Enligt Stiff Records egen hemsida var Jona Lewie, om än inte ett av Stiffs största namn, men den artist som verkligen förkroppsligade sitt egenartade skivbolag. En icke-sångare med snustorr humor som inte följde trenderna, utan hellre hämtade näring från gammal hederlig engelsk music hall, klassisk musik eller skiffle. En excentriker i en klass för sig. Mot alla odds hade han två hits i sitt hemland, You'll Always Find Me in the Kitchen at Parties och Stop the Cavalry. Och bland de smakfulla australiensarna blev även den ovanligt klämmiga Louise (We Get It Right) en dunderhit år 1981. Vi ser en lycklig Jona Lewie på rullskridskor.
Då tar vi en ny titt in i skivhyllan och hamnar åter mitt i nitti. Till en platta som tiden ännu inte hunnit ikapp. Med rytmer lånade av östkustens G-Funk och postgrungegitarrer har Jonathan här skapat musik som fortfarande känns framtid. De skarpa och aggresiva texterna behandlar ämnen såsom önskan om ett hårdare samhälle och den vita rasens överlägsenhet. Och man kan inte säga att Jonathan sjunger, nej de guturala lätena påminner mer om brunsttider i sjölejonkolonin.
Naturligtvis är det inte så, en av vår tids mest underskattade artister överraskar inte på You must ask the heart, men det gör absolut ingenting. Kan man sin Richman så känner man igen de lätta och flyktiga akustiska gitarrerna, känslan av 50-tals rock´n roll, det ibland nästan dansbandslika kompet och texterna om vardagens bestyr med en tvist. Jonathan släppte flera fulländade plattor under decceniet, som alla är helt oberörda av samtidens trender. Jag kan rekommendera både Having a party with Jonathan Richman (91) och I Jonathan(92).
När jag satt och skrev funderade jag på vad det är som fångar mig så. En sak är åtminstone det sanslösa sväng som han kan få till. Men det är inga funkburgare som serveras, nej trumman är ofta lika torr som lammsteken som blev kvar i ugnen för länge i påskas, och basen är blyg. Utan det sitter nog i Jonathans gitarrspel. Fingrarna plockar eller slår an strängarna utan att bry sig om att en och annan ton åker snålskjuts. Han är också fenomenal på att variera spelet utan att låtens grundmelodi förloras. Man förstår varför han blivit så väl mottagen i spansktalande länder.
En annan sak är att när jag lyssnar upplever att han är en god vän. Det känns nästan som om man sitter på fiket och småpratar. Det är kanske det vardagliga textvalet eller den totala avsaknaden av attityd som gör det. Han är helt enkelt som en trevlig och jordnära man, även om de intervjuer jag läst visar att han kanske inte är helt lätt att komma inpå livet.
Let her go into darkness från ett TV framträdande i mitten av nittiotalet
Låtmässigt rör han sig på plattan i huvudsak i de lite lugnare vattnen. Allra starkast är nog titelspåret, en skör låt som är fint arrangerad med både orgel och piano. Mest udda är kanske Just beacuse I´m Irish, en duett med Julia Sweeney, som behandlar de fördomar som drabbar vissa folk. En låt de tydligen framförde i Conan O´Brien show. Ösigast är instrumentalaren That´s how I feel, som jag gjort åtskilliga moves till på köksgolvet inför min skeptiska dotter.
Och vad kan sägas om insjungningen av The Rose, Bette Midlers gamla örhänge. Återigen bevisas att less is more, det behöver inte vara så att den som gråter eller skriker högst upplever starkast känslor. Jonathans korta version påminner en hel del om Kevin Rowlands sätt att ta sig an 1900-talets låtskatt på My beauty(99). De destillerar låtarna, hittar den koncentrerade kärnan och gör sen låtarna som om de vore skrivna av dem själv. Förutom The Rose, tolkas både Sam Cooke och Tom Waits kärleksfullt och fint.
Så fortsätt lyssna på The Modern Lovers men komplettera gärna med Jonathans senare plattor, alla hörvärda. Och missa inte chansen att se honom live om han kommer till en scen nära dig, en garanterat skön och rolig upplevelse utlovas.
Färden mot Den Bästa Musiken fortsätter. För några år sedan blev jag knockad. Jag plockade upp ett slitet ex av ovanstående vinylsingel och hade ingen aning om vad som väntade mig. OK, det såg lite new wave ut, och ganska intressant. Men att det skulle låta så självklart, så svängigt, så kaxigt, så nervigt - det kunde jag aldrig drömma om. The Del-Byzanteens är väl kanske mest kända för att haft filmskaparen Jim Jarmusch som gruppmedlem. Men låten Draft Riot är en liten juvel som jag gärna återvänder till. Lyssna på desperationen som bara kan komma från New York, 1982. Lyssna också på "the crowd noises" i låten, så otroligt effektfullt, så begåvat utfört.
En fantastisk poplåt kan i all sin enkelhet vara det absolut bästa som finns. Och jag har efter månader av funderande kommit fram till att popens magi inte går att förklara i ett enda inlägg. Själva begreppet pop är för brett och mångfacetterat för att famna, så jag får dela upp mina resonemang i flera delar med olika teman.
Det centrala i en poplåt är självfallet melodin, som backas upp av harmonier och sound. Men vi får inte glömma ramarna, själva popformeln, som melodin kan röra sig inom med närmast oändlig variation, men också med nödvändig upprepning. Här finns detaljer som bjuder in eller rättare sagt hooks som fängslar. Det går kanske aldrig att göra sig fri från melodin igen. Vi talar om musik försedd med hullingar och jag hävdar att detta är den starkaste kulturyttring som existerar.
Jag är svag för skönhet, det spröda och graciösa. Även det vardagliga och banala får ett slags skimmer kring sig. Skulle jag försöka visualisera popens magi, så skulle jag likna den vid ett prisma genom vilket världen ser vackrare ut. Vem behöver inte det i vårt cyniska samhälle? Den här musiken utger sig aldrig för att visa världen som den är. Popen handlar alltid om eskapism. Den rör sig i känslornas universum, den kittlar fantasin och ger associationer. Ur det gråa framträder alla färger bredvid varandra tydligt som i ett spektrum.
Även om grabbarna i det här popbandet kom från det somriga Los Angeles, frammanar låten alltid känslan av en kall vinterdag med hög klar isblå himmel och ett nästan outhärdligt ljus från den reflekterande vita snön. Kanske beror det på att jag hörde Transparent Day första gången en vintrig februaridag.
En aprilsöndag för många år sedan drabbades våren av ett rejäl bakslag. Det gick inte att se hagarna och åkrarna i Raskarum utanför fönstret för alla stora tunga snöflingor. Samtidigt spelade min polare det nyazeeländska popbandet The Chills för mig och låten Rolling Moon från singelsamlingen Kaleidoscope World. Förhållandena var idealiska för att jag skulle drabbas av denna låt. Den spritter för evigt av liv och ungdomlig glädje. Jag tänker mig alltid ett gäng ystra riddare som drar ut på sagoäventyr över de böljande vårgröna bergen på Sydön.
Men i walesiska Gorky's Zygotic Myncis undersköna Stood On Gold övergår en oförglömlig sommar omärkligt i höst. Hela plattan How I Long To Feel That Summer In My Heart präglas av den stämningen. En intensiv men flyktig romans stannar kvar i minnet när badturisterna åkt hem igen, havsvattnet blir kallt och vädret grått. Och livet går vidare.
I väntan på att jag ska hinna ner i skivhyllan igen eller få ur mig något annat en text som ursprungligen publicerades i första numret av det utmärkta lilla fanzinet Baby I Love You. Orden har några år på nacken men för er som vill ha en uppdatering i påskatid verkar det bara vara att hålla till godo.
---------
Övervåningen på Café String på Söder i Stockholm är full av unga mer eller mindre alternativa. Det är svartfärgade kalufser, rykande kaffekoppar, urdruckna te och halvspelade schackpartier. Om ett halvår kommer rökförbudet att tvinga hälften av besökarna att stå i en klunga utanför lokalen.
I källaren soundcheckar Pelle Carlberg och bassisten Filip. Pelles vinröda lammullskofta skär sig mot de orangea väggarna men rösten låter bra. Idag släpps hans första skiva som soloartist, EP:n, Go to hell, miss Rydell som genom att nämna en musikskribent på den stora morgontidningen i titeln redan gett honom mer press än vad hans tidigare band Edson, och längre tillbaka i tiden Amanda om Natten, brukade få. För säkerhets skull heter en annan låt Musikbyrån makes me wanna smoke crack. En strategi som bland annat känns igen från 1979 då gruppen Trots Allt gav ut Undra’ vad Mats Olsson skriver idag på singel.
- Titeln födde låten, säger Pelle, om Go to hell, miss Rydell. Alla på SvD älskar det. De tycker att jag är dissar deras konkurrent men mest handlar låten om mig och sen är det ju en väldigt rolig titel. Där finns inget hat. Det kanske skulle uppfattas annorlunda om jag spelade hardcore men jag är ju vanliga övertimida Tråk-Pelle som ber om ursäkt för att jag ber om ursäkt.
Vi sitter nu på en indisk restaurang, efter ljudtest, för mat, en öl och vad som väl kanske kan kallas intervju men nog ligger närmare ett samtal. Pelle och jag gick i parallellklass på lågstadiet, vi har diskuterat Sirius eventuella möjligheter i fotboll och bandy mer än ett par gånger och vi har gillat Gyllene Tider på samma mellanstadieskola i Uppsala så det är inte direkt tal om skjutjärnsjournalistik. Vi tittar på nya skivan som Pelle håller upp i stället.
På skivomslaget står han sobert välklädd i gråton. På många sätt är det klassisk 30-nånting-pop över skivan. Ungefär så här har soloplattsomslag sett ut med till exempel Roddy Frame, Lloyd Cole, Stephen Duffy, Nick Heyward och Terry Hall för att bara nämna några.
- Det är skolexempel 1A över hur det ser ut när någon i min ålder släpper en soloplatta. Ganska klassiskt men det speglar innehållet och man kan aldrig vara för tydlig när det gäller skivbranschen.
Innehållet är utöver titlar som ska kittla väldigt avskalat. Både när det gäller musiken, med den akustiska gitarren i centrum, och texterna om att hitta något slags enkelhet i tillvaron. Titlarna Full of Emptiness och Before I was smart säger mycket mer om hur det låter än sina mer medieanpassade grannar. Pelle har medvetet jobbat på att gå direkt på känslan. Att på kort tid försöka fånga något och hålla kvar det.
- Att jobba på inspiration funkar inte. Jag har lärt mig att öppna sinnena när jag måste. Det är mer hantverk nu.
Med fyra barn, tre trappor utan hiss, och två och ett halvt år på raken som pappaledig är det lätt att förstå att det gäller att ta tillvara tillfällena. Sedan november går alla barnen på dagis mitt på dagen och det har gett tid till att spela in.
- Jag har suttit i en liten studio på Söder. Lärt mig teknik och spelat in det mesta själv. Det blev en väldig skillnad när jag fick tid.
Till skillnad från tidigare har texterna skrivits före musiken. Pelle har skrivit i realtid, för hand, låtit texten skapa melodin och ändrat väldigt lite i texterna. Det har gett ett direkt tilltal som ibland kan kännas lite obearbetat men som också gör att det känns som att man kommer närmare personen Pelle Carlberg. Textrader som ”On a train to my old town”, "I preferred to be stupid and naive” och ”I would like to be part of something real” skvallrar alla om funderingar på det egna jaget snarare än det dissekerande av kärlekens rät och avigsidor han tidigare ägnat sig åt. Men här finns också plats för de små funderingarna kring reklamslogans oavsett om de inspirerats av ett deodorantköp, en bildekal eller båda delarna.
Framtiden ser ganska ljus ut. Den första medieuppmärksamheten är fixad. Spelningar är, via skivbolaget Labrador, bokade i både Sverige och Europa. Den bas av fans som Edson byggt upp garanterar att det fungerar och med lite tur kanske, den redan färdiga, fullängdaren som kommer till hösten innebär att Pelle kan börja leva på musiken.
- Det är ganska mycket på gång. Det märks ett annat intresse. Om musiken blivit bättre eller om det beror på att folk tycker det är roligare med ett nytt namn är svårt att säga.
Problemet med att få det att fungera med små barn och familj finns förstås alltid där men när han nu spelar mer eller mindre själv, slipper han pusslandet med en massa andra bandmedlemmar och det blir mer pengar över efter varje spelning.
Den som vill veta vad som, mer än vardagen som hela tiden fångas på små lappar, inspirerat Pelle behöver bara gå in på hemsidan och läsa en mer eller mindre kronologisk lista som börjar med Cat Stevens och Simon and Garfunkel och just nu slutar med [ingenting] och Anna Ternheim.
- Jag har blivit jäkligt tolerant när det gäller musik med åren. Har inga problem med att dansa till DJ Cool med barnen. Jag köper fortfarande ungefär en skiva i veckan. Många favoritskivor de senaste åren är svenska som till exempel Loosegoats och Doktor Kosmos.
Tillbaka i källaren på String har Pelle klokt nog valt att lämna den vinröda lammullen i logen. I stället äntrar han scengolvet i vit skjorta och jeans. Låtar från EP:n blandas med någon gammal Edson och några som kommer på skivan till hösten. Som avstamp in i en ny fas är det, trots att publiktillströmningen är sådär, åtminstone för en utomstående en väldigt bra kväll som lyfter fram det som är bra med artisten Pelle Carlberg. Rösten, melodierna, humorn och allvaret i texterna och den avslappnade inställningen står i ohotat centrum. I sjätte låten sjunger han ”I had a guitar/it took me far”. Det känns bra att sluta där.
---------
Sen texten skrevs har en hel del hänt. Pelle har bland annat släppt två fullängdsskivor och just kommit hem från en asienturné.
När man bloggar om musik handlar det ofta om att sprida bra musik - och gärna hitta en ny eller rolig infallsvinkel i samma andetag. Man förenar nytta med nöje och förhoppningsvis är det någon därute som läser och lyssnar. Men det finns ett litet problem: den allra bästa musiken fullkomligt skiter i skrivglädje och snygga ordvändningar. Allt man formulerar blir lika platt som dagens bildskärmar.
Hursom, jag tänkte här lämna utrymme åt musik som ger mig en spirituell, andlig och närmast religiös lyssnarupplevelse varje gång jag hör den. Jag talar om Bill Fay och låten I Hear You Calling, från albumet Time Of The Last Persecution (1971). När skivhyllan ler hånfullt mot mig och det framstår som att precis allt i den är uselt, då brukar jag ta fram den här låten och finna god tröst.
Det är inte mycket som smakat musikmässigt på sistone. Det har varit för mycket runt omkring som tagit energi från musiken. Tänk, att det kan bli så. Tidigare var det inte på det sättet. Då hämtade jag all energi från musiken. Nu måste jag ha energi för att orka lyssna på musik. Kallas detta att bli äldre? Kanske.
Hur som helst. Den här artikeln skulle ju egentligen handla om en av mina absoluta favoritskivor. Det är en skiva jag inte lyssnar på så väldigt ofta men när jag gör det fångar den mig varje gång. Men det är också en artikel som handlar om fördomar. (Min gode vän Mattiaz har varit inne på det här spåret flera gånger i det här forumet.) Som popnörd är jag ju en av de mest fördomsfulla lyssnare som finns. Brittiskt, amerikanskt och svenskt är bra och förstås jamaikanskt men sen... sen tar det slut. Om jag ska vara hård mot mig själv.
Min tydligaste krock med mina egna musikaliska fördomar hade jag våren 2003 (hösten 2002). Jag släntrade in på Burmans musik, sugen på något men visste inte vad. Stefan stod på sin vanliga plats bakom disken och ur högtalarna strömmade den ljuvligaste skeva men ändå söta musik jag hört på länge. Hjärnan bläddrade igång och hittade referenser som New Order och ett antal andra indiegrupper som blandar electronica och klassisk pop. Jag bad Stefan om att få lyssna på skivan i ett par lurar och fick omslaget i min hand. Det lät bra, det lät väldigt bra till och med men... va fan? Tyska namn på innerkonvolutet? Tysk musik? Det är ju Can och Kraftwerk i bästa fall och Scorpions i sämsta, men tysk indie? Fanns det överhuvudtaget?
Jag blev nervös. Var det här musik för mig? Det lät ju bra men... Lät det tilräckligt bra? Inte svenskt, inte anglo-saxiskt. Jag brottades med mig själv men slängde till slut upp slantarna och tog skivan med mig hem. Jag ångrade det inte en sekund. Jag levde i symbios med den där skivan hela det året. Den var en filt av trygghet i en kall värld och den var en partypepp en fredagkväll.
Kärleken har hållt i sig. Jag kan fortfarande sätta på Pick Up The Phone eller Off The Rails och känna mig hemma var än jag är för stunden. Smeksamma stråkar går hand i hand med elektroniskt knaster utan att slutresultatet blir sökt, ansträngt elelr att det känsn daterat. Och det är förstås tack vare melodierna som ligger som en trygg och säker grund i alla The Notwist låtar. Det sprudlar av hooks i deras låtar.
Min fördom mot The Notwist var jag tydligen inte ensam om. Något senare samma år eller kanske ett år efter Neon Golden släppte Postal Service sin debutskiva Give Up. De körde samma kombination av electronica och indie och blev genast ihjälkramade av popmaffian världen över. The Notwist blev som bäst en tyst notis på Pitchforkmedias hemsida.
Kanske är jag onödigt hård mot mig själv när det gäller mina fördomar. Samtidigt som jag vet att jag är fördomsfull och extremt selektiv i mitt lyssnande, är det ju också nyfikenheten för musik som gjort att jag upptäckt ny musik, musik jag aldrig trodde jag skulle lyssna på. Om den nyfikenheten inte funnits hade jag förmodligen fortfarande lyssnat på mina föräldras skivor med Vikingarna och Schytts. Det gör jag som tur är inte. Eller vänta? Är jag fördomsfull mot dansband nu?
Anledningen till att jag var tvungen att skriva den här artikeln är att The Notwist på gång med en ny skiva. Det första smakprovet låter inte illa men det påminner mig personligen mest om hur fruktansvärt bra Neon Golden är.
Temat var kristet som så ofta i Judee Sills låtar, men här inte så uttalat, utan i form av antydningar och några laddade nyckelord. Jag tror att låten handlade om frälsning i den mörkaste av stunder. Kanske rörde det sig om förlåtelse eller välsignelse. Jag ska inte svänga mig med kristna termer, eftersom jag inte riktigt förstår deras djupaste innebörd, men temat var allmänmänskligt och det berörde mig. Eftersom jag hade läst om Judee Sills liv, fick jag bilden av en nära-döden-upplevelse och religiös uppbarelse i samband med en överdos i en knarkarkvart.
Denna pianoburna hymn eller psalm är trots sitt budskap om nåd som en djup sjö om natten, med svart vatten som reflekterar ett totalt mörker. Man vågar knappt ta ett kvällsdopp, för man är osäker på vad som finns under ytan. Hennes röst är märkligt nog samtidigt omslutande intim och fjärran, vilket nästan ger spöklik effekt. Men så heter det också the Holy Ghost på engelska. Av någon anledning tycker jag att Judee Sills framförande av The Kiss påminner mer om The Carpenters än säg Joni Mitchell. Även om den ibland var gömd under leende durackord och sockrade arrangemang hade The Carpenters en slags mörk botten i sin musik, framför allt i Karen Carpenters sorgsna röst.
Jag kan tänka mig att The Kiss är fantastisk att lyssna på i ensamhet på morgonen före gryningen om vintern. På morgonen är man som mest sensibel. Jag minns hur mäktigt det var att spela Velvet Undergrounds Candy Says klockan åtta på morgonen i december månad på jobbet på Glimmingehus borg, då jag bytte om till mina medeltidskläder i den dragiga personalbyggnaden, med den vindpinade råkalla skånska slätten utanför fönstren.
Den sedan länge bortglömda Judee Sill fick slutligen ett slags postumt genombrott, efter att hennes album för första gången släppts på CD för fyra år sedan. Många har sedan dess skrivit om hennes musik och levnadsöde. Hade Lennart Persson skrivit om Judee Sill, hade han inte kunnat sluta vältra sig i hennes uppväxt i en dysfunktionell alkoholiserad Hollywood-familj, hennes tunga missbruk av heroin och kokain, supande, horande, beväpnade rån, bilolyckor, tablettmissbruk och den slutgiltiga överdosen som ändade hennes liv vid trettiofem år 1979. Ändå var Judee Sills musik alltid upplyftande, ja nästan frejdig. Därför skilde sig The Kiss i sin stämning. Jag fascineras över hur en människa som inte tycktes kunna hantera sitt liv, ändå behärskade och använde sina uttrycksmedel fullt ut.
Jag hade nästan glömt det, men Eric Gadd spelade faktiskt en viktig roll för att jag skulle få upp öronen för soul. Jag gillade honom när han gjorde entré med Ett ensamt hjerta och sina starka Prince-influenser i slutet av 80-talet. Han var en udda fågel i den svenska populärmusiken, som var kritvit då. Men snart dök andra svenska musiker upp med afroamerikanska förebilder, till exempel Titiyo och hennes dåvarande partner/producent Magnus Frykberg. Vid den tredje plattan år 1991, då Gadd helt gick över till soul och att sjunga på engelska, blev jag golvad av singeln Deadstone. Jag antecknade när han i intervjuer talade varmt om hjältar som Curtis Mayfield och The Isley Brothers. Han var en soppig sommarpratare, men hans val av musik i radioprogrammet var desto intressantare.
Snart stod jag där med två av Mayfields finaste album som jag turligt nog hittat svinbilligt på vinyl: Back To The World och There's No Place Like America Today. Visserligen var det ett lite väl avancerat ställe för en fullständig nybörjare på soulmusik att börja på, men jag var tålmodig och fortsatte lyssna även om musiken inte alltid var lättsmält. Här fanns mognad, drama, känsloutlevelse och ett sväng som jag aldrig mött tidigare. I väntan på att Eggstone skulle gå upp på scenen på vårt eget ställe Godsmagasinet i Simrishamn, försökte jag spela ett par låtar från Back To The World som jag fattat tycke för. Men ingen diggade eller dansade. Någon bad mig bryta mitt i det värsta groovet i Future Shock. Alla ville istället återigen höra Popsicles Hey Princess, som fick oss att gå i spinn hösten 1992. Men ganska snart skulle den oändligt inflytelserika tidningen Pop komma, där Lokko & Co. ansåg det vara självklart att man kunde gilla soul även om man var ett popsnöre. Svenskarnas musiksmak förändrades betydligt under 1990-talet.
Men fanns det egentligen någon svensk soul att tala om före Eric Gadd och Titiyo, ja till och med redan innan Mats Nileskär (gurun på området) börjat sända Soul Corner år 1978?
Vad vi ser är en informationsfilm som handlade om att det var ballt och hippt med högertrafik, som man skulle gå över till i Sverige den 3 september 1967. Vi befinner oss i ett somrigt Malmö där gruppen Bread var baserad (den ska inte förväxlas med den framgångsrika amerikanska popgruppen från 70-talet). Redan låttiteln Motortown Beat talar tydligt om var influenserna huvudsakligen kom från, men även från artister som Lee Dorsey och Sam & Dave. På den tiden verkade det nästan bara vara bland musiker som man diggade soul. Under decenniet lyste soulmusiken med sin frånvaro på Tio-i-topp-listan, förutom ett knippe Motown-låtar som lyckades ta sig upp på den. Två av medlemmarna i kortlivade Bread, Paul Olofsson och Anders Melander, skulle senare gå med i Nationalteatern.
På väg vidare framåt i tiden bör Doris särskilt nämnas. Länge var hon praktiskt taget bortglömd, men under de tio senaste åren har hon fått upprättelse. Did You Give The World Some Love Today Baby, titelspåret från hennes enastående platta från 1970, har närmast fått klassikerstatus och används idag slentriansmässigt i reklamsammanhang och som ljudspår till TV-inslag. Numera är den också en standard bland tjejer som går på musikgymnasium och sjunger. Trots att låten är så grovt exploaterad vill jag påpeka att den håller så hög klass att lätt skulle platsa på Dusty Springfields mästerliga album Dusty In Memphis.
På sjuttiotalet var soul helt fel i Sverige. Det fanns inte mycket plats för den i ett land polariserat mellan dansband och proggmusik. De yngsta hängav sig åt ABBA och så kallad sminkpop (glamrock). Det var fortfarande bland musiker, särskilt bland de som sysslade med jazz och fusion, som soul och funk uppskattades. Lyssna på Gimmicks, en orkester som ledigt svingade sig mellan latin groove, jazzpop och funksoul.
De turnerade världen över, men var också populära i hemlandet och blev tvåa i Melodifestivalen 1975. Året därpå fick Gimmicks äran att spela på Kungens och Silvias bröllopsfest.
Slutligen måste jag nämna mannen som många anser ha Sveriges finaste soulröst - Björn Skifs - vår egen Stevie Winwood. Sommaren 1974 nådde han och hans dåvarande grupp Blue Swede (i Sverige kallad Blåblus) förstaplatsen i USA med Hooked On A Feeling, vilket inga andra svenskar lyckats med tidigare. Snabbt kom en LP med samma namn ut på den internationella marknaden. På den fanns en smeksam låt, skriven av Skifs och parhästen Bengt Palmers, som påminde om amerikanska vokalgrupper (som The Spinners, The Chi-Lites eller någon grupp från Philadelphia).
"With A Little Help From My Friends" är en ganska hemsk låt. Jag har aldrig gillat den. Till att börja med Beatles-versionen: en Ringo-låt som knappast når några höga höjder, lite tramsig och uttjatad. Joe Cockers version: förskräcklig som jag minns den. Enligt uppgift har också Wet Wet Wet gjort en version, men den har jag lyckligtvis inte hört.
Nej, det var inte med några höga förväntningar som jag första gången lyssnade på versionen med Roger Nichols och hans "Small Circle Of Friends". Deras milda album från 1967 är ett av de softaste inom softrocken och att den här låten var med såg jag inte som något direkt styrkebesked. Vid första lyssningen kändes det också som att det var en rätt trist standardversion av en trist låt.
Men så upptäckte jag att det var någonting som inte stämde. Jag lyssnade igen. Och igen. Och igen. Om och om igen lyssnade jag på låten för att försöka lista ut vad det var som förbryllade mig. Hur ska jag beskriva det? Något var skevt, något fick marken under mig att gunga, något gjorde att låten trots allt fick en särprägel. Jag lyssnade och lyssnade och till slut kom jag på det.
Lyssna noga på verserna i låten. Jag är inte musikteoretiker, men sångerskan Melinda MacLeod sjunger ju i verspartierna ANDRASTÄMMAN som leadsång. Att det tog sådan tid innan jag kom på det! Det låter helt galet och schizofrent. Och helt genialiskt. Tredje versen låter faktiskt helt stenad. Även om jag sällan eller aldrig använder ordet: det låter sexigt.
Tänk så lite som avgör! En så liten arrangemangsdetalj och låten växer från medioker till alldeles, alldeles underbar. Låttexten bygger ju också på en dialogform, nån slags call and response. Nu måste jag lyssna på denna GENIALA lilla detalj varje gång jag hör låten.
Kevin Ayers med hans band The Whole World i den fina May I från 1972
Precis som i vilken annan kulturyttring som helst, finns det även inom popen och rocken en lång rad engelska excentriker. En av de charmigaste är otvivelaktigt Kevin Ayers, en avspänd kille med en lätt distanserad humor. Jag har för musikintresserade vänner lättvindigt beskrivit att Ayers låter som en musikaliskt mer tillgänglig Syd Barrett. Kevin Ayers kunde inte låta bli att göra skruvade poplåtar med hitkänsla. Tilltalande men samtidigt egensinnig. Ayers rörde sig under sin storhetstid i början av sjuttiotalet ofta ledigt i mellanrummet mellan musikgenrer, där gräset var saftigt men ändå inte nerbetat.
Vet inte om det finns något intresse för att följa mitt fortsatta lyssnande på Brian Eno, men jag ger mig inte. Av två anledningar, dels kanske det kan ge lite insyn i vilka processer som är igång när man ”lär känna” en artist, dels ges man möjlighet till fyndig och oändlig rubriksättning.
Album två är alltså även Enos andra soloalbum, Taking tiger mountain (by strategy) . Det är naturligtvis inte helt rättvist att jämför denna platta med Here come the warm jets som jag haft möjlighet att lyssna på i åtmionstone fem år. Men jag har de senaste veckorna, efter inköp på den utmärkta skivbörsen på Lilla torg i Malmö, lyssnat på den minst en gång per dag och tycker nog att jag börjat komma den ganska nära.
Som helhet upplever jag Taking tiger mountain (by strategy) som en något mer homogen skiva. När man är sugen på att lyssna så början man på A1 och spelar till det sista spåret på B sidan. Inget spår är enormt mycket bättre än något annat och inget känns heller som överflödigt eller värt att hoppa över under spelningen. Det innebär ju också att de, säg fyra, bästa spåren på Here come the warm jets som låtar betraktat faktiskt känns lite starkare. Men jag upplevde det ändå som lättare att komma in i Taking tiger mountain (by strategy) jämfört med debuten, vilket förbryllar. Ofta är det ju några riktigt starka låtar som gör att plattan får ligga kvar och spelas och upprepningen gör att även de mindre direkta låtarna sjunker in och upptäcks. Men svaret är kanske så enkelt att lyssnandet på Here come the warm jets gett mig de nycklar som behövdes för att kunna ta till mig Taking tiger mountain (by strategy), låtuppbyggnad och sound är ju snarlika. Ljudbilden är dunkel och generellt något mer brötig men också uppluckrad och mindre atmosfärisk. Lite mer postpunk än shoegaze om man får jämföra med senare genrer, och ännu har mitt Eno lyssnande inte gett mig några farligt höga doser ambient.
Texterna är i stort sett obegripliga, i mitt exemplar fanns inte heller något texthäfte. Redan första meningen ledde till en felhörning. Jag hörde "….sweet vagina gone to China crosslegged on the floor". Jag hävdar att bra musik skall bestå av hjärta, hjärna och kön, men detta var väl att ta i. Vagina skall vara Reggina och med den vetskapen blir texten åtminstone något mer gripbar. Jag tackar skaparna av Enoweb som här har en diger genomgång av hans texter.
Plattan är som sagt mycket jämn och det var svårt att välja ut någon låt som ljudillustration. Men jag har fastnat för den vaggviseliknande Put a straw under baby. Troligtvis för den uppenbara Velvet underground likheten. Men egentligen för att jag älskar de naiva violinerna som låter som om de är spelade av skolans fiolspelande mellanstadieelever.
