Eno tvåo

Vet inte om det finns något intresse för att följa mitt fortsatta lyssnande på Brian Eno, men jag ger mig inte. Av två anledningar, dels kanske det kan ge lite insyn i vilka processer som är igång när man ”lär känna” en artist, dels ges man möjlighet till fyndig och oändlig rubriksättning.

Album två är alltså även Enos andra soloalbum, Taking tiger mountain (by strategy) . Det är naturligtvis inte helt rättvist att jämför denna platta med Here come the warm jets som jag haft möjlighet att lyssna på i åtmionstone fem år. Men jag har de senaste veckorna, efter inköp på den utmärkta skivbörsen på Lilla torg i Malmö, lyssnat på den minst en gång per dag och tycker nog att jag börjat komma den ganska nära.

Som helhet upplever jag Taking tiger mountain (by strategy) som en något mer homogen skiva. När man är sugen på att lyssna så början man på A1 och spelar till det sista spåret på B sidan. Inget spår är enormt mycket bättre än något annat och inget känns heller som överflödigt eller värt att hoppa över under spelningen. Det innebär ju också att de, säg fyra, bästa spåren på Here come the warm jets som låtar betraktat faktiskt känns lite starkare. Men jag upplevde det ändå som lättare att komma in i Taking tiger mountain (by strategy) jämfört med debuten, vilket förbryllar. Ofta är det ju några riktigt starka låtar som gör att plattan får ligga kvar och spelas och upprepningen gör att även de mindre direkta låtarna sjunker in och upptäcks. Men svaret är kanske så enkelt att lyssnandet på Here come the warm jets gett mig de nycklar som behövdes för att kunna ta till mig Taking tiger mountain (by strategy), låtuppbyggnad och sound är ju snarlika. Ljudbilden är dunkel och generellt något mer brötig men också uppluckrad och mindre atmosfärisk. Lite mer postpunk än shoegaze om man får jämföra med senare genrer, och ännu har mitt Eno lyssnande inte gett mig några farligt höga doser ambient.

Texterna är i stort sett obegripliga, i mitt exemplar fanns inte heller något texthäfte. Redan första meningen ledde till en felhörning. Jag hörde "….sweet vagina gone to China crosslegged on the floor". Jag hävdar att bra musik skall bestå av hjärta, hjärna och kön, men detta var väl att ta i. Vagina skall vara Reggina och med den vetskapen blir texten åtminstone något mer gripbar. Jag tackar skaparna av Enoweb som här har en diger genomgång av hans texter.

Put a straw under baby

Plattan är som sagt mycket jämn och det var svårt att välja ut någon låt som ljudillustration. Men jag har fastnat för den vaggviseliknande Put a straw under baby. Troligtvis för den uppenbara Velvet underground likheten. Men egentligen för att jag älskar de naiva violinerna som låter som om de är spelade av skolans fiolspelande mellanstadieelever.