30-somethingpopen och jag

Jag vet inte vad det säger om mig men jag har alltid varit lite svag för en viss typ av engelska artister. De som tidigt i karriären verkade ha allt men som blev som allra bäst, eller åtmintone gick en andra artistvår tillmötes, när de av branschpressen förpassats till lätt passé 30-somethings. Jag tänker på namn som Stephen Duffy, Roddy Frame och i viss mån Lloyd Cole, Terry Hall och, den tack och lov allt bättre mående, Edwyn Collins. Flera av dem fick en viss upprättelse under brittpopvågen på 90-talet och för några av dem går det riktigt bra. Allra roligast tycker jag det är att Duffy får dra in rejält med stålar som låtskrivarpartner till Robbie Williams. En kille som jag alltid räknade till min grupp av 30-somethings har dock mer eller mindre försvunnit. Nick Heyward släppte några utmärkta plattor i mitten på 90-talet som ekade förmodade barn- och ungdomshjältar som Beatles och Jam och som på alla sätt övderglänste det han gjorde som sångare i tidiga Haircut 100 eller under första delen av sin solokarriär. Jag hade den här bloggens skapare Magnus hemma i köket en fredag för några veckor sedan. Tillsammans med en Jonas konsumerade vi ganska rejäla mängder vin och lyssnade på den lilla köksstereon. Det resulterade i en lite annan musikmix än vanligt och utöver bland andra Evert Taube spelade vi ganska mycket Nick Heyward. Eftersom jag hållit dålig koll på Nick de senaste åren googlade jag honom och som alla andra finns han på MySpace. Dels med en egen sida och dels med en om hans historia där det bara för några dagar sedan kom fram att han ska vara med på en återförening av Haircut 100. Han behöver väl pengar kan jag tänka. Själv skulle jag hellre se honom släppa en ny platta eller spela låtarna från 90-talet men vi får väl hoppas att det går bra för honom. I väntan på facit två inspelningar från YouTube. Dels den fantasiska Caravan från 1993 års platta From Monday to Sunday och dels en cover på The Jams Sounds from the street.