Skivhyllan 1995 Jonathan Richman - You must ask the heart
Då tar vi en ny titt in i skivhyllan och hamnar åter mitt i nitti. Till en platta som tiden ännu inte hunnit ikapp. Med rytmer lånade av östkustens G-Funk och postgrungegitarrer har Jonathan här skapat musik som fortfarande känns framtid. De skarpa och aggresiva texterna behandlar ämnen såsom önskan om ett hårdare samhälle och den vita rasens överlägsenhet. Och man kan inte säga att Jonathan sjunger, nej de guturala lätena påminner mer om brunsttider i sjölejonkolonin.
Naturligtvis är det inte så, en av vår tids mest underskattade artister överraskar inte på You must ask the heart, men det gör absolut ingenting. Kan man sin Richman så känner man igen de lätta och flyktiga akustiska gitarrerna, känslan av 50-tals rock´n roll, det ibland nästan dansbandslika kompet och texterna om vardagens bestyr med en tvist. Jonathan släppte flera fulländade plattor under decceniet, som alla är helt oberörda av samtidens trender. Jag kan rekommendera både Having a party with Jonathan Richman (91) och I Jonathan(92).
När jag satt och skrev funderade jag på vad det är som fångar mig så. En sak är åtminstone det sanslösa sväng som han kan få till. Men det är inga funkburgare som serveras, nej trumman är ofta lika torr som lammsteken som blev kvar i ugnen för länge i påskas, och basen är blyg. Utan det sitter nog i Jonathans gitarrspel. Fingrarna plockar eller slår an strängarna utan att bry sig om att en och annan ton åker snålskjuts. Han är också fenomenal på att variera spelet utan att låtens grundmelodi förloras. Man förstår varför han blivit så väl mottagen i spansktalande länder.
En annan sak är att när jag lyssnar upplever att han är en god vän. Det känns nästan som om man sitter på fiket och småpratar. Det är kanske det vardagliga textvalet eller den totala avsaknaden av attityd som gör det. Han är helt enkelt som en trevlig och jordnära man, även om de intervjuer jag läst visar att han kanske inte är helt lätt att komma inpå livet.
Let her go into darkness från ett TV framträdande i mitten av nittiotalet
Låtmässigt rör han sig på plattan i huvudsak i de lite lugnare vattnen. Allra starkast är nog titelspåret, en skör låt som är fint arrangerad med både orgel och piano. Mest udda är kanske Just beacuse I´m Irish, en duett med Julia Sweeney, som behandlar de fördomar som drabbar vissa folk. En låt de tydligen framförde i Conan O´Brien show. Ösigast är instrumentalaren That´s how I feel, som jag gjort åtskilliga moves till på köksgolvet inför min skeptiska dotter.
Och vad kan sägas om insjungningen av The Rose, Bette Midlers gamla örhänge. Återigen bevisas att less is more, det behöver inte vara så att den som gråter eller skriker högst upplever starkast känslor. Jonathans korta version påminner en hel del om Kevin Rowlands sätt att ta sig an 1900-talets låtskatt på My beauty(99). De destillerar låtarna, hittar den koncentrerade kärnan och gör sen låtarna som om de vore skrivna av dem själv. Förutom The Rose, tolkas både Sam Cooke och Tom Waits kärleksfullt och fint.
Så fortsätt lyssna på The Modern Lovers men komplettera gärna med Jonathans senare plattor, alla hörvärda. Och missa inte chansen att se honom live om han kommer till en scen nära dig, en garanterat skön och rolig upplevelse utlovas.
2 kommentarer:
Jag skriver under direkt. En väldigt fin skiva av en väldigt bra artist. Jag tar mig friheten att klämma in några adresseer till några anknytande poster också.
http://herralarik.blogspot.com/2007/09/jonathan-jonathan-konsertminne-2.html
http://herralarik.blogspot.com/2007/01/jonathan-richman-samlingsskivorna-2.html
http://herralarik.blogspot.com/2007/10/magnificent-seven-skivkonsten-23.html
Härligt med din Jonathan Richman-special. Mycket tänkvärt! Bara någon som har ett längre förhållande till honom kan skriva så. Jag passar på att återanvända mitt vittnesmål från en konsert med Richman från maj 2004:
"Medborgarplatsen med omnejd darrade av en måndagskväll i maj av förväntan och en uppsluppen glädje över att äntligen få se en livs levande husgud. Vid baren - i rummet intill konsertlokalen - spelade lokala band och konstellationer hyllningscovers av Jonathan Richman, både före och efter konserten.
Jag får säga att det är skönt att se en gammal rockhjälte, som inte ser sliten och äldre ut än sin faktiska ålder. Man kan inte tro att Jonathan är femtiotre; om jag inte var en kalenderbitare med alla fakta på handen skulle jag tro att han var en ungdomlig fyrtioåring. Men så är han ju också Mr. Innocent, som aldrig har haft någon period av alkohol- eller knarkmissbruk under sin karriär. Inte ens cigaretter
har drivit honom i fördärvet.
Jag skulle nästan kunna säga att han är bättre nu än på sjuttiotalet. Jonathan Richman har aldrig varit kass under sin trettioåriga karriär. Mycket av kvällens repertoar var hämtad från hans nittiotalsplattor och särskilt från 2001 års mycket fina ”Her Mystery Not Of High Heels And Eye Shadow”. Han var ganska sparsmakad vad gällde Modern Lovers-eran och bjöd endast på ”Old World”, ”Pablo Picasso” och ”Egyptian Reggae”. Det
kändes helt rätt och logiskt för mig. Killen som en gång inspirerade Sex Pistols och otaliga andra punkband, han känns ganska avlägsen.
Jonathan är numera så mycket latin lover en judisk kille från Boston kan bli. Han klämde fram smäktande toner på sin akustiska gitarr med samma glada amatörism som alltid. Lyhört följdes han av sin trummis, vars ögon hela tiden följde Jonathans små infall och rytmiska krumsprång. Ofta lät denne excentriske man inte sig begränsas av sitt engelska modersmål, utan kastade sig mellan bruten spanska, italienska och franska för att tyckte att det lät coolare. Ibland lade han ned gitarren på golvet och dansade en stund.
Jonathan Richman är rocknördens idé om romantik. Därför hade många av killarna i publiken tagit med sina musikointresserade flickvänner. Dock är Jonathan en udda karaktär och inte en speciellt tekniskt driven
musiker. En del flickvänner var kanske lite undrande inför den massiva dyrkan som omgav honom. Min sambo tyckte om mycket av det som spelades denna kväll och nynnade på ”I Was Dancing In A
Lesbian Bar” under resten av veckan. Ska jag vara orolig? Nej, den låten var faktiskt en av konsertens stora höjdpunkter.
I över två timmar underhöll den frejdige mr. Richman och hans trummis oss 700 eller 800 i publiken på det nya fina rockpalatset Mondo vid Medborgarplatsen på Södermalm. Direkt efter konserten stegade kvällens centralgestalt ut på scenen och sa att det inte blev några extranummer. Därefter hoppade han ner i publikhavet för att snacka med fans, låta dem ta bilder med honom och få sina gamla Modern Lovers-vinyler signerade. Han stannade troligen där till stället stängde."
Skicka en kommentar