lördag 15 mars 2008

Blågul soul

Jag hade nästan glömt det, men Eric Gadd spelade faktiskt en viktig roll för att jag skulle få upp öronen för soul. Jag gillade honom när han gjorde entré med Ett ensamt hjerta och sina starka Prince-influenser i slutet av 80-talet. Han var en udda fågel i den svenska populärmusiken, som var kritvit då. Men snart dök andra svenska musiker upp med afroamerikanska förebilder, till exempel Titiyo och hennes dåvarande partner/producent Magnus Frykberg. Vid den tredje plattan år 1991, då Gadd helt gick över till soul och att sjunga på engelska, blev jag golvad av singeln Deadstone. Jag antecknade när han i intervjuer talade varmt om hjältar som Curtis Mayfield och The Isley Brothers. Han var en soppig sommarpratare, men hans val av musik i radioprogrammet var desto intressantare.

Snart stod jag där med två av Mayfields finaste album som jag turligt nog hittat svinbilligt på vinyl: Back To The World och There's No Place Like America Today. Visserligen var det ett lite väl avancerat ställe för en fullständig nybörjare på soulmusik att börja på, men jag var tålmodig och fortsatte lyssna även om musiken inte alltid var lättsmält. Här fanns mognad, drama, känsloutlevelse och ett sväng som jag aldrig mött tidigare. I väntan på att Eggstone skulle gå upp på scenen på vårt eget ställe Godsmagasinet i Simrishamn, försökte jag spela ett par låtar från Back To The World som jag fattat tycke för. Men ingen diggade eller dansade. Någon bad mig bryta mitt i det värsta groovet i Future Shock. Alla ville istället återigen höra Popsicles Hey Princess, som fick oss att gå i spinn hösten 1992. Men ganska snart skulle den oändligt inflytelserika tidningen Pop komma, där Lokko & Co. ansåg det vara självklart att man kunde gilla soul även om man var ett popsnöre. Svenskarnas musiksmak förändrades betydligt under 1990-talet.

Men fanns det egentligen någon svensk soul att tala om före Eric Gadd och Titiyo, ja till och med redan innan Mats Nileskär (gurun på området) börjat sända Soul Corner år 1978?



Vad vi ser är en informationsfilm som handlade om att det var ballt och hippt med högertrafik, som man skulle gå över till i Sverige den 3 september 1967. Vi befinner oss i ett somrigt Malmö där gruppen Bread var baserad (den ska inte förväxlas med den framgångsrika amerikanska popgruppen från 70-talet). Redan låttiteln Motortown Beat talar tydligt om var influenserna huvudsakligen kom från, men även från artister som Lee Dorsey och Sam & Dave. På den tiden verkade det nästan bara vara bland musiker som man diggade soul. Under decenniet lyste soulmusiken med sin frånvaro på Tio-i-topp-listan, förutom ett knippe Motown-låtar som lyckades ta sig upp på den. Två av medlemmarna i kortlivade Bread, Paul Olofsson och Anders Melander, skulle senare gå med i Nationalteatern.

På väg vidare framåt i tiden bör Doris särskilt nämnas. Länge var hon praktiskt taget bortglömd, men under de tio senaste åren har hon fått upprättelse. Did You Give The World Some Love Today Baby, titelspåret från hennes enastående platta från 1970, har närmast fått klassikerstatus och används idag slentriansmässigt i reklamsammanhang och som ljudspår till TV-inslag. Numera är den också en standard bland tjejer som går på musikgymnasium och sjunger. Trots att låten är så grovt exploaterad vill jag påpeka att den håller så hög klass att lätt skulle platsa på Dusty Springfields mästerliga album Dusty In Memphis.

På sjuttiotalet var soul helt fel i Sverige. Det fanns inte mycket plats för den i ett land polariserat mellan dansband och proggmusik. De yngsta hängav sig åt ABBA och så kallad sminkpop (glamrock). Det var fortfarande bland musiker, särskilt bland de som sysslade med jazz och fusion, som soul och funk uppskattades. Lyssna på Gimmicks, en orkester som ledigt svingade sig mellan latin groove, jazzpop och funksoul.

boomp3.com

De turnerade världen över, men var också populära i hemlandet och blev tvåa i Melodifestivalen 1975. Året därpå fick Gimmicks äran att spela på Kungens och Silvias bröllopsfest.


Slutligen måste jag nämna mannen som många anser ha Sveriges finaste soulröst - Björn Skifs - vår egen Stevie Winwood. Sommaren 1974 nådde han och hans dåvarande grupp Blue Swede (i Sverige kallad Blåblus) förstaplatsen i USA med Hooked On A Feeling, vilket inga andra svenskar lyckats med tidigare. Snabbt kom en LP med samma namn ut på den internationella marknaden. På den fanns en smeksam låt, skriven av Skifs och parhästen Bengt Palmers, som påminde om amerikanska vokalgrupper (som The Spinners, The Chi-Lites eller någon grupp från Philadelphia).

boomp3.com

Javisst, vi talar blågul soul här!

6 kommentarer:

Mats L sa...

Äntligen. Ett av mina käraste ämnen, och det var broder Magnus som hade den goda smaken att ta upp detta underbara och intressanta ämne. Den bästa svenska soulrökaren förutom nämnda höjdaren med Doris kan vara Hold it baby med den tungt soulinfluerade gruppen Slamcreepers. Kul, Magnus! Som tack ska jag maila dig mitt senaste Lambert-Potterfynd:)

Magnus S sa...

Tack för tipset och de glada tillropen! Slamcreepers var ju Björn Skifs band på 60-talet! Vad aktningen för denne man växer om man gräver sig bak i hans diskografi.

Mats L sa...

Så sant. En soulsångare av rang. Pinewood rally med Blåblus måste vara den bästa svenska singeln nånsin...

skivdoktorn sa...

Kan varmt rekommendera samlingen "groove på svenska 1966-1984", värd ett inköp enbart för Bo Nilsson singeln "Gorillan går ut" men resten håller också måttet. Det mesta av den blågula soulen gör sig nog bäst på samling, det gjordes en hel del stelt skräp i denna genre.

spengochrille sa...

Fint Magnus, minns din lilla vurm för Gadd och Titiyo som jag aldrig riktigt förstod mig på.

Härliga låtar. Breads Motortown beat är en av mina alla tiders bästa gällande svensk pop. Blue Swede en mycket glad överraskning och Doris håller än trots exploateringen. Har däremot svårt för det gipsade kompet i Gimmicks låten, men sånginsatserna är ljuvliga.
Får man önska en post om Skifs tydligen underskattade tidiga karriär, kanske samskriven tillsammans med Mats?

Magnus S sa...

Det blir säkerligen mer Skifs i framtiden, Chrille. Ska bara lyssna in mig mer på hans tidiga produktion. Efter att, från hans soloalbum "Blåblus" från 1972, ha hört "Alltför sent" (hans svenska version av Carole Kings "It's Too Late") förstår jag att det finns mycket högklassig själfull popmusik att hämta. Kul att du också diggar "Pinewood Rally", Mats!

Tack för skivtipset, Skivtipset! Jag är nyfiken blågul!