Pelle Carlberg revisited
I väntan på att jag ska hinna ner i skivhyllan igen eller få ur mig något annat en text som ursprungligen publicerades i första numret av det utmärkta lilla fanzinet Baby I Love You. Orden har några år på nacken men för er som vill ha en uppdatering i påskatid verkar det bara vara att hålla till godo.
---------
Övervåningen på Café String på Söder i Stockholm är full av unga mer eller mindre alternativa. Det är svartfärgade kalufser, rykande kaffekoppar, urdruckna te och halvspelade schackpartier. Om ett halvår kommer rökförbudet att tvinga hälften av besökarna att stå i en klunga utanför lokalen.
I källaren soundcheckar Pelle Carlberg och bassisten Filip. Pelles vinröda lammullskofta skär sig mot de orangea väggarna men rösten låter bra. Idag släpps hans första skiva som soloartist, EP:n, Go to hell, miss Rydell som genom att nämna en musikskribent på den stora morgontidningen i titeln redan gett honom mer press än vad hans tidigare band Edson, och längre tillbaka i tiden Amanda om Natten, brukade få. För säkerhets skull heter en annan låt Musikbyrån makes me wanna smoke crack. En strategi som bland annat känns igen från 1979 då gruppen Trots Allt gav ut Undra’ vad Mats Olsson skriver idag på singel.
- Titeln födde låten, säger Pelle, om Go to hell, miss Rydell. Alla på SvD älskar det. De tycker att jag är dissar deras konkurrent men mest handlar låten om mig och sen är det ju en väldigt rolig titel. Där finns inget hat. Det kanske skulle uppfattas annorlunda om jag spelade hardcore men jag är ju vanliga övertimida Tråk-Pelle som ber om ursäkt för att jag ber om ursäkt.
Vi sitter nu på en indisk restaurang, efter ljudtest, för mat, en öl och vad som väl kanske kan kallas intervju men nog ligger närmare ett samtal. Pelle och jag gick i parallellklass på lågstadiet, vi har diskuterat Sirius eventuella möjligheter i fotboll och bandy mer än ett par gånger och vi har gillat Gyllene Tider på samma mellanstadieskola i Uppsala så det är inte direkt tal om skjutjärnsjournalistik. Vi tittar på nya skivan som Pelle håller upp i stället.
På skivomslaget står han sobert välklädd i gråton. På många sätt är det klassisk 30-nånting-pop över skivan. Ungefär så här har soloplattsomslag sett ut med till exempel Roddy Frame, Lloyd Cole, Stephen Duffy, Nick Heyward och Terry Hall för att bara nämna några.
- Det är skolexempel 1A över hur det ser ut när någon i min ålder släpper en soloplatta. Ganska klassiskt men det speglar innehållet och man kan aldrig vara för tydlig när det gäller skivbranschen.
Innehållet är utöver titlar som ska kittla väldigt avskalat. Både när det gäller musiken, med den akustiska gitarren i centrum, och texterna om att hitta något slags enkelhet i tillvaron. Titlarna Full of Emptiness och Before I was smart säger mycket mer om hur det låter än sina mer medieanpassade grannar. Pelle har medvetet jobbat på att gå direkt på känslan. Att på kort tid försöka fånga något och hålla kvar det.
- Att jobba på inspiration funkar inte. Jag har lärt mig att öppna sinnena när jag måste. Det är mer hantverk nu.
Med fyra barn, tre trappor utan hiss, och två och ett halvt år på raken som pappaledig är det lätt att förstå att det gäller att ta tillvara tillfällena. Sedan november går alla barnen på dagis mitt på dagen och det har gett tid till att spela in.
- Jag har suttit i en liten studio på Söder. Lärt mig teknik och spelat in det mesta själv. Det blev en väldig skillnad när jag fick tid.
Till skillnad från tidigare har texterna skrivits före musiken. Pelle har skrivit i realtid, för hand, låtit texten skapa melodin och ändrat väldigt lite i texterna. Det har gett ett direkt tilltal som ibland kan kännas lite obearbetat men som också gör att det känns som att man kommer närmare personen Pelle Carlberg. Textrader som ”On a train to my old town”, "I preferred to be stupid and naive” och ”I would like to be part of something real” skvallrar alla om funderingar på det egna jaget snarare än det dissekerande av kärlekens rät och avigsidor han tidigare ägnat sig åt. Men här finns också plats för de små funderingarna kring reklamslogans oavsett om de inspirerats av ett deodorantköp, en bildekal eller båda delarna.
Framtiden ser ganska ljus ut. Den första medieuppmärksamheten är fixad. Spelningar är, via skivbolaget Labrador, bokade i både Sverige och Europa. Den bas av fans som Edson byggt upp garanterar att det fungerar och med lite tur kanske, den redan färdiga, fullängdaren som kommer till hösten innebär att Pelle kan börja leva på musiken.
- Det är ganska mycket på gång. Det märks ett annat intresse. Om musiken blivit bättre eller om det beror på att folk tycker det är roligare med ett nytt namn är svårt att säga.
Problemet med att få det att fungera med små barn och familj finns förstås alltid där men när han nu spelar mer eller mindre själv, slipper han pusslandet med en massa andra bandmedlemmar och det blir mer pengar över efter varje spelning.
Den som vill veta vad som, mer än vardagen som hela tiden fångas på små lappar, inspirerat Pelle behöver bara gå in på hemsidan och läsa en mer eller mindre kronologisk lista som börjar med Cat Stevens och Simon and Garfunkel och just nu slutar med [ingenting] och Anna Ternheim.
- Jag har blivit jäkligt tolerant när det gäller musik med åren. Har inga problem med att dansa till DJ Cool med barnen. Jag köper fortfarande ungefär en skiva i veckan. Många favoritskivor de senaste åren är svenska som till exempel Loosegoats och Doktor Kosmos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar