Del 7: Tio goda skäl att gilla Michael Nesmith!

Intresset för countryrock känns ofta svalt och halvhjärtat bland pop- och rockpubliken. Kanske är det Gram Parsons fel? Missförstå mig rätt, jag gillar verkligen Grams musik. Men jag kan tycka att han är en så pass dominerande portalfigur för countryrocken, att han också blockerar ingången till den. Många nöjer sig helt enkelt med att köpa CDn med hans två soloalbum eller den med de två första plattorna med The Flying Burrito Brothers. Varför är det så?

Hade det varit annorlunda om de flesta hade fått sin introduktion till genren genom Michael Nesmith? Varför är inte Michael Nesmith en lika stor ikon som Gram Parsons? Jo, det kan jag raskt svara på:

1. Han var inte först med countryrock.
2. Han var inte ökänd för sitt supande och knarkande.
3. Han dog inte ung på grund av sitt självförbrännande leverne.
4. Han är inte död överhuvudtaget.
5. Hans texter är kanske lite för ”smarta” och ibland väl humoristiska för denna musikgenre.
6. Han hade varit med i (den av televisionen skapade) popgruppen The Monkees, dessutom ofta med en löjlig yllemössa på huvudet.

Före The Monkees hade denne Texas-kille varit en folksångare. Ganska snabbt efter den hejdundrande succén med TV-serien och de första singlarna och albumen, blev Nesmith ett så kallat ”pain in the ass” för produktionsbolaget. Anförda av honom, krävde medlemmarna i The Monkees att de själva skulle spela sina egna låtar på de kommande plattorna. Bandet slog in på en märklig och spännande väg mot kommersiellt självmord. Michael Nesmith växte snabbt som låtskrivare och tryfferade gruppens skivor med sina countrypoplåtar.

Efter att ha köpt sig själv fri från kontraktet, bildade han raskt ett annat band – The First National Band. I det ingick också pedal steel-fantomen O J ”Red” Rhodes, som sedan skulle spela på det mesta Nesmith gav ut. På tre år släppte Michael Nesmith i rask takt sex fina album. Föga förvånande är han den ende Monkees-medlemmen med en solokarriär att tala om.

Han var inte bara en mästerlig låtskrivare, utan i lika hög grad en fantastisk sångare med en varm röst och ett nära personligt tilltal. Han hade tidigt en sådan stämma som gav intrycket av mognad. Inte så konstigt att han fick smeknamnet ”Papa Nez” redan före trettio års ålder. Utan att använda manér eller någon speciell teknik, ägde han en fin countryröst (vet inte hur han låter idag).

Ofta vilade ett romantiskt skimmer kring Michael Nesmiths låtar. De lät ibland lite gammaldags, kärleksfullt förvaltande av den countrymusik han växte upp med. Men i nästa ögonblick blandade han obesvärat in helt andra influenser i denna rotmusik. Sedan utvidgade han den också under mer experimentella utflykter. Om det är något som förtjänar beteckningen ”cosmic American music”, så är det Michael Nesmiths.

Slutligen tio favoriter:

Calico Girlfriend [från albumet ”Magnetic South” från 1970]
The Crippled Lion [också från ”Magnetic South”]
I Fall To Pieces [“Loose Salute” från 1970]

Lady Of The Valley [också från “Loose Salute”]
Propinquity (I’ve Just Begun To Care) [ “Nevada Fighter” från 1971]

Texas Morning [också från “Nevada Fighter”]
Wax Minute [ “Tantamount To Treason. Volume 1” från 1972]
Tomorrow & Me [ “And The Hits Just Keep On Comin’” från 1972]
Continuing [ “Pretty Much Your Standard Ranch Stash” från 1973]
Some Of Shelly’s Blues [också från “Pretty Much Your Standard Ranch Stash”]

Pretentiös nattmusik

Ordet pretentiös väcker nog ont blod i de flesta popnördar. Men så icke hos mig. Men så är jag heller ingen popnörd.
Jag tycker inte det är något fel att vilja något, att ha ett budskap man vill förmedla eller en strävan att beskriva någonting som ligger utanför det triviala. Lika lite som att jag skulle tycka det vore av ondo med skön, lättsmält underhållning.
Det ena utesluter inte det andra.

Så ser jag på kultur. På ena sidan har man James Joyce, Hans Richter eller en Steve Reich eller en Bob Dylan, på andra sidan har man Stephen King, Andy Warhol och The Carpenters (eller varför inte Russ Meyer!).
Det är inget krig.
Ingen blir skadad.
Man behöver inte välja sida.

Men.
Dessa sidor ligger icke desto mindre väldigt långt ifrån varandra. Det kostar på mer att verkligen uppskatta (eller lära sig uppskatta) de mer "pretentiösa" kulturarbetarna.
Det är av naturen enklare att direkt fatta tycke för något från den mer icke-anspråksfulla kulturmyllan, därför att de just inte gör anspråk på att vara något utöver det vanliga, det triviala på den rådande allmänkulturella kartan. Man känner igen sig. Man finner trygghet.
Jag lägger inga värderingar i mina ordval här.

Därför är det roligt när gränserna naggas i kanterna.

Eftersom den här bloggen handlar om musik är det också detta ämne denna post handlar om (även om ni trodde annat!).

När det gäller musikprogram avsedda för televisionen finns enbart ett som ens fösökt ta tjuren vid hornen. Det programmet hette 'Night Music' (eller 'Sunday Night') och sändes mellan 1988-1990 på NBC. Vi snackar alltså amerikansk television. Kan inte minnas att denna serie sändes på svensk tv. Men det är möjligt.

Programserien leddes från början av David Sanborn och Jools Holland.
David, en dötrist pretentiös saxofonist och Jools, en lika dötrist opretentiös keyboardist.

David visade sig snabbt vara en hyfsad intervjuare och trevlig lekkamrat till de inbjudna musikerna i programserien. Jools fick sparken (med rätta!) efter en säsong. Han sög helt enkelt.

Vad 'Night Music' försökte ge sig på var att greppa de mer pretentiösa och konstnärliga moderna musikyttringarna och presentera det hela för en bredare publik. Dessutom gick man ytterligare ett steg. Man ville ge uttrymme åt all musik som inte var mainstream. Man ville vara ett forum. Ja, man ville ju så jävja mycket!
'Night Mucic' är ett ytterligt pretentiöst projekt som på ett opretentiöst sätt vill begapa sig i musik. All musik. Alla sorters musik. Från alla världens hörn. På alla språk. I dur. I moll. I attonala ackordföljder.

"Mötet" var viktigt. ("Mötet" är alltid viktigt när pretentiösa människor får bestämma.)

I programserien får vi också några oförglömliga "möten" serverade. Eller vad sägs om när Leonard Cohen gör "Who By Fire" kompad av Sonny Rollins. Eller när Nick Cave, Charlie Haden och Toots Thielemans gör magi av "Hey Joe" (japp, den kan ni läsa mer om i en tidigare post av Magnus här). Men framförallt i den himlastormande pretentiösa "Heartbreak Hotel" framförd av John Cale, Shawn Colvin och Richard Thompson. Overkill.

Serien var också skådeplatsen för Pixies första framträdande i Amerikansk nationell tv. De framförde bl.a. "Monkey Gone To Heaven".

För att nu göra en lång smärtsam historia lite kortare. Jag har postat en helvetes massa klipp från denna tv-serie på min blogg PCL LinkDump.
En del är fasansfullt - en del är otroligt bra. En del är WTF.

/Sebastian, diplomerad pretto

If you’re looking for the magic?

Dwight Twilley Band - Looking For The Magic, 1977:


Idag fick jag för första gången se rörliga bilder på Dwight Twilley Band i ett TV-framträdande som räddats åt eftervärlden. Jag blev alldeles varm i hjärtat av Twilleys naturbarnsutstrålning (som minner om en ung Ted Gärdestad) med sin oförställda glädje och bredvid honom vid trummorna hans stencoole vapendragare, Phil Seymour. Som grädde på moset stod en ung Tom Petty bakom dom och strödde magiskt jingel-jangel med sin Rickenbacker över denna perfekta poplåt. Bättre än så här blir det inte, gott folk!

Jag återkommer snart med en powerpop-special.

Bass strings pt 4: Scott Walker – The Old Man’s Back Again (Dedicated To The Neo-Stalinist Regime)

En sagolik tid i mitt liv var julen 1996. Jag hade i början av december flyttat in i min första egna lägenhet på Möllevången (bohemernas tummelplats) i Malmö. Nästan inga möbler hade jag, efter fem år i färdigmöblerade studentrum. Jag hade en ständigt pågående picknick på parkettgolvet på en filt, där jag satt och pimplade Vodka Russian och käkade cashewnötter. I det stora fönstret stod en par levande ljus och fladdrade i vinddraget. I övrigt saknades nästa lampor helt. I stereon spelades Dusty Springfield, Dionne Warwick och mest av allt Scott Walker. Jag hade i rask följd under 1996 köpt Scott Walkers fyra första soloalbum på CD. Jag minns att "Scott 3" lämpade sig särskilt väl för att lyfta julstämningen till himmelska höjder.

Jag tog med skivorna till föräldrahemmet i Sankt Olof över julhelgen. Efter en blöt julmiddag hos några grannar, satt jag berusad i mitt gamla pojkrum och spelade dessa gudomliga plattor. Jag ringde min gode vän Sebastian [mannen som hjälpte mig att starta Spengo] mitt i natten och berättade för honom, uppluckrad av tårar, hur jävla bra Scott Walker var. Det var för ovanlighetens skull en jul med snö i Skåne.

Efter att man har börjat lyssna på Scott Walker blir man inte riktigt densamma som förut.

Min absoluta favoritlåt med ”the God-like genius” är och förblir “The Old Man’s Back Again” från det mästerliga albumet “Scott 4” från 1969. Jag älskar den låten minst lika mycket för elbasens framträdande roll som för Scotts mäktiga barytonröst, som annars alltid fullständigt står i centrum.


Scott Walker – The Old Man’s Back Again (Dedicated To The Neo-Stalinist Regime)

Egentligen skiter jag i vad låten handlar om. Jag bryr mig inte så mycket om texter. Men i korta drag reagerade den öppet vänsterradikale artisten (som lustigt nog egentligen heter Engel i efternamn) här på Sovjetunionens militära intåg och förintande av den s k Pragvågen, som inneburit en rad liberala reformer i det socialistiska Tjeckoslovakien under våren och sommaren 1968. Scott Walker liknade det totalitära tilltaget vid att Stalin spökade igen.

Det finns en otrolig rymd och ett djup i soundet i “The Old Man’s Back Again”. Stråksektioner byter skepnad som stora molnformationer. Ibland tornar de upp sig som väldiga svarta hotfulla moln ovanför en flödande ackustisk gitarr och Walkers mäktiga mässande röst och hans knivskarpa uttal. I refrängen väller något som låter som ryska manskörer upp underifrån ur underjorden.

Som en märkligt väl fungerande kontrast jobbar basen på oavbrutet längst fram i mixen. Här får man för en gångs skull ett tillfälle att höra en hur en elbas låter. Den liksom lockar, pockar och buffar melodin (som annars skulle vara tämligen stillastående) framför sig. Som en vårbäck hittar basgången hela tiden nya vägar att bryta fram när den stöter på hinder. Det är en tidstypisk basstil från sextiotalets sista två år som jag talar om. Man kan säga att det råder ett avspänt acid jazz-groove över den spöklikt mörka och avgrundsdjupa stämningen i “The Old Man’s Back Again”! Just den här typen av "groovebas" kan man förresten också kan njuta av i många av Serge Gainsbourgs låtar.

När jag försökte ta reda på vem som trakterade basen i “The Old Man’s Back Again”, visade det sig att Scott Walker själv hade en bakgrund som basist! Redan i slutet av 50-talet hade Walker anammat elbasen, när de flesta rock ’n’ roll-grupper fortfarande körde med ståbas. Innan han blev sångare i The Walker Brothers, hade han varit med i en rad surf- och instrumentalband i Los Angeles som basist. Han hade till och med försörjt sig som studiomusiker med detta instrument, bland annat för den legendariske producenten och arrangören Jack Nitzsche.

Jag har inte alla fakta på bordet än, men kanske var det Scott Walker själv som lade den överjordiska basgången på “The Old Man’s Back Again”?

Rättelse om Ace Of Base

I serien "Guilty Pleasures" skrev jag uppskattande om Ace Of Base. Problemet var att jag skrev om fel låt, "Life Is A Flower", som är en trist och seg låt. Jag förstår att Spengo-läsarna var fullständigt likgiltiga. Grejen var att jag hela tiden syftade på uppföljarsingeln "Always Have, Always Will". Jag la upp ett TV-framträdande från 1999 med gruppen och låten. När jag såg det slog det mig att "Always Have, Always Will" är till och med ännu bättre än jag mindes den. Finns det någonting man kan kalla popkaramell så är det den.

Så blev jag en folkie!

Min kärlek till engelsk folkrock började blomma ungefär samtidigt som vi fick vår förste son för fyra år sedan. Jag dansade ömt med det lilla gossebarnet i famnen till Fairport Convention-låtar som till exempel ”Fotheringay”, ”Farewell Farewell” och ”Crazy Man Michael”. Sen spelade jag Steeleye Spans debutalbum ”Hark! The Village Wait” mycket flitigt (i mitt tycke den finaste skivan i engelsk folkrock).

Min sambo tröttnade väl efter ett tag på min vurm för denna musik. Lite förtörnad replikerade jag i en överlägsen ton att man måste ha lyssnat mycket på musik och betat av en lång rad genrer, innan man till fullo kan uppskatta engelsk folk. Men är det verkligen så? Kanske handlar det snarare om att ha hört rätt låt vid rätt tidpunkt. För mig startade präglingen för länge sedan.

Himlaskyar drog snabbt förbi och hotfulla mörka moln tornade upp sig i vinjetten och fyllde TV-skärmen på vår Luxor. Ensam på kvällarna satt jag uppkrupen i saccosäcken nere i gillestugan i villan av mexitegel. Som nioåring rycktes jag med i den strävsamma kampen för en värdig tillvaro (om än blygsam) och utsattheten, som några av de första straffångarna i Australien upplevde vid 1800-talets början. Jag talar om TV-serien "Mot alla vindar" och jag minns att jag uppslukades av skönheten, vemodet och dramat i det folkinspirerade ledmotivet, som också blev en smärre hit i Sverige.

Ett par år senare drabbades jag av Mike Oldfields oemotståndliga och oförglömliga folkpopdänga "Moonlight Shadow", vackert sjungen av Maggie Reilly. För evigt en av 80-talets musikaliska höjdpunkter för mig! Vid samma tid dök Kirsty MacColl upp i en video i TV-programmet Bagen. Hon sjöng Billy Braggs ”A New England”. Kanske var det inte folky direkt. Men ”A New England” är en folklåt för moderna tider. Dessutom var ju Kirsty MacColl i grund och botten en folksångerska, dotter till en av pionjärerna i brittisk folk revival – Ewan MacColl.

Och hävde sig inte mitt unga hjärta då jag såg "Mandomsprovet" för första gången och Simon & Garfunkels tolkning av "Scarborough Fair" slog mig till marken med sin spröda kraft?

Oundvikligen skulle jag en dag falla för engelsk folkrock. Jag har alltid haft den läggningen.

Linfinity

Om man klickar på den här länken kommer man till Linfinity's splajsans nya hemsida. Väl där skall man skruva upp högtalarna på datorn och lyssna på "Companero" som är den första låten som streamas där.

Men, va fan! Den funkiga discoinledningen skärs raskt itu av ett sk Ritchie Blackmore-riff. Sen kommer rösten. En ung arg Bryan Ferry med strupkatarr? Och, ja, allt möjligt mellan himmel, helvete och bongotrummor.

Innan man hinner bestämma sig för vad som hänt är nästa låt över en. "Chu Chu Train To Venice". Här har en enhänt Jerry Lee Lewis-kopia stövlat in i studion. Och givetvis ångar det om det här tåget. Det ångar av desperation dessutom. Storstadsdesperation.

Aha! I "Tycoon" bekräftas det vi anade i första låten. Bryan Ferry anno 1975 är här igen. Hurra!


Dessa tre låtarna är alla från Linfinity's helt nya 5-spårs EP, "A Manaul For Free Living:Installation" (länk till iTunes).

Det här är underhållande och stundtals vacker popmusik att slå ihjäl några håglösa sommardagar med.

Här är "deras" (nja, Linfinity är egentligen ett enmansprojekt av en viss Dylan Von Wagner) MySpace sida. Där går det bra att lyssna lite också.

/Sebastian

Live, direkt från Möllan

Ja, hej.

Då har alltså även jag, Sebastian, blivit inbjuden till Spengo.

Jag gillar musik.

Jag bor på Möllevången.

Jag vill skriva om musik. Tydligen så får jag det. Jag har fått Magnus' välsignelse.
Då och då kommer jag här i bloggen att skriva om företrädesvis ny musik men också återvunnen musik samt även om musik som en del i ett multimedialt sammanhang.
Musik är inte bara musik. Det är så mycket mer.

Fem favoritlåtar just nu:

Linfinity - "Companero"
Thelonious Moog - "Take 5"
Russ Garcia - "Into Space"
Benny Bell And The Pretzel Twisters - "Kosher Twist"
Wire - "Heartbeat"

/Sebastian

Ps. Förresten, om någon har frågor angående bloggande går det bra att skriva till mig på den här adressen så lovar jag att svara så snart som möjligt.

Del 6: Tio goda skäl att gilla pubrock!

Punkens hopplösa storebrorsa, som med sin klacksparksattityd var mer intresserad av partaj än politik. Under en mycket kort period i vakuumet mellan glam och punk, var pubrocken det som gällde i England för de som inte hade en böjelse för symfonirock. Går man på åren 1974-76 kan man pricka in det bästa med grupper som Dr Feelgood, Ducks Deluxe, Eddie & The Hot Rods och Graham Parker. Sedan kan man samla på singlar från skivbolaget Chiswick. Pubrocken är egentligen en paraplybeteckning för engelsk oborstad och okomplicerad rockmusik från sjuttiotalet, som drog åt rhythm 'n' blues, rockabilly, country, soul och sextiotalspop. Banden var i första hand vassa liveband, som spelade på pubar förstås. Man kan säga pubrocken sedan försvann eller transformerades, framför allt på legendariska etiketten Stiff till new wave. I efterhand förtalades pubrocken och fick ett osexigt och sjaskigt rykte. Den blev synonym med fula män, pissljummen avslagen öl och stinkande cigarettfimpar.

Pionjärerna inom genren var Brinsley Schwarz, som var ganska eklektiska och ibland kom de ganska nära The Band. De hade dock en utpräglad känsla för pop, mycket tack vare medlemmarna Nick Lowe och Ian Gomm. Brinsley Schwarz gav ut ett pärlband fina album mellan 1970 och 1974. Sedan är jag också svag för gruppen Legend, som leddes av Mickey Jupp (senare också han i Stiff-stallet). Legend låg ganska nära Brinsley Schwarz musikaliskt. Några år efter att pubrocken hade falnat kom The Inmates ut med sina första två plattor 1979-80, som var energiska och snärtiga likt sextiotalets rhythm 'n' blues-grupper (Pretty Things, Them, Animals och Rolling Stones). Plattorna är producerade av Vic Maile, som redan gjort underverk med Dr Feelgood.

Dr Feelgood - She Does It Right, 1975:


Man kan säga att min kärlek till pubrocken har sammanfallit med att jag är en trettio-nånting. En gång i tiden gillade jag bara indiepop/alternative rock, new wave och en del punk. Då fanns inte ens pubrock på kartan, trots att jag sedan mitt musikintresse vaknat, också diggat Nick Lowe och andra Stiffartister - en viktig länk mellan pubrock och punk/new wave. Men vad visste en ung kategorisk man som jag då?

Brinsley Schwarz – Funk Angel (71)
Dr Feelgood – She Does It Right (75)
Dr Feelgood – I Can Tell (75)
Ducks De Luxe – Coast To Coast (73)
Eddie & The Hot Rods – Show Me (76)
The Inmates – Love Got Me (79)
Legend – My Typewriter (71)
Nick Lowe – Heart Of The City (76)
Chris Spedding – Motorbikin’ (75)
Wreckless Eric – Reconnez Cherie (77)

En sjätte nyans av brunt

Jag vill foga ytterligare en platta till de fem bruna:

The Kinks – Muswell Hillbillies (1971)
Min gamla vinylgåva går rätt mycket i brunt. Omslagsbilden är tagen i en typisk engelsk pub, kanske i förorten där The Kinks växte upp. Engelska pubar är ganska dominerade av denna färg. Det enda som bryter av det murriga är mannen i röd tröja (som misstänksamt granskar den vildvuxna rockgruppen) och trummisen Mick Avorys gula halsduk. Musiken på skivan är också det närmaste rotmusik som bröderna Davies & Co. har kommit och dessutom var det mycket nostalgi i låtarnas texter. Dessutom var 1971 ett år då allt höll på att bli brunt, jag tänker närmast på kläderna, möblerna och tapeterna.

Fem nyanser av brunt

Många rockdiggare får associationer av färgen brun: äkthet, gediget hantverk, enkelhet, nostalgi, ålder, mognad, trygghet, pålitlighet, piptobak, jord, virke och rötter. Andra mindre musikintresserade kanske tänker på nazism på grund av SA-männens skjortor och för att Hitlers tjej hette Eva Braun. Jag funderar lite kring varför fem skivomslag till plattor som jag gillar har en dominerande brun färgsättning.

The Band – The Band (1969)
Alla bruna plattors urmoder! Bandet och Bob Dylan ("John Wesley Harding" var dock grå till färgen) tillskrevs äran till att vända den populärmusikaliska trenden tillbaka mot rötterna från countryn, folkmusiken och bluesen, efter pop- och rockvärldens kortlivade psykedeliska äventyr under slutet av sextiotalet. The Bands andra skiva har av generationer av rockkritiker förknippats med flera av de adjektiv som jag har nämnt här ovan.

The Nitty Gritty Dirt Band – Uncle Charlie & His Dog Teddy (1970)
Självklart var brun countryrockens färg framför andra. Det här bandets omslag från tidigt sjuttiotal var alla klart nostalgiska. Jag tänker också på Dillard & Clarks andra platta "Through The Morning, Through The Night" som frontar en hederlig påse med tobak på en bordsskiva av mörk ådrat trä. Trä och virke har sedan också flitigt förekommit på nittiotalets altcountryomslag.

Pixies – Doolittle (1989)
Alla Pixies album- och singelomslag fram till 1990 års "Bossanova" gick i brunt. Det beror nog främst på det engelska skivbolaget 4ADs art director Vaughan Oliver framför andra. Skivbolagets estetiskt tilltalande omslag var oftast abstrakta, drömska och murriga. De kändes väldigt moderna på åttiotalet, innan bildbehandling på datorer var gängse. Kolla in skivbolagets omslag från starten 1980 och framåt.

Union Carbide Produtions – From Influence To Ignorance (1991)
Här hade göteborgsrockarna mognat och breddat sin musikaliska palett sedan den föregående tuffare "Financially Dissatisfied, Philosophically Trying" med svart omslag. På "From Influence To Ignorance" såddes fröna till The Soundtrack Of Our Lives och följdaktligen blev omslag brunt (med apor som på Pixies "Doolittle").

Bee Gees – Horizontal (1968)
En popkatt bland hermelinerna. Tja, det är ett foto på Bee Gees format som ett gammaldags ovalt medaljongporträtt. Bee Gees gjorde i slutet av sextiotalet en del låtar om svunna tider, särskilt om epoken kring det förra sekelskiftet: "Turn Of The Century" och "Odessa (City On The Black Sea)". Faktiskt var det sena sextiotalet i många avseenden oerhört tillbakablickande och nostalgiskt.

Varför blir främst killar besatta av musik?

I sällskap med musik kommer killar (under kontrollerade former) i kontakt med känslor de inte trodde att de hade. Det är nog den främsta anledningen till att så många killar är tokiga i musik. Att vara känslosam i det verkliga livet kan farligt och riskfyllt. Det är tryggare att leva ut till en känsloladdad låt, än att exempelvis brista ut i ilsken gråt under ett uppslitande gräl med sin tjej, när man tror att man nått den punkt där det är slut på förhållandet.

När musik är som mäktigast

Jag befann mig nånstans inne i tunneln mellan T-centralen och Östermalmstorg på tunnelbanetåget i riktning mot jobbet. Klockan var åtta minuter över åtta i morgonrusningen.

I hörlurarna var jag åtta minuter in i låten "Marquee Moon" med Television. Stämningen hade byggts upp successivt under flera minuter. Jag hade nått crescendot (tum-tum-tum, tum-tum-tum etc), strax innan det verkar som om gryningens första solstrålar glittrar i vattnet utanför Manhattan.

Det knöt sig i halsen. Jag kände gråten bryta fram nerifrån. Det slog mig hur mäktig och stor musiken var och jag var så liten i jämförelse. Då har jag ändå redan lyssnat på den här låten hundra gånger. Jag fick kämpa för att hålla ihop ansiktet. Jag ville inte att mina medpassagerare så tidigt på dagen skulle plågas av att se en stor vuxen man gråta.

Det kvittar hur många rockjournalisters topp 100-listor detta album hamnar på. Det spelar ingen roll att Televisions debutplatta obligatoriskt och nästan lite slentrianmässigt hyllas. Den här skivan är nämligen oförstörbar!

Att sortera i skivhyllan

Här är en presentation av ett gäng plattor som jag har bytt bort eller sålt, bland de flera hundra jag under åren förvisat ur skivsamlingen. Ni har inte svag karaktär bara för att ni byter skivor på skivbörsen. Mitt tips är att gallra och rensa i skivsamlingen hela tiden. Då är det lättare att hitta de fina plattorna.

Crackers första skiva från 1992 är den enda skivan jag har köpt, sålt, köpt tillbaka och sålt igen. Gamle Camper Van Beethoven-sångaren David Lowery och hans band Cracker var fantastiska live de två gånger jag såg dem i Hultsfred och Lund i början av nittiotalet, men debutplattan var ohyggligt slätstruket producerad och lam.

Bang Tangos första och sista platta från 1989 eller 1990, The Front, Badlands och alla andra band som jag läste om i Kerrang. Jag och den engelska heavy metal-blaskan sökte med ljus och lykta efter något som påminde om pånyttfödda hårdrockande The Cult, som jag avgudade under gymnasietiden. Lyckligtvis botade detta mig från från att förirra mig djupare in i den musikaliska återvändsgränd som hårdrocken var för mig.

Tim Buckleys självbetitlade debut från 1966 och den andra plattan Goodbye And Hello från 1967. Lite grymt kanske, men jag har svårt för hans gälla manierade röst och allmänt pretentiösa tilltal. Männens motsvarighet till Joni Mitchell (som jag gillar när hon inte drillar och jollrar)? Jag har ganska svårt för hans son också. "Buzzin' Fly" från plattan "Happy/Sad" är dock kanon! Nästan lika kallsinnig är jag mot David Ackles, på samma grunder.

Camouflage "En förtjusande vän" från 1986 (liksom Tapirerna och tidiga Lolita Pop [innan "Att ha fritidsbåt"]). Innan grunge, indie och alternative rock dundrade in och blev ny mainstream ett par år in på nittiotalet, ansågs nästan all popmusik som bars fram på gitarrer som skum och otillgänglig av allmänheten, särskilt på landsbygden. Kommer ihåg när jag såg The Church på TV-programmet Casablanca som elvaåring och rös över hur mysko de var. Svårt att förstå i dag.

Spiritualizeds "Ladies And Gentlemen We're Floating In Space" från 1997. En jämntjock, trög, hypad gröt, som bara signalerar känslokyla och distans. Under det sena nittiotalet var ordet gospel ett av de mest missbrukade i den svenska rockjournalistiken.

The Flaming Lips påstådda mästerverk "The Soft Bulletin" från 1999. Tillsammans med bland annat Spiritualized fick den här skivan att bestämma mig för att det är inte lönt att försöka hänga med. Jag förstår inte storheten i det här. Ny rockmusik ger mig i princip ingen kick längre. Ska jag skämmas för att jag väljer att digga 60- och 70-tal? Jag kommer ihåg att jag samtidigt köpte Ronnie Lanes singelsamling som jag å andra sidan njöt av i fulla drag.

Felix Cavalieries självbetitlade debutplatta från 1974. The (Young) Rascals musikaliske ledargestalt och sångare gick efter att bandet tynat bort ihop med Todd Rundgren och gjorde en skiva. Dessa två män är personliga favoriter för mig och jag trodde benhårt att plattan var en bortglömd underskattad pärla, vad Mojo kallar "Buried Treasure". Det visade sig vara en tämligen slätstruken historia av latinofärgad soulfunkpop med ett unket sound. Det känns svårt att göra sig av med svaga skivor med husgudar, men det måste göras.

Sen finns det mycket annat som har kommit och gått: en samling med Simple Minds tidiga singlar, Yes "Close To The Edge", Def Leppard "Hysteria", Rush "2112", The Stranglers "Rattus Norvegicus", Magnapop "Hot Boxing", U2 "Rattle & Hum", Bruce Springsteen "Nebraska" etc. etc.

Massiva hälsningar, Magnus

Lite tips om bloggning

Notera att denna bloggpost är under utarbetande.

Japp. Lite tips om hur man bloggar på en blogg tillhandahållen av Blogger.com kommer här.

Mitt första (och viktigaste!) tips är att prova själv på egen hand. Det ger mest utdelning i längden. Sätt dig ner en timme eller så och testa dig fram.

Är du väl anknuten som medlem till Spengo, dvs att du står som ”deltagare” på sidan är det bara till att logga in.

Den första sidan som du kommer till när du väl är inloggad är ”dashboard”. I den vita rutan väljer du ”New Post”. Då kommer du att hamna på sidan där allt det intressanta skall komma utspela sig. Det är här du skriver in texten (alternativt kopierar den från ett existerande dokument).
Här finns det två viktiga inställningar man har att välja mellan - flikarna uppe till höger – ”Edit Html” samt ”Compose”.

”Compose”-läget använder man när man skall redigera i posten, dvs ändra teckensnitt, länka text, lägga in bilder etc..

”Edit Html”-läget är det bästa, enklaste och säkraste sättet att skriva in (alt. klistra in) text. I detta läget läggs med fördel också in bild (om du vill ha med en).

Att infoga en bild är enkelt. Klicka på den lilla ”image-ikonen”. Då kommer detta fönster upp. Välj hur du vill ha bilden enligt layoutalternativen. Det är de alternativen som finns på den undre halvan av fönstret.
På övre halvan finns det två alternativ hur du hämtar din bild, ”add an image from your computer” och ”add an image from the web”.
Mitt förslag är att du alltid använder det första alternativet: ”add an image from your computer”.
Alltså är det bäst att du redan innan du tänker blogga har tänkt ut vilken typ av bild du vill ha, letat upp den på nätet (alt. scannat in bild) och sparat ner den på lämpligt ställe på din hårddisk.
Varför tycker jag då inte att man kan välja ”add an image from the web”?
Jo, det som händer om man använder detta alternativ är att man inte bara snor en bild utan även ev. bandbredd. Dvs. det är den du snott bilden ifrån som får betala kalaset.
Det justa är alltså att själv ladda upp bilden från sin hårddisk.

När du väl har fått in all text i rutan + ev. bild/er som du vill ha med går du med fördel över till ”Compose”-läget. I ”Compose” läget får du möjlighet att göra de justeringar och tillägg du vill göra.

Att lägga in en video från någon av video-depå-sajterna (YouTube / Dailymotion / Veoh etc, etc) är heller inte svårt.
Först letar du upp den video du vill använda (alternativt laddar upp en egen) och klickar på länken så att du får upp videon så att den kör igång. Om vi tar YouTube som exempel hittar du koden som du är ute efter till höger om själva videon ("Embed" står det. Alltså inbädda på ren svenska. Bra ord förresten för det som sen skall ske. vVideon skall inbäddas i själva bloggposten.).
Kopiera hela koden och lägg sedan in den i bloggposten där du vill att videon skall dyka upp. Använd ”Edit Html”-läget. När du lagt in koden kan du ändra måttparametrarna efter tycke och smak. Men propertionerna bör behållas. Videorna som varit upplagda här på spengo tidigare har jag minskat i storlek ungefär 10%.
Precis likadant gör du om du vill använda DailyMotion (enda skillnaden är att koden hittas under videon).

Att lägga ut musikfiler, dvs då allra helst i mp3-format, går utmärkt. Men det finns väldigt många olika sätt att göra det på. Jag har valt att här i bloggen använda mig av en tjänst som heter Boomp3. Den tjänsten är trevlig därför att musiken - precis som med videorna i avsnittet ovan - kan inbäddas i posten. Man behöver inte ladda ner filen på den egna hårddisken för att lyssna. Man klickar bara på play-knappen. (Dock kan det hända det det låter lite hackigt om man sitter på en långsam uppkoppling. Man måste i så fall låta filen ladda upp till spelaren en stund.)
Men först måste man som sagt ha en mp3:a (det finns även andra ljudfilformat som fungerar, som tex Ogg Vorbis).
Vill du tex använda en låt du har själv på CD laddar du först ner låten till din hårddisk från din CD(ROM)-spelare. Sedan omvandlar du filen till det lämpligare mp3-formatet antingen genom ett program du har på datorn eller genom en online-tjänst (här kan jag rekommendera Zamsar, som är bra på att konvertera alla möjliga filformat till det man vill ha).
När du väl har en mp3 följer du bara instruktionerna hos den tjänst du vill använda.
När det gäller Boomp3, som jag använt här laddar du först upp din mp3 till sajten. När den väl laddats upp får skal du fylla i lite info. Var lite sparsmakad här. Låttiteln räcker bra.

OBSERVERA: Grundinställningar för hur posten formateras (typsnitt, storlek, färg etc) är redan gjorda. De ändringar du gör i textformatet är alltså ändringar som kommer att synas och ”sticka ut” jämfört med när grundinställningarna används.

Användbara länkar:
Blogger Help - Blogger Basics

/Sebastian aka mrdantefontana