Ankungen blev en svan

"With A Little Help From My Friends" är en ganska hemsk låt. Jag har aldrig gillat den. Till att börja med Beatles-versionen: en Ringo-låt som knappast når några höga höjder, lite tramsig och uttjatad. Joe Cockers version: förskräcklig som jag minns den. Enligt uppgift har också Wet Wet Wet gjort en version, men den har jag lyckligtvis inte hört.

Nej, det var inte med några höga förväntningar som jag första gången lyssnade på versionen med Roger Nichols och hans "Small Circle Of Friends". Deras milda album från 1967 är ett av de softaste inom softrocken och att den här låten var med såg jag inte som något direkt styrkebesked. Vid första lyssningen kändes det också som att det var en rätt trist standardversion av en trist låt.

Men så upptäckte jag att det var någonting som inte stämde. Jag lyssnade igen. Och igen. Och igen. Om och om igen lyssnade jag på låten för att försöka lista ut vad det var som förbryllade mig. Hur ska jag beskriva det? Något var skevt, något fick marken under mig att gunga, något gjorde att låten trots allt fick en särprägel. Jag lyssnade och lyssnade och till slut kom jag på det.

Lyssna noga på verserna i låten. Jag är inte musikteoretiker, men sångerskan Melinda MacLeod sjunger ju i verspartierna ANDRASTÄMMAN som leadsång. Att det tog sådan tid innan jag kom på det! Det låter helt galet och schizofrent. Och helt genialiskt. Tredje versen låter faktiskt helt stenad. Även om jag sällan eller aldrig använder ordet: det låter sexigt.

boomp3.com

Tänk så lite som avgör! En så liten arrangemangsdetalj och låten växer från medioker till alldeles, alldeles underbar. Låttexten bygger ju också på en dialogform, nån slags call and response. Nu måste jag lyssna på denna GENIALA lilla detalj varje gång jag hör låten.