Tysk indian

Det är inte mycket som smakat musikmässigt på sistone. Det har varit för mycket runt omkring som tagit energi från musiken. Tänk, att det kan bli så. Tidigare var det inte på det sättet. Då hämtade jag all energi från musiken. Nu måste jag ha energi för att orka lyssna på musik. Kallas detta att bli äldre? Kanske.

Hur som helst. Den här artikeln skulle ju egentligen handla om en av mina absoluta favoritskivor. Det är en skiva jag inte lyssnar på så väldigt ofta men när jag gör det fångar den mig varje gång. Men det är också en artikel som handlar om fördomar. (Min gode vän Mattiaz har varit inne på det här spåret flera gånger i det här forumet.) Som popnörd är jag ju en av de mest fördomsfulla lyssnare som finns. Brittiskt, amerikanskt och svenskt är bra och förstås jamaikanskt men sen... sen tar det slut. Om jag ska vara hård mot mig själv.

Min tydligaste krock med mina egna musikaliska fördomar hade jag våren 2003 (hösten 2002). Jag släntrade in på Burmans musik, sugen på något men visste inte vad. Stefan stod på sin vanliga plats bakom disken och ur högtalarna strömmade den ljuvligaste skeva men ändå söta musik jag hört på länge. Hjärnan bläddrade igång och hittade referenser som New Order och ett antal andra indiegrupper som blandar electronica och klassisk pop. Jag bad Stefan om att få lyssna på skivan i ett par lurar och fick omslaget i min hand. Det lät bra, det lät väldigt bra till och med men... va fan? Tyska namn på innerkonvolutet? Tysk musik? Det är ju Can och Kraftwerk i bästa fall och Scorpions i sämsta, men tysk indie? Fanns det överhuvudtaget?

Jag blev nervös. Var det här musik för mig? Det lät ju bra men... Lät det tilräckligt bra? Inte svenskt, inte anglo-saxiskt. Jag brottades med mig själv men slängde till slut upp slantarna och tog skivan med mig hem. Jag ångrade det inte en sekund. Jag levde i symbios med den där skivan hela det året. Den var en filt av trygghet i en kall värld och den var en partypepp en fredagkväll.

Kärleken har hållt i sig. Jag kan fortfarande sätta på Pick Up The Phone eller Off The Rails och känna mig hemma var än jag är för stunden. Smeksamma stråkar går hand i hand med elektroniskt knaster utan att slutresultatet blir sökt, ansträngt elelr att det känsn daterat. Och det är förstås tack vare melodierna som ligger som en trygg och säker grund i alla The Notwist låtar. Det sprudlar av hooks i deras låtar.

The Notwist - Off The Rails

Min fördom mot The Notwist var jag tydligen inte ensam om. Något senare samma år eller kanske ett år efter Neon Golden släppte Postal Service sin debutskiva Give Up. De körde samma kombination av electronica och indie och blev genast ihjälkramade av popmaffian världen över. The Notwist blev som bäst en tyst notis på Pitchforkmedias hemsida.

Kanske är jag onödigt hård mot mig själv när det gäller mina fördomar. Samtidigt som jag vet att jag är fördomsfull och extremt selektiv i mitt lyssnande, är det ju också nyfikenheten för musik som gjort att jag upptäckt ny musik, musik jag aldrig trodde jag skulle lyssna på. Om den nyfikenheten inte funnits hade jag förmodligen fortfarande lyssnat på mina föräldras skivor med Vikingarna och Schytts. Det gör jag som tur är inte. Eller vänta? Är jag fördomsfull mot dansband nu?

Anledningen till att jag var tvungen att skriva den här artikeln är att The Notwist på gång med en ny skiva. Det första smakprovet låter inte illa men det påminner mig personligen mest om hur fruktansvärt bra Neon Golden är.