tycke är avslutande Always See Your Face en av Loves tre främsta låtar. Denna gripande låt med sin slitna elegans hade jag hört några år innan jag köpte CDn. Always See Your Face dök upp i slutet av den amerikanska filmatiseringen av High Fidelity. Låten slog undan benen på mig, trots att jag redan satt djupt nedsjunken i biofåtöljen.

Isaac Hayes 1942 - 2008

En av de stora.

The Rings - I wanna be free

Vad ramlade vi över här då? Via Julian Cope, Wah!Heat och Mekons på You Tube, hittade jag denna lilla anspråkslösa låt, I wanna be free. En liten bagatell med ett New York Dolls likt sväng och en refräng som hade funkat fint som flugpapper,och visst finns där en liten The Undertones känsla. The Rings var en löst sammansatt grupp som i maj 1977 släppte sin enda singel på punk/pubrock bolaget Chiswick.

Mest intressant ur pophistorisk synvinkel är väl det faktum att sångaren Twink varit trummis i det underbara 60-tals bandet Tomorrow. Efter Tomorrow fortsatte han till Pretty Things och på 70-talet spelade han med The Pink Fairies. Efter The Rings fortsatte Twink på egen hand medan några av de övriga medlemmarna bildade det kortlivade bandet The Maniacs.

Skivhyllan 1969 The Kinks - Arthur or the decline and fall of the british empire

Some mother´s son

Nej den är varken obskyr eller ohyllad men jag vill så gärna skriva om mitt första möte med min engelska favoritgrupp. Upprinnelsen är ett gammalt kassettband i kassettdäcket som jag plockade upp ur källaren i våras. På kassetten sitter en liten egenhändigt gjord etikett med tillräcklig information, Pop program. Lite letande i minnet och på nätet ger att den korrekta titeln troligen är Sommarbommen pop med Magnus Haglund från 1987.

Ett program som visar sig vara en större källa till mitt musiklyssnande än jag tidigare anat. I skivhyllan har jag nämligen plattor av varenda artist som spelas i programmet, för att nämna några The Feelies, The Go-Betweens, Soup Dragons, Tom Verlaine och The Chills. Some mother´s son som spelades fick mig att inhandla The Kinks sjunde LP på en skivrunda i Göteborg tillsammans med Magnus S två år senare.

En vistelse som också innebar mitt första, av många, felköp. Märk väl att detta var innan Allmusic och Wikipedia. För en 16-åring är det inte lätt att höra skillnad på The Rutles och The Rattles, så det blev alltså de sistnämda tyskarna som hamnade i Skivhuggetkassen.

Nedan är en kort snutt från programmet, passande nog avannonsen av Some mother´s son. Jag får säkert tillfälle att återkomma till programmet som innehöll en del intressanta teorier om varför pop är så fascinerande.



Arthur är ett sorts löst hållet temaalbum om en man som under andra världskriget lämnar England för Australien. Och på så sätt förebådar det Ray Davies kommande 70-tals skivsläpp. Skillnaden är att Arthur håller hela vägen ut både textmässigt och musikaliskt. Musiken står med ena foten kvar i hans eftertänksamma 60-tals pop som i Drivin, medan den andra tar klivet in i den något kraftfullare 70-tals popen exempelvis Victoria. Men plattan är välkomponerad och känns absolut inte splittrad utan snarare som ett lagom kliv framåt för bandet.

Rays texter kan man analysera sönder om man vill, men jag vill egentligen bara att ni lyssnar noga på Some mother´s son. En text som under 39 år tyvärr alltid varit lika aktuell, i kombination med den skira rösten och melodin ökar bara svärtan. Och det är väl så en politisk låt skall fungera, både text och musik skall vara bra nog för att kunna stå på egna ben, men tillsammans blir det mer än dubbelt så starkt, 1+1 blir 3. För er som inte orkar lyssna ordentligt följer här ett textutdrag.

Two soldiers fighting in a trench

One soldier glances up to see the sun

And dreams of games he played when he was young

And then his friend calls out his name

It stops his dream and as he turns his head

A second later he is dead

Efter detta känns det nästan löjligt att försöka formulera något fint själv, så jag vill bara avsluta med att ni bör ge även denna platta några lyssningar. Enligt min mening borde Arthur i de välförtjänta hyllningarna av The Kinks verk få lite mer tid i strålkastarljuset.

Easy on the ladies now, boys!

Lindisfarne med klämmiga "Fog On The Tyne" i TV-showen The Old Grey Whistle Test år 1971

ABBA-esque

För några veckor sedan toklyssnade jag på Abba. Kryssade mellan de usla pekoralen och de snitsiga discodängorna, mellan glamrocken och poplåtarna. Upptäckte nya detaljer och omvärderade andra. Det tog inte många dagar så råkade jag se en rubrik i DN som berättade att Primal Screams ledarfigur Bobbie Gillespie också "snöat in" på Abba. Well, det har väl hela världen gjort någon gång.

"Another Town, Another Train" är hursomhelst en lite bortglömd poplåt som förtjänar att höras igen. Från debutalbumet Ring Ring.

Se även tidigare inlägg på Spengo om Abba.

Det här är min Ted!

Ted Gärdestad är en artist som hyllats i omgångar av den svenska artisteliten. Många av hans slitna slagdängor har också riskerat att bli just slitna, eller snarare utslitna. Själv har jag inte brytt mig om honom nämnvärt, kanske på sin höjd tänkt att han säkert gjort en del bra låtar, som med sina förmodat mjuka och melodiskt följsamma inslag säkert vore värda att lyssna på. Men jag har aldrig haft någon riktig inkörsport.

Men nu i sommar plockade jag på mig ett par cd med Ted: albumen Upptåg (1974) och Franska kort (1976). Tio kronor styck på en loppmarknad. Jag tänkte att de säkert kunde roa en stund i bilstereon, samtidigt som jag kunde kolla in några mer sällan hörda albumspår på kuppen.

Franska kort är den skiva som jag lyssnat mest på, trots att omslagsdesignen får en att sucka och önska att karln hade haft lite bättre rådgivare. Skivan innehåller hits som "Angela", "Chapeau-Claque" och "Klöversnoa", varav åtminstone de två sistnämnda rätt ofta flödade ur barndomshemmets melodiradio under senare delen av 70-talet.

Om jag struntar i de myter och historier som kretsar kring Ted och hans karriär och istället nyktert försöker analysera musiken jag hör så upptäcker jag en del nya infallsvinklar, eller i varje fall sånt som anknyter till mitt eget musikaliska bagage. Hans många låtar i good time-stil närmar sig den music hall-tradition som Paul McCartney och Ray Davies förde vidare i The Beatles respektive The Kinks. Framåt pekar han såklart mot svenska artister som Jakob Hellman och, i viss mån, Lars Demian.

boomp3.com

Men lyssnar jag på den andlöst vackra balladen "Helt nära dig" så hör jag även softrock av högsta klass. Låten rör sig faktiskt exakt i samma sockersöta landskap som David Gates var med om att skapa hos supermjukisarna Bread. Ljus, känslig sång, sirapslen melodi, stråkarrangemang och glittrande (sentimentala) harmonier. Ja, "Helt nära dig" kan nog faktiskt mäta sig med de bästa Bread-låtarna (for what’s its worth).

För den som sörjer att sunshine- och barockpopen aldrig riktigt fick fotfäste bland svenska artister, så bjuder jag här även på den rikt orkestrerade "Ring Ding Dingeling Dae". Och, jistanes!, doftar den inte klassisk harmonypop så det sjunger om det! Detta skulle ju soundmässigt kunna vara Sagittarius eller The Millennium. Nästan i alla fall. Eller någon Hollies-låt från "Evolution" eller "Butterfly".

boomp3.com

Så kan man göra Ted till sin.

Guilty pleasures del 9: Hall & Oates - Alone Too Long

Albumet Daryl Hall & John Oates från 1975 var genombrottet för duon från Philadelphias medelklassförorter. På plattan fanns den första av en lång rad stora hits, Sara Smile. Daryl och John hade själva doo wop- och soulrötter och de omfamnade här hemstadens framgångsrika philly soul, men i en ganska slick och ledig egen tappning. På det silvriga omslaget var de båda polarna uppsminkade så till den grad att den blonde Daryl såg ut som supermodellen Jerry Halls tvillingsyster.

Med minnen av den omaka och lite töntiga duon med ett par plastiga hits från de uppkavlade kavajärmarnas 80-tal - till exempel Maneater - så fanns det länge ingen anledning för mig att undersöka Hall & Oates skivutgivning heller. Men när sedan Spengo-medarbetarna Mattias och Mats L (oberoende av varandra) visade sig digga de tidiga plattorna blev jag också nyfiken.


Hall & Oates - Alone Too Long

Jag kanske fabulerar, men så här kan det ha varit...
I fotostudion med en uppbyggd cool och futuristisk miljö, som påminner om en passage på ett rymdskepp, ska Hall & Oates plåtas inför lanseringen av plattan:

Daryl Hall: John, ska du också ha din lackoverall?
John Oates: Nä Daryl, jag skiter i overallen faktiskt.
Daryl Hall: Men vad ska du ha på dig då?
John Oates: Jag tänkte vara som jag är, sådär naken och råsexig...
Daryl Hall: Skitbra idé! Var är fotografen? Nu kör vi.


Ett halvår senare sitter sjuttonårige Prince Rogers Nelson i pojkrummet hemma hos den snälla fosterfamiljen Andersons i Minneapolis med nyinköpta Daryl Hall & John Oates. Han tar av Sly & The Family Stones Small Talk med den sönderspelade låten Loose Booty [klicka och lyssna] från skivtallriken och lägger på nyinvesteringen istället. Då glider textarket ur fodralet och landar mjukt på heltäckningsmattan med baksidesbilden uppåt.

Han plockar upp arket och begrundar den häftiga bilden ett bra tag. Men han vänder sedan blicken mot den snurrande vinylskivan och lyssnar uppmärksamt när han hör Daryls falsett i Out Of Me, Out Of You.


Hall & Oates - Out Of Me, Out Of You